Om sökande efter värdet i det analoga och känslan av flow

Letar planlöst och lite sommarlojt på nätet efter något. Det finns så mycket där och hela tiden leder det ena till något annat. Det enda, det bästa eller ens något som skulle kunna sägas vara bättre än något annat finns inte. Där finns bara ett enda enormt stort överflöd och för varje dag som går späds allt ut, både det som är bra och det som är medelmåttigt och dåligt. Och eftersom det är enklare att producera skit, det vill säga sådant som inte kräver något av producenten, är det skräpet på nätet som ökar mest, slagprodukterna som allt mer döljer guldkornen. Och eftersom ingenting försvinner från nätet blir det svårare och svårare att hitta guldkornen. Är det klokt att flytta allt mer av skolans verksamhet till nätet, undrar jag stilla.

Internet är lika lite som verkligheten av kött och blod ett evigt lyckorike. Där som här finns risker och förtjänster. Därför är jag kritisk till all överdriven entusiasm, åt ena eller andra hållet. IT-optimism är lika problematisk som det-var-bättre-förr-täkande. Kritiskt tänkande och sund vaksamhet är vad som behövs, överallt, alltid. Det finns inga genvägar till lycka eller framgång. Vad går vi miste om i den allt snabbare övergången från det analoga samhället till det digitala? Om detta skriver Sam Sundberg klokt i SvD idag, under rubriken, "Hotet från e-böckerna är inte det du tror", där han pekar på något som det inte finns en enkel lösning på, men som manar till eftertanke. Det gamla talesättet att man inte saknar kon förrän båset är tomt är och kommer alltid att vara aktuellt.

Det finns ett inneboende hot i e-böckerna, men det är inte att oläsliga författare får sämre betalt, eller för den delen att fina gamla bokhandlar utan kundunderlag tvingas stänga. Hotet från e-böckerna är att de gör läsningen privat, att de gömmer litteraturen bakom små ikoner i mobiltelefoner. 

Undersökningar visar att barns framtida utbildningsnivå har starkare samband med antalet böcker i deras hem än med föräldrarnas utbildningsnivå. Jag tvivlar på att sambandet med antalet e-böcker på föräldrarnas molnkonton är lika starkt. För varje gång någon byter sin bokhylla mot en Kindle-app stängs dörrar som tidigare stod på glänt mot okända, obegripliga världar.

Mitt försvar av pappersboken handlar inte om nostalgi, inte om teknikfientlighet och inte om att jag har något emot nätet, utan om värnande av viktiga värden som hotar att gå förlorade i en fullkomlig transformation av samhället, från det analoga till det digitala. Varför är det ingen som talar om kombinationer, om blandningar eller om att plocka det bästa från olika världar? Varför handlar debatterna endast om antingen eller, för eller mot? Pappersböckerna har ett inneboende motstånd inbyggt i sig, ett slags naturligt skräpfiler som helt saknas på nätet. Sundberg syftar på en bok i sina föräldrars bokhylla som pockade på uppmärksamhet under många år, Rapport från en skurhink, av Maja Ekelöf. Han skriver att i en helt digitaliserad bokmarknad hade han aldrig vetat om att boken fanns, än mindre läst den, vilket han aldrig gjorde och troligen inte kommer att göra. Men, och det är detta som är poängen:

I verkligheten stod den oförtröttligt där i hyllan och påminde mig om att det fanns saker i världen jag ännu inte förstod. Då och då fingrade jag klentroget på boken, så småningom frågade jag lite om den, och på så sätt bidrog den till insikten att det kan finnas värden i litteratur även när den inte handlar om klärvoajanta trapetsartister som bekämpar kommunister.

