Närvaro, här och nu

På väg igen. Uppe med tuppen. Efter en timmes tågresa är klockan fortfarande bara lite över sex på morgonen. Ser ut att bli en fin dag. Solen lyser. På tåget är det glest med passagerare och det är tyst och lugnt. Precis vad jag behöver så här i slutet av terminen. Tid att tänka och ro i själen. Har inte mycket kvar att göra nu, ifråga om arbete. Ska sitta med i en panel och prata om forskning och masterutbildningar, jag ska tala om turism och hållbarhet och så ska jag rapportera in betyg. Sedan är det semester. En hel sommar att fylla med innehåll. Tänker och planerar inte så mycket längre än så. Försöker vara närvarande i det som är här och nu, alltid. Det har länge varit planen, att vara just närvarande, här, nu. Det är dock lätt att tänka och säga det. Att verkligen vara närvarande är en helt annat sak. Fast det känns verkligen som jag lyckats med det, för här i slutet av terminen och läsåret är tröttheten inte alls lita bedövande som den har varit förr om åren. Jag känner mig landad och har kanske äntligen lyckats nå målet att leva här och nu, i det som är. Det är det enda hållbara sättet att leva, i ett ständigt pågående här här och nu.

Ska som sagt tala om hållbarhet, så det är det jag tänker på, här och nu. Har inte haft riktigt tid att förbereda vad jag ska säga i detalj. Läste abstractet igår, temat för konferensen samt sessionens förklaringstext. Riktlinjerna är givna, men innanför dem kan jag improvisera fritt. Och det tänker jag göra. Har dagen idag på mig att fixa en Power Point, ett underlag. Sedan är det bara att vänta. I morgon ska jag sitta i panelen, men det går inte att förbereda sig på, bara vara närvarande, där och då. Det blir bra detta. Jag har år av erfarenhet att falla tillbaka på och nu handlar det inte om att klara av och få det ur världen. Mina ambitioner är högre än så. Jag vill göra det jag ska göra så bra det bara går. Förutsättningarna för det är så bra de kan bli, dels för att jag inte är lika trött som jag brukar, dels för att jag ska tala om saker jag levt med länge och som ligger mig varmt om hjärtat.

Vad vill jag förmedla? Dels vill jag slå ett slag för forskningen. Panelsamtalet ser jag därför verkligen fram emot. Det är dessutom ett hedersuppdrag, för jag är inbjuden av masterstudenterna som anordnar samtalet. Dels vill jag testa mina tankar inför en publik av kulturvetare som är mina närmaste kollegor. Jag har av omständigheterna tvingats bli van att tala i andra sammanhang, för andra forskare. Där ses jag som en katt bland hermelinerna. Där är jag särlingen. En tok som säger konstiga saker. Här är jag bland vänner och likatänkande. Det ger det hela mer, eller i alla fall en annan, nerv än vad jag är van vid. För nu oroas jag över om jag tappat en del av den teoretiska, analytiska skärpan. Att tala om det jag skriver om och tänker på, min forskning, för andra, företagsekonomer och geografer, är en helt annan typ av utmaning. Där handlar det om att nå fram med något, om att hitta det som slår an en ton, det som fungerar. Det handlar inte om att utveckla tänkandet, det handlar om pedagogik. Nu ska jag tala för människor som tänker som jag och som har läst samma texter. Här blir jag granskad och lyssnad på, på ett helt annat sätt. Inser att jag inte är van vid det. Inspirerande, men också skrämmande. Fast just därför intressant och viktigt.

Hållbarhet ser jag som ett slags nyckel till väldigt mycket annat. Förstår vi vad det är för typ av problem och inser vi vad som krävs för att hantera utmaningen får vi en massa kompetenser och kunskaper på köpet. Det viktiga är inte det som ligger längst fram, det direkta, utan det som ligger under och mellan. Kunskaperna och kompetenserna är indirekta och för att nå dem krävs ett moment av tolkning. En typ av tolkning som inte syftar till att nå sanningen, utan vidgad förståelse och fördjupad kunskap för vilken typ av problem man har att hantera. Det handlar inte om att nå absolut kunskap, utan mycket mer om att nå och sprida förståelse för det som inte direkt rör saken man undersöker, för kontextens, för helhetens betydelse. Detta förstår kulturvetare på ett helt annat sätt än andra forskare, så det ska bli intressant att se hur tankarna tas emot här. Samtidigt är det skrämmande, för även om jag är kulturvetare är kulturforskningen en kontext jag allt mer sällan befinner mig i. Jag oroas över att jag blivit ringrostig. Fast det skrämmer mig inte på långa vägar lika mycket som nervositeten jag kände som doktorand, över att tala inför publik. Oron jag känner nu är inspirerande. Den jag kände så var förlamande. Då klättrade jag över ett högt berg, nu är problemet av en helt annan art. Kanske kan man se det som att då hanterade jag ett komplicerat problem, och nu har jag att hantera ett komplext problem. Utmaningar får en att växa och det gör man om man bara kan vara närvarande, här och nu.

Återkommer troligen under dagen med fler tankar. Tåget närmar sig Katrineholm där jag ska byta tåg. Vill inte stressa. Vill och behöver vara närvarande, här och nu.