onsdag 17 juni 2015

Hållbar turism, en eufemism?

På väg hem. Tänker tillbaka, till konferensen som helhet och till dagens presentation på sessionen "Environmental Posthumanities: enacting renewable energy, sustainable tourism, oaktree relationscapes and biosphere reserve building actions", som arrangerades av Martin Hultman och som presenteras på detta sätt i programmet.
The humanities and social sciences have in recent years merged and been challenged by posthumanities and new materialism that focus on the understanding of how the material has an intimate intrinsic connection with the semiotic. It’s about examining the real and concrete. The newly awakened interest in such an understanding has to do with how the physical, material and corporeal once again have become fashionable to study in the humanities and social sciences. To speak of reality has gone from being something to be avoided or neglected as socially constructed; to once again be acute. This comes together with interest in Deleuze & Guattari, Haraway, Serres, Barad as well as the popularity of research areas such as Science &Technology Studies, Animal Studies and Environmental Humanities. In this session we will elaborate on posthumanities with concrete case studies connected to environmental issues such as renewable energy, sustainable tourism, oaktree relationscapes and biosphere reserve building actions.
Här presenterade jag mitt papper: "Is Sustainable Tourism a euphemism?". Femton minuter hade jag på mig att presentera 31 bilder. Tight, men många av dem var just bara bilder och bara en bestod av ett citat. Har på senare tid märkt att det fungerar bra att lägga mina stödord på power pointen, för på det sättet blir jag mindre manusbunden och presentationen blir mer levande. Och det var tanken med presentationen, att presentera tankeverktyg som kan användas för att förändra synen på turism och underlätta framväxten av en mer hållbar turism.

Presentationen började med att jag resonerade kring Handelns Utredningsinstituts definition av en turist, som går ut på att det är någon som kommer utifrån (gärna en Tysk eller Amerikan) och som spenderar pengar på platsen. Den definitionen är en viktig pusselbit i tankebygget som talet om turismen som en industri vilar på. Utifrån ett hållbarhetsperspektiv är den definitionen djupt problematisk, för den gör att det inte går att räkna på den familj som avstår från att resa till Thailand, och som turistar hemma istället. Och det behövs ett begrepp, för annars kan man inte planera, jämföra och undersöka "näringen". Här är ekonomins makt stor, för det är den som driver på utvecklingen och skapar behovet av definitioner och möjlighet att få kontroll över processer som jag menar är omöjliga att kontrollera. Definitionen jag försöker lansera handlar om en mer öppen definition där det finns utrymme för nytänkande och förändring. En icke-linjär definition, till skillnad från HUIs linjära modell.

Nästa bild illustrerade samma sak och vad delad i två kolumner. Till vänster stod det Big Data och på den västra stod det (Material) semiotics och under respektive rubrik fanns ett > och ett <. Med detta ville jag illustrera att sökandet efter evidens och jämförbara, uppföljningsbara, data leder till ett extremt fokus på det som är här och nu och en fåfäng och naiv förhoppning om att alla dessa data säger något om framtiden. Med ett mer öppet sätt att se på saken, en mer icke-linjär modell förläggs fokus på SKAPANDET av framtiden, också med utgångspunkt i här och nu, men med ett mer ödmjukt, inkluderande och tillblivelseinriktat fokus.

Två snabba bilder följde. En på en GNOME (ett slags tomte), en acronym bestående av orden: Goals, Needs, Objectives, Methods, Evaluation. Med andra ord HUIs modell, som jag ställer mot bilden av ett troll som jag använt i många olika sammanhang för att illustrera att studier av kultur kräver att man accepterar rådande förutsättningar. Ska man studera troll måste man förstå att de bara är troll så länge de finns i skogens mörker och spelande skuggor. Propsar man på att de ska ut i ljuset är det inget troll längre, då blir det en död stenstod som inte innehåller någon användbar kunskap, oavsett hur mycket data man kan utvinna från den. Vilken modell man väjer handlar om makt och perspektiv, och därför visade jag en bild av en ankhare, som jag också använder i olika sammanhang när jag ska försöka förklara vad kunskap om kultur handlar om och att det aldrig är givet hur man ska förstå det man ser.

