Best Practice är något annat än vad vi tror. Alltid! Överallt!

Best practice, talade jag om på konferensen. Och på ett eller annat sätt handlar de flesta av anförandena här om detta. Hur ska vi göra? Vad är bäst? Tänker vidare, för ämnet är viktigt. Det handlar om hur vi bygger ett hållbart samhälle. Alla vill ha en praktik som fungerar, och ingen nöjer sig med något annat än det bästa. Tyvärr leder denna logik oss fel, för människor och kultur, världen vi lever i, kännetecknas mer än något annat av komplexitet. Människor är minst lika mycket styrda av affekter och slumpmässiga händelser (som förklaras logiskt i efterhand) som av rationalitet. Därför är det omöjligt att kontrollera såväl människor som kultur. Tanken på eller drömmen om Best Practice är ännu ett exempel på drömmen om ett slags evighetsmaskin som är så stark och så oerhört svårt att värja sig mot. Just därför är det viktigt att uppmärksamma och påminna om att Best Practice är en omöjlig DRÖM! 

Jag är kritisk för jag hittar inget stöd för Best Practice i den värld jag lever i och samtidigt studerar vetenskapligt. Och kan man bara stanna upp, tar man sig tid att reflektera över vad idén handlar om och vilka konsekvenser det får om tanken implementeras i samhället, inser man det omöjliga i hela projektet. Tyvärr leder jakten på Best Practice till att det blir svårt att ta sig tiden som krävs. Jakten på effektivitet, profit och lycka är en paradox, för det är mål som aldrig kan nås, av det enkla skälet att det är vägen dit och inte resans slut som är målet. Och vill vi verkligen ha en eller ett ENDA? Ett folk, en/ett ... Det är en skrämmande tanke. SevenEleven i varje gathörn. EspressoHouse på varje gata. HM i varje köpcentrum. Och så vidare. När endast det bästa är gott nog, och i en värld som bara accepterar Sanningen i bestämd form singular, finns (om ideologin, för det är vad det handlar om, drivs till sin spets och implementeras) inte utrymme för något annat än en eller ett. Det är en värld tömd på liv. En kall värld där ökad hastighet är det enda som betyder något. Det är inte en värld för människor, inte en miljö för kreativitet, mångfald eller intellektuella utmaningar. Best Practice är en honungsfälla, en förödande lockelse för den mänskliga hjärnan, som inte är konstruerad för att hantera denna typ av problem och som därför hotar att förgöra framtida utvecklingsmöjligheter. 

En av Key Note talarna pratade om detta, eller det han talade om tolkade jag som en berättelse om just detta. Han talade om utvecklingsavdelningen på Nokia på 1980-talet. Hur det såg ut. Poängen var att ingen brydde sig om vad man gjorde där. Ingen ville till exempel vara chef för avdelningen, för det var en karriärmässig återvändsgränd. Avdelningen fick dock vara kvar, den hade en mindre budget och inga krav på prestation. På den avdelningen fick man vara kreativ, i ordets verkliga betydelse. Eftersom "ingen" intresserade sig särskilt mycket för avdelningen och dess resultat fanns där frihet att tänka i de banor som tankarna tog sig, enskilt och kollektivt. Idag är detta historia, nu vet vi vad man sysslade med. Nokia var under några gyllene år runt sekelskiftet ett av världens mest framgångsrika företag. Inte på grund av att man sneglade på hur andra gjorde eller funderade på vad som var Best Practice, utan just för att ledningen inte brydde sig om vad utvecklingsavdelningen sysslade med, just för att verksamheten inte hade några uttalade prestationskrav. Sedan, när framgångssagan var ett faktum och förväntningarna på ekonomisk avkastning höjdes, förändrades allt. Ledningen solade sig i glansen av att vara del av en framgångsrik, marknadsledande, kassako. Nokia förkroppsligade begreppet Best Practice och allt som det står för, alla begreppets fördelar. Just därför är det så oerhört viktigt att tänka tanken till slut, för framgångssagan slutade inte lyckligt. För från sidan, ut ur dunklet, trädde Apple med sina smartphones. Apple hade kunna verka under radarn, i enlighet med en vision, och deras telefoner omdefinierade begreppet telefon och förändrade marknaden. Nokia föll och har inte hämtat sig. Samma sak kan mycket väl och kommer troligen hända Apple, förr eller senare. För det enda denna typ av historier lär oss är att vi ingenting kan lära oss av denna typ av historier.

Gång på gång under konferensen talas det om betydelsen av entreprenörer, nyttan med innovationer och om olika sätt att främja framväxten av detta. Kreativitet är Lösningen. Och det förs fram exempel på Best Practice för att få det man så hett efterlängtat och drömmer om. Samma Key Not som talade om Nokia nämnde hur det finns exempel på hur andra länder har försökt skapa det utvecklingsavdelningen på Nokia skapade. Det har satsats miljarder på att bygga upp miljöer för att främja innovationer. Under kort tid, med krav på prestation och med enorma förväntningar förväntas satsningarna, som ligger i linje med Best Practice, ge resultat. Tanken är att det som fungerade för Nokia ska fungera för alla andra också, för Nokia var ju världsledande. Gör vi bara som Nokia har vi framgången som i en ask. Fast poängen är att Nokia inte gjorde något. Nokia hade ingen plan, följde ingen Best Practice, man hade bara en utvecklingsavdelning som fick arbeta i fred, utan krav på prestation. Kreativitet går inte att styra och människors efterfrågan på saker kan ingen kontrollera. Framgång kan aldrig garanteras, den kan man bara ödmjukt önska sig och drömma om. 

Vill man försöka uppnå något liknande som Nokia och andra marknadsledande företag lyckats med, eller rättare haft turen att skapa och nå framgång med, måste man skapa en miljö där det är högt i tak och där friheten är stor och avsaknaden av prestationskrav är en helig princip. Det är inte summan det kommer an på, det är tålamodet och tiden som satsningen pågår, och friheten att arbeta utan krav. Det är avsaknaden av krav och kontroll som lett till framgångar, och friheten att röra sig i okänd terräng utan något annat mål med arbetet än att söka sig fram, upp och vidare. Det är rörelsen som är det viktiga, inte målet. Det är utbytet av tankar och den kritiska granskningen av det som sägs, samt intresset för varandra inom miljön, som är framgångsfaktorer här. Det finns alltså inte någon Best Practice, för det är en illusion, en efterhandskonstruktion. 

Allt förändras, inget står stilla. Kultur och natur är icke-linjära processer. Framgång är alltid resultatet dels av kollektiva insatser, dels av en kontext, dels (och viktigast) av tur. Därför är det enda som tanken om Best Practice leder till, förr eller senare garanterade misslyckanden. Vad vi behöver för att lyckas är något helt annat, alltid och överallt! Det är så klart ett slags praktik, men den går inte att ta patent på. 

Sensmoralen är att människan gång på gång begår felet att leta efter svaren på frågorna där det går att LETA, snarare än där vi vet att svaren verkligen FINNS! Drömmen om Best Practice är ett paradexempel på det. Och det vet vi och kan dra lärdom av, om vi vill och framförallt om vi vågar släppa taget om våra gamla trygga lösningar och tankesätt.