Några slutet-av-terminen-reflektioner

Sista arbetsdagen innan semestern. Första läsåret som jag bara undervisat i Företagsekonomi. Och för första gången på länge är jag inte HELT utarbetad vid den här tiden på året. Visst har det varit jobbigt att hålla reda på 30 uppsatser i tre olika kurser, men det har bara varit under en kort och intensiv tid alldeles här på slutet. Detta året har varit innehållsrikt, men det har också funnits tid för återhämtning, och jag har blivit bättre på att koppla av och verkligen vara ledig. Vid 50 års ålder har jag kunskaperna, erfarenheterna och självförtroendet som behövs för att överleva i akademin. Hur länge det varar vet ingen, så jag njuter och försöker vara så närvarande här och nu som jag bara kan, så länge det går. Lite handledning, några C-uppsatser att läsa och betygsätta, svara på mail och rapportera in betyg på B-kursen jag ansvarat för under våren, det är dagens beting. Sedan är det midsommar, semester och sju veckors ledighet. Nästa läsår känns långt borta, men så är det ju inte, även det har jag lärt mig.

Tiden rusar iväg, och hastigheten ökar för varje år som går. Det är priset man får betala för kunskapen, erfarenheten och alla minnena. Försöker att inte glömma det, försöker att ta vara än mer på det som är här och nu. Utan att medvetet stänga några dörrar eller förstöra framtida möjligheter. Det är ett ständigt chackrande, en evig kamp där förutsättningarna och spelreglerna dessutom hela tiden ändras. Livet är som samhället och kulturen alltså. Det framstår allt tydligare, för med åren framträder mönstren tydligare och tydligare. Andra mönster visar sig vara något annat än mönster. Insikterna går därför aldrig från mörker till ljus, från klarhet till klarhet. Livet, kultur och kunskap är inga linjära processer, det handlar hela tiden och överallt om samproduktion, komplexitet och kollektiv tillblivelse där mellanrummen spelar en mycket stor roll. Spännande är det, och intressant som tusan att både leva och studera. Försöker koncentrera mig på det, för att hålla demonerna borta. Det finns så mycket att oroa sig över, men det är som det är, det går inte att önska sig något annat.

Livet, kulturen och kunskapen är verkligen och på allvar som de är. Det måste vi alla acceptera. Visst går det är förändra mycket, men inte vad som helst och alltid bara på marginalen och tillfälligtvis. Slump och tillfälligheter styr mer än någon vilja i världen och sätter ofta käppar i hjulet för människans drömmar om en bättre värld. Samhället är därför en evig kamp mot mer kollektiva demoner. Alla hanterar livet och tillvaron på olika sätt. När jag stannar upp, tar ett steg åt sidan och reflekterar över världen och kontexten jag lever i, är det detta jag ser. En evig kamp för att få det bättre, och för att hålla illusionen om att tillvaron går att kontrollera vid liv. Och när det inte blir som man vill, eller så som prognosmakarna lovat, finns det två vägar att gå, både på individplanet och i samhället. Antingen mer kontroll, eller mer fatalism.

Idag präglas kulturen av kontroll. Alla kontrolleras och kontrollerar varandra. Det är till exempel inte så att jag som docent känner mig litad på, att jag skull ha något särskilt mandat. Mitt arbete och mitt omdöme är lika kontrollerat som alla andras. Tanken med det är naturligtvis god, liksom med så mycket annat. Ingen vill vara utlämnad till subjektivitet och godtycke. Men eftersom fullständigt objektiv kontroll är omöjligt löser rådande sätt att organisera samhället och utbildning inga problem, det skapar andra och värre problem istället. För när den som ägnat mer än halva sitt liv åt att studera och skaffa sig erfarenheten inte litas på, eller lyssnas och litas på lika mycket som nybörjaren, som inte har några fördjupade kunskaper och som saknar erfarenheter, spelar det ju ingen roll att studera. När läraren inte får använda sina kunskaper och när hen saknar mandat att omsätta sin kompetens och erfarenhet i arbetet, vem vill då bli lärare? Det är ju själva poängen att studera och skaffa sig erfarenheter, att man kan och får använda dem. Klart vi får problem då, för hur mycket vi än vill så går det inte att tvinga någon att bli lärare, och att bara locka med högre lön leder till att man säljer ut verksamheten till marknaden. Kunskapen kommer att utarmas, och utarmningens hastighet kommer att öka allt mer. Och mer kontroll leder inte till något annat än till att den processen påskyndas.

Livet är fyllt av liknande paradoxer som dem jag försöker beskriva här. Och det kommer jag att fortsätta undersöka, skriva om och upprepa. Till hösten ska jag påbörja nästa bok, som blir den sista av tre, i serien som handlar om kultur. Ser fram emot det arbetet, för nu har jag fått upp ångan. Tre böcker, tre i gångar till i grund och botten samma problem. Och alla handlar på olika sätt om hur man kan hantera livets, kulturens och kunskapens paradoxer, komplexitet och motsägelsefullhet. Där, i skrivandet, det fria skapandet, känner jag mig inte kontrollerad. Där är jag fri och där kan och får jag använda mina kunskaper, min erfarenhet och nyfikenheten som jag hoppas att jag aldrig förlorar. Där, när orden och tankarna kan och får komma som de vill, där trivs jag. Där känner jag mig närvarande och kan jag njuta fullt ut av livet. 

Fatalism, nihilism och förmågan att stanna upp och bara vara närvarande. Det är viktiga egenskaper, både på individplanet och i samhället. En kultur som präglas av lagom kontroll, med där det också finns frihet och tillit. är en hållbar kultur. Därför är jag kritisk till kontrollsamhället, för att det är kontraproduktivt och naivt, för att jag med åren, erfarenheterna, genom studier och egen forskning insett att kontroll är en fåfäng dröm om något som inte går att få eller uppnå.

Därför säger jag det igen: Bryt upp, bryt upp, oändligt är vårt gemensamma äventyr. Men gör det med måtta och njut av det som är här och nu, så som det ser ut och fungerar. Nu är det sommar, ledigt och tid för vila. Först ska bara skrivbordet rensas!