Lata dagars ledighet betyder inte att tankarna satts i pausläge, tvärtom. Semestern innebär mer tid för utökad eftertanke och reflektion, mer tid för läsning. Och det finns som bekant oerhört mycket klokt att läsa där ute, på det enorma nätet, och för varje dag som går tillkommer det nya texter. Till exempel en intressant
artikel i DNs kulturdel, där Fredrik Segerfeldt skriver om en ny bok som skulle kunna bidra till att det växer fram en förändrad syn på vad som leder till utveckling och vad som inte gör det. Låter den texten bilda utgångspunkt för dagens funderingar. Sedan bär det av till Stockholm med barnen, som nu mer inte är några barn längre, de är vuxna och detta blir vår första resa tillsammans på många år. Fint. Ser fram emot det.
Det senaste decenniet har det betraktats som en vetenskaplig sanning att det inte finns något samband mellan demokrati och ekonomisk tillväxt. Demokratier växer inte snabbare än andra länder och länder som växer snabbt blir inte mer demokratiska. Det enda som har ansetts belagt är att hög ekonomisk tillväxt minskar risken för att nyblivna demokratier ska återfalla i diktatur.
Nu har Daron Acemoglu och James Robinson ifrågasatt denna konsensus. De två ekonomerna, vid MIT respektive Harvard, är mest kända för sin forskning om institutionernas betydelse för utveckling, sammanfattad i den populärvetenskapliga bästsäljaren ”Why nations fail”. I denna använder de inte begreppen demokrati respektive diktatur, utan talar i stället om inkluderande respektive extraherande institutioner. När det är fritt att delta i det politiska och ekonomiska livet utvecklas ett land och när det finns barriärer för sådant deltagande hämmas utvecklingen.
Vi är inne i en tid där samhällsutvecklingen hämmas, och det oroar mig. Möjligheterna att delta i byggandet av samhället förhindras genom en rad olika, intrikat samverkande mekanismer. Effektivitetsjakt och ekonomisering leder till minskade marginaler, snabbare tempo och allt mindre tid för reflektion över sakernas tillstånd. Allt fler ägnar sig allt mer och allt oftare åt sig själva. Främlingsfientligheten, misstänksamheten och uppgivenheten
ökar dramatiskt, vilket är allvarligt. För med tappad framtidstro finns allt mindre incitament att göra något, att engagera sig i något och att bry sig om något annat än det som rör mig och mitt. Samhället bryts upp inifrån, av sina egna inneboende spänningar.
I en artikel förra året, skriven tillsammans med Suresh Naidu och Pascual Restrepo, gav sig Acemoglu och Robinson in i diskussionen om demokrati och utveckling och fann ett positivt samband. Enligt artikeln lider tidigare forskning av mätfel som har lett till missuppfattningar om orsakssambanden. Ofta delar forskare upp de undersökta tidsperioderna i femårsintervaller. Eftersom demokratiseringar tenderar att äga rum i samband med ekonomiska nedgångar har många dragit slutsatsen att demokrati sänker tillväxten. Men att demokratisering sker under ekonomiska nedgångar innebär inte nödvändigtvis att bytet av politiskt system är orsaken till den lägre tillväxten. Det skulle lika väl kunna vara så att kausaliteten är den omvända, det vill säga att den svaga ekonomin leder till missnöje, krav på politisk förändring och därmed demokratisering. I stället för att använda femårsintervaller utgår Acemoglu och Robinson från den exakta tidpunkten för den politiska förändringen och visar att demokratisering följs av tydlig ökning av BNP per capita.
Mätfel, alltså. Och risken för det är allmänt känd. Ändå litas det blint på forskare och forskningen. Ändå krävs det mer mer evidens, mindre tolkning och effektivare kontroll och utvärderingsinstrument. Och det påverkar människors framtidstro, som påverkar viljan att göra något för någon annan. Pessimismen leder till missnöjdhet och allt hotar att bli ett uppslukande svart hål som hindrar utvecklingen och gör att allt fler fastnar i en ond spiral av negativism. Grogrunden för populism och efterfrågan på enkla lösningar växer och bidrar till problemen,
En annan inflytelserik utvecklingsforskare och debattör som förmodligen är glad över dessa nya insikter är William Easterly, professor i nationalekonomi vid New York University och mest uppmärksammad för boken ”Den vite mannens börda”. Hans senaste bok, ”The tyranny of experts. Economists, dictators and the forgotten rights of the poor” börjar med en anekdot från 2010 om hur militärer med våld tvingade bort bönder i amerikanska Wood County från deras mark, brände deras hus och deras säd och sköt deras boskap. Allt för att ett brittiskt storföretag i samarbete med Världsbanken skulle få tillgång till marken.
