Kulturförnekelsen går inte att förneka

Överallt där människor möts och interagerar med något slags kontinuitet uppstår kultur, som är den struktur som ger stadga åt allt det som annars skulle vara helt oförutsägbart. Kultur är det som får människor att fungera i grupp, skulle man kunna säga. Märkligt kan man då tycka, att inte mer intresse riktas mot kulturen. Fast det är å andra sidan också ett resultat av kultur, för den blir vad vi gör den till. Fast vi och blir, är problematiska ord. Ingen kontrollerar kulturen, alternativt: kulturen kontrolleras av alla, tillsammans.

Även inom vetenskapen och politiken finns kultur. Där är ointresset och kulturförnekelsen om möjligt ännu starkare. Inte påverkas politik av kultur, och hur skulle det se ut om vetenskapen styrdes av sådant som kultur? Den tanken är allt för skrämmande för att tänkas till slut, och tänk om det var en uppfattning som spred sig?! Det får bara inte ske, för det skulle underminera förtroendet för dessa båda samhällsbärande institutioner. Och då hotar kaos och anarki, då finns ingen eller inget att lita på. Så kan vi inte ha det, det kan människor bestämma sig för. Faktum kvarstår dock, att ingen kommer undan kulturen. Varken du, jag, politiken eller vetenskapen.

När Philippa Reinfeldt lanserade uttalandet: "Jag delar inte den bilden", slog hon an en ton, pekade hon på en kulturell möjlighet som harmonierade med politikens längtan efter ett sätt att undgå kritik. Plötsligt blev detta uttalande vardag och "alla" nyttjade tekniken och avfärdade all kritik på det sättet: Jag delar inte din bild. Så var saken i hamn och striden om väljarna och makten förändrades till just en strid om väljarna. Politiker som vill bygga ett hållbart samhälle, från grunden, tillsammans med resten av medborgarna, förvandlades till en anekdot, till något man sysslade med förr i tiden. Jag delar inte den bilden är själva sinnebilden för en kulturförnekande kultur. Och fram växer en kultur som talar om utbildningssatsningar när man skjuter till en bråkdel av pengarna som behövs för att upprätthålla verksamheten. En kultur som betraktar investeringar som onödiga kostnader och skatt som stöld. En kultur byggd på en omöjlig dröm om en kaka som kan ätas och ha kvar, på en längtan om evighetsmaskinen som ska lösa alla problem.

Uttryck för kultur kan ta sig oändligt många olika former, men det betyder inte att kultur kan vara vad som helst. Kultur är som kulturen är. Kultur går att studera och lära sig förstå, men den går aldrig att kontrollera. Det är något av det första man lör sig och måste acceptera som kulturforskare. Att förneka kulturen är en dålig idé, lite som att kissa i byxorna för att bli varm. Det är en dålig strategi. Ändå är det en allt för vanlig väg att försöka sig på när kulturens konsekvenser tränger sig på. En dator kan startas om, ett företag kan gå i konkurs, men kultur fungerar inte så. Kultur kan förnekas, men ingen kommer undan den. Det går att med stöd i politiskt fattade beslut att sluta satsa på kulturforskning, liksom den borgerliga regeringen gjorde med arbetslivsforskningen. Obehagliga sanningar kan tystas, men är det en sanning kommer ingen undan dess konsekvenser.

Vetenskap är också i högsta grad ett resultat av kultur. Även om akademisk kultur ser som lite finare, lite mindre godtycklig och mer byggd på kunskap är det bara en illusion. Visst handlar vetenskap om kunskap och målet är överallt att nå så sann och användbar kunskap som möjligt, om detta råder ingen tvekan. Det är sedan det uppstår problem, när den tanken ska omsättas i praktisk handling och vardag ute på institutionerna. I en allt mer ekonomiskt pressad vardag, där alla måste kämpa för sin överlevnad. Då kan man få för sig att det är bättre att skriva mycket än bra, eller att kvalitet kan mätas i antalet citeringar eller storleken på anslagen som forskarna lyckas erhålla. Hur lätt som helst uppstår det även föreställningar om att det finns förbud och måsten i vetenskapen, att det går att fånga hela kunskapsprocessen i en manual och att om man bara hänvisar till de rätta (vad det nu är) referenserna, så är det vetenskap man sysslar med. Framgångsrika vetenskaper, med rådande syn på vad som är bra och eftertraktad kunskap, görs till norm och alla andra får följa. Därför är fysiken vetenskap, par excellence. Och alla andra får rätta sig in i ledet. Fysiken sysslar med riktig vetenskap. Kulturvetaren får finna sig i att vara hänvisad till smulorna från de rika vetenskapernas bord. Humaniora får kämpa för sin överlevnad för i en kulturförnekande kultur "behövs" så klart ingen kunskap om kultur, enligt logiken att vi ser det vi vill se och det vi inte vill se blundar vi för. Formen överordnas på detta sätt kunskapen och bara den som på förhand vet vad hen ska komma fram till kan räkna med stöd för sin forskning. Nåde den som låter kunskapsmålet styra metod, teori och framställningssätt. Och att nyfiket söka sig fram i landskapet för att leta efter bra och användbar kunskap är närmast att betrakta som akademiskt självmord. Så går det när kultur förnekas.

Det finns inga enkla lösningar, det lär mig min forskning. Igår skrev jag om ett förslag till en enkel lösning på problemen inom politiken och idag hittar jag ett klokt svar på de 18 forskarnas (och inom parentes kan man undra över antalet, vad det en slump, eller slog talet 18 an en kulturell sträng? De aderton i svenska akademin är sedan 1700-talet ett nummer med lärda konnotationer) förslag. Det är filosofen Martin Peterson, (Sue and Harry Bovay Professor, Filosofiska institutionen, Texas A & M University) som ger forskarna svar på tal och på DN-Debatt visar att förslaget är ännu ett i raden av alla fåfänga, kulturförnekande försök att hitta ett sätt att kontrollera vägen mot framtiden. Han skriver:

En grundläggande demokratisk princip är att det inte bara är kostnadseffektivitet och måluppfyllelse som avgör ett besluts legitimitet. Om exempelvis en vältalig miljöpartistisk politiker från Kalix lyckas övertyga Riksdagen om att bygga ny järnväg i Norrland, trots att detta inte är kostnadseffektivt och inte skulle gillas av något Platonskt expertråd, bör samhället ändå bygga denna dyra och ineffektiva järnväg. Paretoeffektivitet är inte ett värdeneutralt ”objektivt” kriterium. Om vi exempelvis gör den rikaste personen i samhället rikare utan att någon annan förlorar på det har nationalekonomerna inget att invända. Men en politiker med hjärtat åt vänster kan lätt se att sådana åtgärder väcker grundläggande rättvisefrågor. De väljare som inte gillar den politik som förs bör rösta fram andra politiker, snarare än försöka påverka ett Platonskt expertråd.

I det långa loppet vinner vi alla på att tillåta våra politiker fatta stundvis stolliga beslut, eftersom konsekvenserna av ett Platonskt expertstyre på lång sikt blir att demokratin urholkas. Denna ståndpunkt är fullt förenlig med tanken att din doktors medicinska beslut bör vara ”evidensbaserade”. En enskild medicinsk felbehandling kan ha förödande konsekvenser för dig, och du som patient kan i efterhand inte ”rösta bort” din doktor. Men politiker förhåller det sig lyckligtvis annorlunda.

Vi får de politiker vi förtjänar. Politik är som sagt ett resultat av kultur och kulturen fungerar inte alltid som vi vill att den ska göra. Evidens låter som ett självklart krav, liksom sanning i vetenskapen. Men världen bryr sig inte om oss människor, den är och fungerar som den gör. Kultur förändras med människorna som lever i den och genom att de interagerar med varandra, den är inte den blir till. Det går att komma överens om mycket, men försöker vi avskaffa kulturen kommer den förr eller senare tillbaka och hugger oss i ryggen, vilket just nu är vad som sker i den högre utbildningen och skolsystemet som helhet.