Kunskapens värde, ansvar och krav på avskaffande av betyg

Hittar en krönika av Björn Wiman på DN.se, om skolan och dagens betygssystem. Lite stressad idag, men detta är viktigt. Jag är emot betyg, och ska lite snabbt försöka visa varför. Wiman inleder med att beskriva sitt barns skolas 100-årsjubileum, där föräldrarna är utklädda till forna tiders lärare, som med sträng uppsyn inte bara kontrollerade kunskaper utan även uppförande.

Vad säger denna kollektiva performance om vår längtan efter skolan som stabil samhällsinstitution? De sista dagarna före årets skolavslutning nås jag av ett meddelande från en flicka som går i åttonde klass i en annan skola någonstans i Sverige, vi kan kalla henne Julia. Hon vittnar om ett stämningsläge långt från ljuva syrenkvistar och försommarens fria leenden. Hennes berättelse handlar om det nya betygssystemet, där den svagaste länken i kunskapskedjan avgör vilket betyg man får: ”Nu är de här bokstäverna en så viktig del av mitt liv att jag legat sömnlös flera nätter, stressat ihjäl mig och gråtit floder över dem.”

”För att få ett A måste man i stort sett vara felfri”, skriver Julia. ”Har du en dålig dag just den dagen det är matteprov? Too bad. Du sänker dig från ett högt betyg till ett lågt på hela kursen.” Hon fortsätter: ”För i helvetet som är skolan är man inte tillåten att ha en dålig dag. I helvetet som är skolan måste du alltid prestera på topp för att vara på topp. Men man glömmer att det är tvärtom. Du måste må bra för att kunna prestera.”

Vem är felfri? Och hur kunde någon komma på den befängda idén att skapa ett betygssystem som utgår från en sådan tanke? Det är fel på så många sätt att jag inte ens vet var jag ska börja. Betyg är ett omdöme som ska säga något om framtida prestationer, men i dagens system blir det ett slag hårdvaluta som kan växlas in i attraktiva utbildningsplatser. Unga människor görs till strateger och kunskapen, det verkliga vetandet betyder ingenting. Bara det som kan bevisas, det som kan föras på rätt plats i det därför avsedda dokumentet, betyder något. I dagens betygssystem, som är en del av krisen i skolan och utbildningssystemet. För själva mätandet påverkar utfallet, det är allmänt bekant. Och mäter man inte kunskap, utan provresultat, kommer det att få konsekvenser längre fram. På högskolan till exempel, där studenterna förtvivlat söker efter kriterier att förhålla sig till, för det är det enda sättet de kan studera. Kunskapsutveckling är emellertid något helt annat. Ny kunskap kräver helt andra egenskaper och insikter än dem som dagens skola ger och som dagens betygssystem mäter.

Allt detta lidande leder inte bara till tragedier för enskilda barn, utan riskerar också att skada en hel generations tilltro till både sig själva och samhället. Systemet – det är så eleverna uppfattar det – är skapat för att sätta dit dem, att klösa mot deras svagaste punkter snarare än att se deras styrkor.

Vad är nytt under solen? frågar kanske någon. Ungar har väl alltid klagat på kraven i skolan – detta är bara världens mest curlade generation som är ute på hal is i verkligheten. Och något var man ju tvungen att göra åt krisen i den svenska skolan.

Både ja och nej. Men hela tanken på en gemensamhetsskola mitt i byn, med lika förutsättningar för alla, föll samman i och med kommunaliseringen av skolan 1991. Det var ett förtroende som gick förlorat. Dagens betyg­ssystem är bara ett desperat försök att reparera en raserad struktur – med hjälp av taggtråd.

Detta är kanske det största sveket av alla mot dagens ungdomar: sveket mot tron på den äkta kunskapen, den som handlar om människans förmåga att, oberoende av bakgrund, växa mot ljus och frihet. Det var den drömmen som drev de gryende folkrörelser som växte fram i samhället kring förra sekelskiftet, när vår 100-årsfirande skolbyggnad restes, det var den som murades in som löfte i den stabila stenkonstruktionen med dess lekfulla reliefer och lustiga vindhuvar på taket – som för att visa barnen värdet av växlingen mellan plikt och frihet.

Vad står denna institution för i dag? För en ordning som går ut på att stämpla de som känner sig svaga och stressa de som trodde sig vara starka? I så fall borde alla ha anledning att vara lika förtvivlade.

Ja, vi har alla anledning att känna förtvivlan. I helgen fick rektorn på Norra Real, som skrev på Brännpunkt tidigare i veckan, svar från en av sina elever:  Elisabeth Hamill-Keays, som i sin debattartikel ger mig alla argument jag behöver för att vara mot betyg, för att se behovet av ett omedelbart avskaffande. Hon skriver.

Rektor Skog berättar hur ”intressanta situationer” uppstår när dessa betyg ska återkopplas till eleverna. Ett exempel rektor Skog ger är när eleven frågar vid beskedet ”Vad ska jag göra för att få ett högre betyg?”, och säger att det vittnar om en tragisk kunskapssyn. Snarare vittnar det väl om en tragisk återkopplingsprocess från läraren. Ens slutbetyg ska inte komma som en överraskning, och allra helst ska man ha fått veta i god förväg hur man ligger till, och vad man ska göra ifall man är missnöjd med det läget. Om läraren inte ens lyckats att översiktligt redogöra för hur eleven ligger till har läraren misslyckats med en av de viktigaste arbetsuppgifterna som lärare. Om eleven har fått ordentlig återkoppling och valt att strunta i eller inte lyckats uppnå de krav som läraren ställt, så är det såklart lärarens rätt att stå vid sitt beslut, men om eleven först vid det sista betygssamtalet får veta hur den ligger till, kan hen inte klandras för att vilja veta hur hen ska eller skulle ha gjort, för att ha en chans att påverka det beslutet.

Skolan, det vill säga både rektorer och elever, har tvingats på en tragisk kunskapssyn! Lärarens uppgift kan inte vara att återkoppla, att dagligen och stundligen tvingas vara uppmärksam på varje elevs behov, prestation och framsteg. Lärarens ansvar borde vara att fokusera på kunskapen, och elevens att lära och framförallt ta ansvar för sitt eget lärande. Här, i dessa ord syns tydligt hur dagens elever resonerar, och det är så klart inte deras fel, det är systemets fel. Det är betygssystemet som tvingar fram denna kunskapssyn.

Den viktiga attitydförändring som vi måste se här i både lärare och rektorer är en vilja att lyssna och en respekt för elevens åsikter. Vid studenten är de flesta elever myndiga, men deras uppfattning av verkligheten behandlas som en femårings. Med goda underlag och med goda motiveringar till varför läraren gjort en felbedömning, borde elevens resonemang behandlas med respekt, då de varit likställt involverade i utbildningen.

En sådan attitydförändring ser jag inget behov av. Däremot ser jag ett akut behov av avskaffande av betygen, fört det skulle tvinga fram en helt annan syn på kunskap och lärande hos studenterna. Om vi införde inträdesprov för att ta sig vidare till nästa stadium skulle eleverna tvingas lyssna mer på lärarna, och framförallt skulle den som ska ha kunskapen tvingas ta ansvar för sitt eget lärande. Eleverna skulle tvingas ställa helt andra krav på sina lärare och även andra frågor. Ansvaret för lärandet ligger hos den som behöver kunskaperna, men dagens elever har tvingats anpassa sig till en logik och en kunskapssyn som inte handlar om det man vet utan om vilket betyg man kan få. Vilket omdöme man kan få sim lärare att skriva under på. Jag vill som lärare självklart lyssna, men inte på det som eleven här vill att jag ska lyssna på. Mitt sätt att visa mina studenter respekt handlar inte om att tillmötesgå deras önskningar om betyg, utan om att hjälpa dem att tänka kritiskt och självständigt samt att få dem att förstå vad som krävs för att utveckla kunskap.

Betygssystemet idag används de facto för att rangordna eleverna, primärt för att rangordna dem för högre studier. Betydelsen för den enskilde eleven är således stor. Utöver det ovan nämnda blir det också en fråga om moral. Är det rätt att en enskild lärare, när läsåret är slut, genom sin egen och endast sin egen förmåga bedömer en elevs framtid, utan någon hänsyn eller respekt för elevens upplevelse? En bedömning som kommer påverka den elevens framtid för resten av hens liv? Enligt rektor Skog är svaret självklart ja.

Skolans, i alla fall inte en kunskapsskola, uppgift är INTE att rangordna. Skolan är en plats för kunskapsutveckling, en plats där både lärare och elever/studenter utmanar varandra intellektuellt. Skolan ska inte handla om att bedöma, varken lärare eller elever/studenter. Skolan ska handla om kunskap. Därför borde betygen avskaffas omgående, och ersättas med inträdesprov. Då skulle inte lärarna gå på knäna vid denna tid på året, och eleverna/studenterna skulle tvingas ta ansvar och därigenom växa upp till fullvärdiga samhällsmedborgare som förstår kunskapens värde och vad som krävs av en för att lära.