Nästa serie bilder visade Trollhättan och Vänersborg, och jag landade i mitt misslyckande att samla in berättelser om de två städerna. Rubriken på den bilden löd: En berättelse som inte berättats är också en berättelse. Det är bara det att den aldrig syns om man använder modeller som HUIs och andra verktyg för att styra, kontrollera, utvärdera och jämföra utfall och lönsamhet. Med denna bild ville jag visa att och hur kulturvetenskapen är ett ovärderligt komplement till annan forskning, och att det är lika viktigt att förstå delarna (aktörerna) som det är att förstå mellanrummen mellan dem. Bilden därefter löd: "A place is never finished, and the world around it changes constantly" och den ledde (föga överraskande) över till en bild på Deleuze och Guattari. Och sedan till följande citat som jag ofta återkommer till och som också handlar om mellanrumen betydelse och ömöjligheten att fullt ut kontrollera utrymmet och det som händer där.
We were only two, but what was important for us was less our working together than this strange fact of working between the two of us. We stopped being “author”. And these “between-the-twos’ referred back to other people, who were different on the side from one other. The dessert expanded, but in so doing became more populous. This had nothing to do with a school, with processes of recognition, but much to do with encounters. And all these stories of becomings, of nuptials against nature, of a-parallel evolution, of bilingualism, of theft of thoughts, were what I had with Felix. I stole Felix, and I hope he did the same for me.
Därefter följde en serie bilder med samma rubrik: Från ... Till ..., enligt samma princip som de inledande bilderna där vänsterledet står för strävan att kontrollera och vänsterledet stör för upplösning, tillblivelse, ömsesidighet. Eller för att använda Bruno Latours tankemodell: Matter of Fact, och Matter of Concern.

Från Komplicerad till Komplex. Från Best Practice till Kollektiva praktiker. Från Experter till Wisdom of crowds. Från Debatter till Samtal. Från Kontroll till Flyktlinjer och slumpmässighet. Från Territorialisering till Deterritorialisering. Därmed var presentationens ena ben presenterat. Jag var lite orolig över tiden, men det visade sig att jag låg väl till och jag kunde slappna av lite, för nu var det bara ett svep av bilder kvar och sedan två avslutande, sammanfattande bilder. Även dessa bilder, svepet av bilder, har jag använt förut i olika sammanhang. Det är bilden på Särimner, bilden på ett ymnighetshord, på Pojken med guldbyxorna, Milton Friedman, en skiss som förklarar hur fracking går till och slutligen en bild från en Export Processing Zone. Bilderna använder jag för att illustrera hur kulturen är fylld av omöjliga drömmar om enkla, externa lösningar och möjligheten att exportera problem till en illusorisk utsida. Och HUIs definition av turisten är en illustration så god som någon på just en sådan omöjlig dröm. Den sista presentationsbilden löd:
Sustainability is not a problem that can be solved once and for all, it is a complex challenge that has to be dealt with collectively and constantly.
Därmed var mina 15 minuter i rampljuset över och jag använde dem väl. Det kändes som att tankarna togs väl emot och att jag kanske fick någon att tänka lite annorlunda kring både turism och hållbarhet. Jag hoppas det, men det är inte upp till mig att avgöra. Jag är tacksam för att jag fick hålla, dels min presentation, dels att jag fick sitta i panelen och tala om högre studier och forskning med Masterstudenterna. ACSIS 2015 kommer jag att bära med mig i minnet länge. Genomgående bra och tänkvärda Key Notes och sessioner, och så klart och minst lika viktigt, trevliga samtal i pauser, middagar och fikastunder.

Tänkte avsluta denna post med att svara på en kommentar jag fick från C.S. Hen skriver följande, och jag tycker att det jag skrivit hittills passar bra som utgångspunkt för ett förklarande svar.
Nu kanske jag borde läsa och tänka mer innan jag slänger ur mig denna spontana kommentar, men ... hur skiljer man analysen, via tankemodellerna, från subjektivt tyckande? Via logiken i tankekedjan, eller att andra tar upp tankarna och bygger vidare?
I fysik kan "vem som helst" upprepa ett experiment och få "samma" resultat, reproducerbarhet, men det verkar inte vara ett kännetecken på vetenskaplighet för kulturvetare? 
Det är så'nt som bekymrar mig litegrann. Men som sagt, min insikt på området är helt begränsad. Fast jag vill förstå.
Jag vill också förstå, inte bara mitt eget forskningsområde, utan även naturvetenskaplig forskning och statistiken som här fick sig en släng med sleven (vilket handlar om att den synen på kunskap och forskning är helt dominerande). Analysen som jag presenterade på konferensen handlar inte om att leda något i bevis, det handlar om att presentera verktyg för många att tänka med, och om att inspirera till handlingar som kan leda till att det som studeras kan förändras. Det handlar om förutsättningar för förändring, inte om att leda något i bevis. Kultur skapas överallt, alltid gemensamt av den helhet som kulturen är en del av. Kultur är något alla har en förståelse för och befinner sig i. Det spelar hur man ser på kulturen, för om många förstår den på samma sätt och samtidigt vill se en förändring samt är beredd att förändra sitt sätt agera, är ett annat samhälle möjligt. Framtiden finns inte, den skapas av och mellan allt och alla som finns och verkar i den. Därför går det inte att upprepa några experiment, för kulturen är inte, den blir till och förändras icke-linjärt.

Inga kommentarer: