Biblioteken, bildningen och en hotande tomhet

Biblioteket, tänker jag på. Bildningens, demokratins och språkets tempel. Tänker på hur viktigt det är att bibliotek får finnas kvar, och samtidigt tänker jag på hur svårt det är. Det är lätt att försvara en institution som biblioteket, men ska det leva vidare räcker inte läpparnas bekännelse, det krävs att många besöker, vårdar och använder biblioteket. Handling och engagemang krävs. Biblioteket blir aldrig mer levande än vi gör det. Önsketänkande är en bra början, men inga drömmar realiseras i tanken. Ska biblioteket överleva måste vi gå dit, måste vi ta dit våra barn, måste vi lägga en del av vår tid där, bland böckerna.

Vem har tid med det idag? Vem hinner sitta på bibliotek? Ja, det är värt att fundera på. Liksom på frågan om vad biblioteket ska vara för en typ av plats. Inget är givet, inte på lite längre sikt. Går ingen dit, eller om tysthetsnormen inte försvaras, om vi prioriterar annat. Lägre skatt, till exempel, eller att lägga vår tid på annat: spel av olika slag, eller mer arbete. Kanske är lokalen mitt i byn attraktiv för marknaden. Det finns massor av mer eller mindre rimliga och rationella skäl att inte ta sig tiden, omaket eller kostnaden som det oundvikligen innebär att försvara biblioteket.

Jag är uppvuxen på biblioteket, och jag läste i princip inget annat än biblioteksböcker. Båda mina föräldrar arbetade med böcker, på bibliotek. Mamma på folkbiblioteket hemma och pappa på SKFs industribibliotek.

Tänker på pappa, på hur han var en av ett helt gäng anställda på biblioteket på SKF när han började där som femtonåring. Tänker på hur han med åren avancerade, och samtidigt på hur han blev allt mer ensam. Det anställdes inga nya medarbetare. Biblioteket fanns dock kvar. Efter över 40 år slutade han som bibliotekets chef och ende anställde. Sedan stängdes det och han fick överta chefskapet för kontorsbutiken. Ett slags tidens tecken. Ett (arbets)liv, och en illustration av bokens devalverade värde, av bibliotekets minskade betydelse. Under rekordåren i Sveriges historia och när svensk skola var ett föredöme satsades det på kultur och på bibliotek. Sedan började man spara. Kausaliteten är inte självklar, men det går just därför inte att helt eller enkelt avfärda misstanken om att det ändrade fokuset, från kunskap och kultur som investering till utbildning och bibliotek som kostnad, är orsaken till att det går (minst sagt) trögt just nu.

En av uppgifterna som mamma hade på biblioteket var att läsa sagor för barnen som kom dit. Hon var samhällets sagotant. Hon läste böcker för mig också, och så fort jag visade intresse för något lånade hon hem böcker till mig. Fortfarande minns jag biblioteket där hemma, hur det var en samlingsplats. Hur jag älskade att vara där, bland böckerna. Och jag minns timmarna på UB under studietiden, också med kärlek. Nere i källaren, bland ändlösa rader av böcker. Minns glädjen över att hitta det jag sökte. Rätt som det var stod den bara där, ryggen till boken jag letat efter.

För mig är biblioteket framförallt böckerna. Pappersböckerna och all världens tidningar. Biblioteket är en fysisk plats fylld av fysiska föremål. Caféet på Stadsbiblioteket i Göteborg där jag tillbringade massor med timmar och drack otaliga koppar kaffe. Där fann jag ro. Där kunde jag läsa. Tänker på skillnaden mellan att se biblioteket som en kostnad och att se det som en investering. Tänker på hur enormt tacksam jag är för att jag fick uppleva riktiga bibliotek. Platser sprängfyllda med bildning där tystnad och vördnad inför boken som medium för kunskap och litterära kvaliteter var en självklarhet, även inom näringslivet. Tacksam för att jag fick växa upp på det sätt, på den plats och under den tid jag gjorde. För allt det där är borta nu.

Det är tragiskt att tänka så, men det går inte att blunda längre. Det blir inte bättre. Idag kallas det in väktare till biblioteket för att upprätthålla ordningen. Och det köps in allt färre fysiska böcker, det lånas ut allt mer annat. Datafiler, till exempel?! Hur kan man låna ut en datafil? En bok kan man låna ut och dyrka, men en fil är bara ettor och nollor. Informationen är den samma, men boken är något annat, liksom bibliotek där böcker samlas, vårdas, lånas ut och där människor kan mötas. Vad sysslar vi med? Varför ser vi inte vad vi håller på att göra? Tänk om, vill jag skrika. Utbildning, konst och bibliotek är investeringar för en hållbar framtid. En förutsättning både för framtida vinster i näringslivet, för människors hälsa och en levande natur. Allt hänger ihop. Och biblioteket är ett av fundamenten som samhället vilar på. Raserar vi det eller förändrar det allt för mycket går något vitalt förlorat.

Även om jag vet hur viktigt det är har inte heller jag tid att gå till eller uppehålla mig särskilt länge på bibliotek idag. Kraven på mig är allt för omfattande och detaljerade och tiden finns inte. Boken vårdar jag dock och hemma har jag ett eget bibliotek idag. Jag investerar i böcker, inte för ekonomisk vinning skull, för böcker tjänar man inga pengar på (varken som författare, förläggare, försäljare eller köpare). Med åren har det blivit många böcker, vilket det blir man under långa perioder köper böcker för runt 1000 kronor i månaden. Böckerna står där och varje dag finner jag tröst och inspiration genom att röra mig bland dem, genom att titta på ryggarna och dra mig till minnes böckernas innehåll. Jag kommer så klart inte att hinna läsa alla igen, men det är inte därför de står där, för att läsas, utan för att hjälpa mig minnas och för att hålla dess innehåll vid liv. Mitt hem är ett levande hem, en kunskapens borg. Där finner jag ro, där kan jag tänka, skriva och utveckla nya kunskaper. Jag vet att alla mina böcker ryms i min iPad, tillsammans med väldigt många fler böcker. Men det skulle vara som att minska teckenstorleken på böckerna jag har och bara läsa det jag själv väljer att förstora, det skulle vara som att dö av törst i ett hav av vatten. Poängen med pappersboken är att den får ta plats, att den ska ta plats och att den pockar på uppmärksamhet och därför håller bildningen vid liv.

Tänker på alla mäklarannonser som tidningarna och nätet fylls av. Tänker på hur ljust och fräscht det är, hur luftiga hemmen ser ut att vara. Tänker på mäklaren jag anlitade när jag sålde min gamla lägenhet och flyttade till den lite större lägenhet jag bor i nu, på hur man med en gång sa att jag var tvungen att göra mig av med böckerna innan lägenheten skulle fotograferas. Om jag inte gjorde det skulle lägenhetens ekonomiska värde minska drastiskt. Tänker på att ljust och fräscht också kan vara tomt och fattigt. Kulturellt och bildningsmässigt kommer det ljusa och fräscha med ett pris. Det kostar att tjäna pengar och det är med utarmade kunskaper och upplöst bildning vi betalar.

När ska vi lära oss se sambandet? När ska vi inser att det är linorna till korgen vi sitter på som vi håller på att kapa för att få ballongen att lyfta?