Läsaren har instinktivt svårt att tro på berättelsen. Så är den inte heller sann. Visst förekommer det expropriering i USA, men inte på det sättet utan på laglig, demokratisk väg och med rättsstatens verktyg. Händelsen ägde i stället rum i Uganda. Easterly använder ett retoriskt grepp för att illustrera skillnaden mellan de två länderna när det gäller individuella rättigheter. I USA är de starka, i Uganda svaga. Det är enligt Easterly denna skillnad som förklarar varför vissa länder är rika och andra fattiga. I mogna kapitalistiska demokratier har befolkningen rätt till liv och egendom, rätt att byta ut dåliga politiska ledare och rätt att fritt idka ekonomiskt utbyte med andra. I andra länder saknar medborgarna dessa rättigheter.
Tyvärr delar de flesta som håller på med globala utvecklingsfrågor inte insikten om de individuella rättigheternas betydelse. Det gäller politiker och tjänstemän i regeringar, offentliga förvaltningar, internationella mellanstatliga organisationer och frivilligorganisationer. (Easterly är noga med att påpeka att han inte skriver om akademiska forskare.) Särskilt hård kritik riktas mot Världsbanken, som enligt stadgarna är förbjuden att ta ställning mellan olika politiska system.
”The tyranny of experts” utgår från en fiktiv debatt mellan de två vinnarna av 1974 års ekonomipris till Alfred Nobels minne, dels svensken Gunnar Myrdal och dels österrikaren Friedrich Hayek. De hade sinsemellan fundamentalt olika syn på ekonomisk utveckling, en skillnad som kan illustreras med tre dikotomier:
1) Ska experter behandla det fattiga landet som ett tomt ark eller spelar landets historia en roll för förutsättningarna för utveckling? 2) Är det stater eller individer som räknas i utveckling? Ska ansträngningarna riktas mot länder eller mot enskilda människor? 3) Är utveckling ett resultat av planering av experter från centrum eller av individers oplanerade handlingar?
Den som följt min blogg vet var jag står i denna fråga. Individers oplanerade handlingar är vad som bygger samhällen, på gott och på ont. När många individer tappar sin tro på framtiden samtidigt hamnar samhället i den typen av låsning som nu sprider sig i Sverige och som gör det svårt att bryta mönstret. Tankeexperimentet som boken om experternas tyranni handlar om visar hur sårbart ett system blir om det reduceras till en eller ett, till några få experter eller makthavare eller till den enda vägens politik. Det handlar om terriotorialisering eller deteritorialsering. Myrdal företrädde kontrollens, sammanhållningens och den enda vägens politik.
För Myrdal, som aldrig tyckte att individuella rättigheter var viktiga, var det första alternativet i varje av de tre motsatsparen det rätta: utveckling ska centralplaneras på statlig nivå utan hänsyn till historiska omständigheter. Hayek, som hade individuella rättigheter i centrum, menade däremot att det var det andra alternativet som var den rätta vägen: utveckling skapas nedifrån och upp som ett resultat av miljontals individers enskilda och spontana handlingar i ett historiskt sammanhang.
Jag lutar som som sagt mot Hayeks syn, i alla fall här i detta sammanhang. Jag vill se en politik och en samhällsutveckling som växer underifrån och som har enskilda individer
och relationerna mellan dessa som sin utgångspunkt och sitt mål. Det måste finnas utrymme för slump och möjlighet att bejaka flyktlinjer där och när de uppstår, annars förlorar samhället sitt nödvändiga skydd mot tillvarons oväntade inslag, vilka ingen expert i världen någonsin kan veta något om, än mindre hantera. Här är vi med andra ord något viktigt på spåren. Vilka experter ska vi lyssna på, framförallt vilken typ av experter, och vilken typ av tankegångar är det som leder till att samhällets hållbarhet ökar.
Problemet med den etablerade synen på internationell utveckling är enligt Easterly att Myrdal har haft så mycket mer inflytande än Hayek, vilket har gjort att det globala utvecklingsetablissemanget har satt tekniska lösningar framför individuella rättigheter. Men fattiga människors tekniska problem är fattigdomens symtom, inte deras orsak. Den verkliga orsaken är statens okontrollerade makt över fattiga människor. Det myrdalska, teknokratiska angreppssättet ignorerar denna aspekt och ger dessutom legitimitet och makt till de makthavare som utgör utvecklingens främsta hinder. I stället för ytterligare ett decennium med nationella handlingsplaner räcker det att ge rättigheter till ekonomiska och politiska aktörer som sedan främjar sin egen utveckling.
Easterly lyfter fram den återkopplingsmekanism som är central både på en marknad och i en väl fungerande demokrati. Utländska biståndsexperter är inte föremål för sådan återkoppling och har därför andra incitament. De saknar drivkrafter att mångfaldiga de projekt som lyckas och avsluta de som misslyckas.
Men det är inte de internationella experternas oförmåga att göra nytta som är det värsta. Som framgår av titeln är huvudpunkten i Easterlys anklagelseakt i stället att de lever i symbios med de politiska ledare som håller sina befolkningar i fattigdom och förtryck av olika grad. Experternas tyranni består alltså i att de ger diktatorerna politiska och ekonomiska medel att upprätthålla sitt destruktiva styre och förneka människor deras rättigheter.
Tänker på ett citat från en annan artikel, i en anan bloggpost, som jag skrev för några dagar sedan och som handlade om högskolan och humanioras roll i samhället. Tänker på Danmarks högskolepolitik, som utgår från att bara ämnen och forskare/forskning som hjälper företag att öka sin vinst har berättigande i systemet som byggs där. Snacka om att skapa symbios mellan makten, marknaden och forskningen. Snacka om att skapa ett destruktivt system, uppifrån och med stöd i några få (partiska) experters uttalanden. Klart att humaniora ses som ett hot då, men för vem och för vad? För det som är bra för det stora flertalet, eller det som gynnar makten och de redan gynnade? En samvetsfråga ...
En central del i ”The Tyranny of experts” handlar om västs syn på utveckling. Det finns ett konstigt, men allmänt accepterat antagande om att utveckling i dagens fattiga länder på något sätt skulle vara en företeelse som är väsensskild från de framsteg som gjorts i rika länder och därför måste betraktas och behandlas på ett annat sätt. Denna idé föddes och fick förankring under en tid då västvärlden var djupt rasistisk, främst under mellankrigstiden. Tankesättet finns kvar, som vore mörkhyade människor på något sätt fundamentalt annorlunda än ljushyade. Easterly sammanfattar hur väst blev rikt och demokratiskt genom att lyfta fram ett enda årtal, 1776, som nyckeln: ”Jefferson declares all men equal, Adam Smith declares all men free to choose, and James Watts installs his first steam engine.” Svårare än så behöver det inte vara.
Det är som bekant det enkla som är det svåra, och nu tänker jag inte på enkla lösningar, för det existerar inga sådana! Det är den drömmen, den villfarelsen som måste krossas för att en annan syn ska kunna växa fram och för att människor ska kunna börja tro på framtiden igen. Och därifrån kan ett annat och mer hållbart samhälle sedan växa fram, på den grunden och utifrån enskilda, spontana handlingar i vardagen.
I likhet med många andra centrala utvecklingstänkare de senaste åren diskuterar Easterly migrationens potential som verktyg för ökad mänsklig välfärd på global nivå. Han vänder sig mot resonemanget om att rika länder stjäl läkare från fattiga länder med argumentet att människor knappast är staters egendom och därför inte kan stjälas. I stället bör migration ses som en ventil genom vilken människor kan fly från fattigdom och förtryck.
Vidare menar Easterly att det finns en snedvridning i synen på utveckling, som om det handlade om ekonomisk verksamhet på ett visst territorium. Men utveckling handlar om människor, inte om stater. Ett exempel på hur utvecklingsetablissemanget ignorerat migrationens kraft är att FN har haft toppmöten om snart sagt varje angelägen fråga man kan komma på, men aldrig om migration. Attityden i utvecklingsetablissemanget när det gäller människans rörlighet över nationsgränser är för Easterly ytterligare ett belägg för att den enskilda människans rättigheter kommer i skymundan.
Ett problem som jag ser här handlar om synen på vad som är en aktör, och om problemet med att betrakta företag som jämlika aktörer med människor. En aktör en röst, säger man (väldigt förenklat) och så skapas ett system där företagens "behov" likställs med människors. Men människor har inga behov av att göra sig av med människor, smutsar inte ner naturen, skapar inga miljökatastrofer och lever inte av att sälja cancerframkallande produkter till andra människor. Enskilda har ingen möjlighet att skapa system för att undgå skatt. Ändå tilltalas och bemöts företag som om de vore medborgare. För att pengar idag betraktas som ett medel, inte ett mål.
Sedan Easterly i början av 2000-talet fick sparken från Världsbanken för publiceringen av sin första bok ”The elusive quest for growth” har han varit en ihärdig kritiker av biståndsindustrin och betraktas i dag som världens främste biståndsskeptiker. Han skriver vanligtvis med vass penna och bitande ironi, som en polemiker av rang med färdiga oneliners perfekt utformade för twittereran. ”The tyranny of experts” erbjuder dock inte lika lustfylld läsning som vanligt. Det är som att Easterlys starka engagemang för vad han uppfattar som orättfärdighet och orättvisa har tagit överhand över stilistiken.
Easterly är en respekterad akademiker som sitter i redaktionen för några av de tyngsta nationalekonomiska tidskrifterna och som regelbundet publicerar välciterade vetenskapliga artiklar. Men även om han anknyter till den institutionella utvecklingsforskningen med Acemoglu & Robinson i centrum är detta hans mest ideologiska bok. Detta hindrar inte att den bör vara obligatorisk läsning för alla som har intresse av och lust att förstå hur utveckling fungerar.
Här har vi alltså en expert, som vi säger oss vilja lita på. Men det handlar om en expert som säger obekväma saker och som tvingar oss att tänka om. Därför lyssnar vi inte på honom, för det finns ju andra experter, som säger det vi redan "vet" och som låter oss fortsätta på den inslagna vägen. Och det är ju bekvämt ... Men är det bra? Leder det till att fler får det bättre? Eller är det bara bekvämt? Är ett bättre samhälle inte värt att kämpa för? Samvetsfrågor ... avgörande frågor som ingen kommer undan. Samhället är och kommer alltid att vara alla vi tillsammans, på gott och på ont!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar