Arbetare, eller arbetets slavar?

Ägnar inledningen av semestern åt att reflektera över det som sällan hinns med i vardagens larmande jakt på ... vad då? Vet vi ens vad vi sysslar med när vi jagar fram genom livet? En retorisk fråga, för det enda svaret jag kan komma på är att det vet vi inte. Och vi bryr oss inte särskilt mycket heller, för det finns ingen tid för det. Tid är pengar. Hittar ett citat. En tanke. Ett perspektiv på tillvaron. Orden sattes på pränt på 1800-talet, men är lika aktuella idag som då.

"Livet är inte ett problem som skall lösas utan en verklighet som skall upplevas."
- Kierkegaard

Kloka ord. För vad sysslar vi med om inte just lösa problem? Och ju fler problem vi löser desto större blir problemen, desto vidare sprider de sig i samhället. Allt fler ägnar sig allt oftare åt brandkårsutryckningar som syftar till att lappa och laga på ett samhällsbygge som håller på att förfalla. När problemen hopas höjs ropen på lösningar och flockas hugade spekulanter som menar att just deras förslag är lösningen som ska utplåna alla problem. Fast det finns ingen lösning, det är problemet. Livet, samhället och kulturen är inget PROBLEM. Vi lever i en verklighet och det enda vi kan göra är att uppleva den. Uppleva kan man vara bättre eller sämre på. Idag jobbar vi intensivt på att bli sämre, för vi fokuserar allt mer på problem och på lösningar. Vi jagar i ett ekorrhjul som snurrar allt snabbare, vilket leder till tunnelseende som leder till minskad överblick, försämrad insikt och utarmad förmåga till reflektion.

Läser på DN-Debatt, ett svar på ett tidigare inlägg. Det handlar om New Public Management, som inte existerade på Kierkegaards tid, men som jag tycker hans ord fångar på pricken. Det handlar om vad NPM gör med samhället, vården och utbildningssystemet.

Som alltid har intentionerna med NPM varit goda men i dag vet vi dess effekter. Eftersom allt ska mätas (resultatstyras) måste all verksamhet omvandlas till kvantitativa paket som får ett numeriskt värde. En blindtarmsoperation, ett studentsamtal, en polisutryckning, ska alla mätas i siffror. För att kunna mäta och utvärdera krävs en massiv aministration som tar resurser från den egentliga verksamheten. Vi har fått ett cyniskt köp- säljsystem inom sjukvården där läkare tvingas arbeta med långa listor där olika diagnoser poängsätts, så att deras professionella bedömning måste korrumperas med en ekonomisk. Vi har fått en polis som tvingas arbeta med poäng (pinnar) och lägga dyrbar tid på att rapportera in arbetsdagen i olika datorssystem, för att kunna utvärderas; tid som kunde gå till att utreda brott eller synas i samhället. Samma princip och jakt på statistik har vi för lärare och alla andra tjänstemän. Vi har fått mer ekonomisk rationalitet men mindre sans och vett.

Cyniska köp- och säljsystem handlar om att lösa problem, som uppstår på grund av problem, som uppstår på grund av problem ... Vill vi verkligen lära oss leva mer hållbart måste vi lära oss UPPLEVA livet. Skolan och vården är inga problem, det handlar om livets hörnstenar. Kunskap och hälsa är essentiella inslag i ett lyckligt liv. Att jaga statistik leder till sämre hälsa och mindre fokus på kunskap och innehåll, på det som är viktigt. Pengar är ett medel, inte ett mål. En upplevelse som blir större och mer värd ju mer man slösar med den. Kierkegaard visste det. Kommer vi någonsin att lära oss det? Jag tvivlar, men ger aldrig upp hoppet. Det ser mörkt ut, men att resignera är det samma som att spela mörkrets makter i händerna.

På universiteten är effekten förödande. Institutionerna får betalt per examinerad student, vilket ger incitament att sänka kraven för att öka genomströmningen. För att motverka denna kvalitetssänkande systemeffekt har man byggt en administration med rapporteringar, mätningar, självvärderingar och utvärderingar. Vi har fått en inåtvänd utvärderingskult som odlar en korrumpering av klassiska bildningsvärden. Universitetets grundidé hotas. Ett ytterligare steg var Autonomireformen (2011) som skapade autonomi för rektorerna men inte för akademikerna. Resultatet blev nedmontering av det kollegiala styret, vilket innebär att många svenska universitet inte längre uppfyller Unescos krav på vetenskaplig självständighet.

Även yttrande- och meddelarfriheten hotas. När myndigheter ska agera som företag börjar chefer kräva lojalitet mot myndighetens varumärke i stället för ämbetsmannaetik.

Så skapas fler problem, som pockar på nya lösningar och som drar till sig fler som anser sig veta bättre. En ond spiral som inte leder till något gott. En låsning som bara kan lösas upp genom att fler anmanar en annan syn på vad livet är och hur ett samhälle fungerar. Letar på nätet. Testar olika sökord. Söker i listor och kolumner. Fastnar för en artikel om arbete, som en chans att göra något för sina medmänniskor. Så skulle mitt arbete kunna se ut, men det gör det inte. Jag kontrollerar prestationer och rapporterar in resultat, så effektivt som möjligt. Det är så vi använder frukten av akademikers studiemöda. Vi reducerar inte bara den som studerat länge och bedrivit mångårig forskning till en obetydlig kugge i ett maskineri vars enda mål är att snurra snabbare och med mindre friktion, vi reducerar även samhället och livet till en meningslös formalitet. För vi har glömt hur man upplever livet. Artikeln handlar om klosterliv, men tanken är överförbar till ett annat samhälle
där förmågan att uppleva livet återupprättats.

Med devisen ”bön och arbete” byggde klostergrundaren Benedikt av Nursia det moderna Europa. Medeltidens kloster var inte isolerade och världsfrånvända, utan kulturhärdar – center för teknisk, medicinsk och humanistisk bildning.

Benedikts berömda klosterregel, som reglerade livet i den myriad av kloster som spreds över Europa från 500-talet, präglas av ett sök­ande efter balans. Balansen mellan lydnad och integritet, fasta och fest, och inte minst mellan bön och arbete. Här finns också lärdomar också för det moderna arbetslivet.

Sätt dessa ord i relation till Kierkegaard, NPM och urholkningen av den svenska skolan. I alla fall jag ser en röd tråd och finner uppslag och inspiration till andra sätt att se på livet, inte som ett problem utan som något man upplever och kan lära sig uppleva mer och bättre.

Det benediktinska mottot ”Bön och arbete” låter kanske inte så aktuellt i ett sekulärt samhälle, men kan ändå ge vägledning. Ett kloster är en gemenskap där man söker leva det goda livet, och här anses arbetet ha en plats. Benedikt försökte skapa en livsrytm där allt får sina rätta proportioner. Arbetet är något gott, något som människan inte bör berövas – men det är inte det högsta goda. Den som tror att arbetet har ett egenvärde blir snart dess slav. Arbetet får i stället sin ­mening genom att det riktar människan mot högre ting: mot medmänni­skan och ytterst mot Gud.

Idag berövas allt fler möjligheten att arbeta, i den heliga effektivitetens och lönsamhetens namn. Och utbildning handlar inte om kunskap, utan allt mer om att sortera de lämpade från den som är dömda till ett liv i meningslöshet. Tomheten växer på kvadraten av effektiviseringar och lönsamhetskrav. Klyftan mellan dem som har och de som saknar ökar inte bara, den accelererar. Alt färre blir allt rikare allt snabbare, och resten av samhällets medborgare betraktas som ett problem som ska lösas. Den tanken, de orden ger mig kalla kårar och borde mana till eftertanke. För någon ny slutgiltig lösning på några som helst problem som rör människan vill ingen av oss veta av!

Ora et labora – bön och arbete – är det berömda slagord som sammanfattar ”Benedikts regel”. Egentligen borde det kanske heta ”Bön, läsning och arbete”, för det är så dagarna i klostret organiseras: fasta tider för bön, andlig läsning och arbete. Benedikt formulerar ingen teori om arbetet, men han ger en handfast och konkret vägledning till arbetets plats i munkens liv. Den grundläggande filosofin är att arbetet är nödvändigt, men inte för sin egen skull. Det får sin betydelse genom att det riktas mot ­högre mål.

Studier och samhällsbyggande, skulle kunna fungera som en modern, sekulär variant av Benedikts regel. Och det rimmar väl med Kierkegaards tanke. Fler borde ägna sig mer åt att lära sig uppleva livet, och det borde vara samhällets viktigaste uppgift att ge så många som möjligt chansen att utveckla den förmågan, för din, min och allas skull, idag och för framtiden.

Arbetet kan bli en del av det goda livet, om det får sin rätta plats i våra liv. Om vi följer Benedikt ska vi alltså inte tillskriva arbetet ett egenvärde, utan uppskatta det för vad det riktar oss mot. Arbetet är en chans att göra något för vår nästa, en möjlighet att använda vår kropp, och kanske också ett tillfälle till inre samling, ja till och med bön.

Motsatsen, att tillskriva arbetet ett egenvärde, leder enligt den benediktinska traditionen till obalans. Människan dras in i ett effektivitetstänkande, och börjar värdera sig mer efter vad hon gör och producerar än vad hon är.

Hon upphör att vara arbetare, och blir i stället arbetets slav.

Nyliberalismen talar om frihet, och New Public Management är vägen fram. Den myten måste krossas, de bojorna måste lösas upp, för att verklig frihet ska kunna odlas. En frihet som handlar om att fylla livet med innehåll, istället för tvärtom!