På nätet är allt strömlinjeformat, individanpassat och tenderar att sluta sig i allt mer klaustrofobiska googlesökbubblor där allt mer av samma cementerar det rådande och allt mindre av det som nytt, oväntat, knäppt och konstigt letar sig in. När endast det bästa är gott nog kan försämringar på olika områden långsamt accelerera utan att någon märker vad som håller på att hända. Som i den svenska skolan, till exempel, som i allt snabbare takt IT-anpassas. Konsekvensen blir att allt färre böcker står framme och pockar på uppmärksamhet, triggar nyfikenhet eller väcker avsky. Allt mer av det som anses bra översköljer dagens unga, i största välmening. Men hur går det? Blir resultatet bra? Inget talar tyvärr för det, och det får mig att tänka dessa banor. Jag ser ingen anledning att avfärda forskningen som visar att utbildningsnivå hänger samman med antalet fysiskt, analoga böcker som finns i ett hem. Tvärtom ser  allt fler anledningar till eftertanke.

Letar vidare, i min jakt på uppslag att tänka med. Hittar en artikel om flow, som fångar mitt intresse, som talar till mig och sätter ord både på det jag tänker och den jag är. Finner min omedvetna, underliggande, livsfilosofi, beskriven på ett bra sätt. Det handlar om kreativitet, om vad som främjar nytänkande.

Enligt Fredrik Ullén är vilopauser, och ibland längre perioder då man presterar på en lägre nivå, viktiga förutsättningar för kreativitet – och för att man ska kunna prestera toppresultat. Kreativa personer har ofta mycket intensiva perioder av arbete för att sedan vila.

Toppresultat nås inte bara genom topprestationer. Lika viktigt är det med vila och overksamhet. Det är en gammal sanning att under 20 procent av tiden utförs 80 av arbetet. Därför är motståndet mot sex timmars arbetsdag och allt tal om effektivisering av skola, vård och annat som rör mänsklig utveckling, kontraproduktivt, för att inte säga naivt. Lockelsen med effektivisering är bara ännu ett fåfängt uttryck för människans eviga dröm om evighetsmaskinen, om kakan man kan ha SAMTIDIGT som man äter upp den. Det verkar finnas konsensus i samhället om att kreativitet är bra, men så länge det inte också finns en samsyn rörande vägen dit kommer det målet att vara en utopi. För det går inte att få något utan att ge något. Vill vi ha del av kreativitetens välsignelse, måste vi vara beredda att betala priset.

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Inte antingen eller, utan både och. Vägen till kunskap och framgång är aldrig rak. Livet är en omväg. Det finns hur många olika sätt som helst att uttrycka samma tanke, samma insikt, samma klokskap. Kreativitet går inte att beställa fram, det är inget mål som går att säkra. Kreativitet är en nåd att stilla och ödmjukt bedja om. Det enda man vet är att den enda vägen dit leder fel!

När någon kommer in i ett tillstånd där tiden tycks stanna upp och all flyter på till synes utan ansträngning sker en rad saker i kroppen. Andningen blir till exempel djupare och hjärtat börjar slå fortare. Normalt brukar andningen bli ytligare vid ansträngning.

Att vara kreativ är inte bara bra för dem som är det, oavsett om utfallet går att använda eller ej, det är bra för alla. Folkhälsan ökar om marginalerna tillåts öka och om det finns tid att ta semester och utrymme i vardagen att inte göra något. För det man gör då är att ladda batterierna för en framtida urladdning, om och när samt där det behövs en kraftinsats. Liksom den där olästa boken i bokhyllan som finns där och som pockar på uppmärksamhet, finns kreativiteten där, som ett slags resurs hos oss alla. Om vi bara tillåter oss att se den, acceptera det den kräver för att finnas och om vi inte klåfingrigt jagar effektivitetsvinster för att tillgodose kortsiktiga ekonomiska vinster, som genereras till ett pris som kostar mer än det smakar, om säger om, man räknar in alla de värden som går förlorade genom att välja den enda vägen.

Tidigare har forskare visat att det i kreativa beteenden ingår en förmåga att kunna tänka ut en rad olika alternativ, att möjligheterna tillåts ”bubbla upp”. Sedan väljer hjärnan bland dem – och det sker omedvetet. Fredrik Ullén menar att en av kreativitetens hemligheter är förmågan att kunna växla mellan idéskapande och disciplin.

Bokhyllan hemma, som till dels består av böcker som aldrig lästs och som kanske aldrig kommer att läsas fungera just på det sättet. Skräpet på nätet som svämmar över alla brädder fungera inte alls så, tvärt om tar det död på kreativiteten i kraft av mängden oväsentlig eller meningslös information. Den där boken som står där i hyllan köptes av en anledning, den ansågs en gång i tiden vara värd sitt pris och mödan som krävs för att läsa den. Att den inte blev läst handlar om olika saker. Tillsammans leder dessa båda tillfälligheter till den effekt som går att belägga med hjälp av forskning. Ingen vet vilken av böckerna som bär på svaret, för allting flyter, allt förändras, och framtiden kan mycket väl visa sig vara i behov av just det som samtiden anser vara skräp. Men bara om det finns kvar eller om det går att hitta det man söker är det värt något. Bara om det finns där när man behöver det.

På Karolinska institutet arbetar han och hans forskargrupp med ett projekt om sambandet mellan musik och flow. Vi kan hamna i flow när vi utför uppgifter som är utmanande, och där vår egen förmåga ligger i nivå med utmaningarna. Typiskt för flow är en känsla av hög koncentration, kontroll, minskad självmedvetenhet och njutning.

Bloggande är förknippat med flow för mig. När jag skriver utan krav, utan mål och bara för mitt eget höga nöjes skull, hamnar jag ofta i flow. Och den som en gång upplevt det vill uppleva det igen. Flow är vad jag söker, allt mer, allt oftare och i allt mer av det jag gör. Jag blir bättre och bättre på att uppnå flow, och därmed blir jag bättre på att tänka och koncentrera mig. Genom att släppa på kontrollen ökar den, prestationsgraden höjs, liksom tillfredsställelsen i arbetet. Jag blir mer medveten om mig själv när jag kan ägna mig åt annat, när jag inte känner mig kontrollerad och när jag känner tillit. Med sex timmars arbetsdag och med minskade krav på prestation skulle samhället få ut mer av mig. Och jag tror det gäller alla, oavsett vad man arbetar med. Kontrollsamhället och jakten på effektivisering stör känslan av flow mer än det leder till någon vinst. Ju mer kontroll och effektivisering, desto mindre resultat. På 80 procent av tiden utförs 20 av arbetet, kanske man skulle kunna säga. Och resten tvingas fram till ett enormt högt pris.

Tidigare forskning på flow utgick tidigare från ett psykologiskt perspektiv. På Karolinska institutet studerar forskarna nu de biologiska underlagen till flow. Bland annat har det visat sig att kroppen reagerar annorlunda fysiologiskt under flow jämfört med en period med hög koncentration och mental ansträngning utan denna känsla. 

I pågående studier tittar Fredrik Ullén och hans kolleger på om det finns biologiska orsaker till att vissa människor har en personlighet som gör att de tenderar att uppleva mer flow i livet, är mer ”flowbenägna”.

Jag tror man kan lära sig uppleva flow och att alla kan bli bättre på att arrangera sina liv och sin vardag för att optimera just sina möjligheter att hamna i det tillståndet. Alla är inte lika och olika människor har olika förmågor och olika möjligheter att uppnå det tillstånd som gör att just de kan prestera mesta möjliga, till bästa möjliga kvalitet och lägsta möjliga kostnad (i ordets vidaste bemärkelse, ekonomiskt, fysiskt och socialt). Ett sätt eller en väg passar aldrig alla, så det bästa är att överge tanken på att det skulle finnas något sådant. Det bästa är att släppa på kontrollen, på kraven och att göra upp med övertygelsen om att något så pass komplext som kunskap eller kultur skulle kunna styras mot ett på förhand utformat mål.

Lite mer nomadologi, lite mer utrymme för slump och tillit till nästan är vad som krävs för att bygga ett bättre samhälle. Inte antingen eller, utan både och, i ständigt varierande grad!