Det var länge sedan jag var på en kultuforskarkonferens,
inser jag nu när allt är igång. Mina insatser avhandlas imorgon och på onsdag,
så jag tar tillfället i akt att förbereda mig, ta hand om lite studentärenden
och reflektera över den inledande Key Note föreläsningen, som fick mig att
längta tillbaka till att det jag går miste om när jag rör mig i andra
intellektuella kretsar. Inte så att det är ointressant eller ointellektuellt på
andra håll, men kulturforskningen är min hemvist. Här, på ACSIS 2015, känner jag mig intuitivt
hemma (inte bara för att min ryggtavla syns på omslagsbilden till programmet), och jag inser hur svältfödd jag är på den typen av utmaning, inspiration
och tänkande.
Anna Reding, från Kings College London, inledde konferensen:
In the flow: People, Media, Materialities. Och som hon inledde. Hon talade
utifrån rubriken: Cloud Memory: The Material Fabrications of Memory. Elegant,
tankeväckande, utmanande och så himla inspirerande. Även om ämnet var
allvarligt och dystert. Fast så klart, just därför, viktigt! Ska försöka göra
anförandet rättvisa, eller i alla fall ge min bild av vad som sades, mina
tankar och associationer kring det jag hörde.
Utgångspunkten var färgen röd. Den första bilden var en bild
av en målning, på en sten, från Australien. Målningen var väldigt gammal och
utförd av aboriginer. Den visade människor som dansade, som befann sig i ett
slags flow. Ett snabbt klipp till Baumans Liquid modernity och till NN som var
den som uppfann begreppet, eller i alla fall gjorde något med det och placerade
det på den modena människans mentala karta.
Reding talade som sagt om färgen röd. Och det gjorde hon av
olika skäl. Cloud Memory var titeln, som syftar på något i högsta grad modernt.
En titel som riktar uppmärksamheten uppåt mot himlen och ger associationer till
vatten, som människan består av till 70 procent. Där finns våra moderna minnen.
I olika så kallade molntjänster. Fast det är en illusion som tjänar kapitalet
väl, som gynnar flödet av pengar genom det ekonomiska systemet och som leder
tankarna till något lätt, luftig och helt utan miljöpåverkan. Nästa bild krossade
brutalt den illusionen, för den visade en serverhall i Kalifornien. Hallen som
sågs från luften upptog en stor areal. Det är där minnena finns, här på jorden.
Och hallarna kräver stora mängder ström, energi och vatten för kylning. Inget
flow utan friktion, det var budskapet. Vem får betala för att vi ska kunna vara
i flow och uppnå den känslan? Det var detta som resten av föreläsningen
handlade om.
Ett nytt ord, ett begrepp, ett tankeredskap lanserades:
Globital, som är en sammansättning av global och digital. Och tanken med det är
att binda samman det flyktiga molnet, det digitala flödet, med det globala i
många olika betydelser av begreppet. Kapitalet, som är globalt, tvingar oss
tillexempel att glömma. Kapitalet som lever av vår känsla av flow vill få oss
att rikta våra blickar och associationsbanor till himlen, till molnen, till
vatten och till oändliga resurser. Men nätet, systemet som kopplar oss samman
och möjliggör känslan av flow, är allt annat än eteriskt och överjordiskt. Det
är i högsta grad en jordbunden verksamhet, som kapitalet alltså vill få oss att
glömma eller bortse från.
Datorer byggs av kisel och av sällsynta jordartsmetaller.
Fast de är inte särskilt sällsynta egentligen. Metallerna är relativt vanliga,
men de är väldigt utspridda. Och de kan bara utvinnas på ett lönsamt sätt genom
att brytas i miljövidriga dagbrott, alternativt av lågavlönade kvinnor och
barn. Det kan här tyckas som vi fjärmat oss från färgen röd, men det är bara en
illusion. För en av de viktigaste jordartsmetallerna är Europium (Eu i det
periodiska systemet), som är röd och som dessutom heter samma som den del av
världen där Internet används mest flitigt, där flow är som mest utspritt och
där flest minnen flyttas ”upp” i molnet. Fler bilder, av miljövidriga dagbrott,
av protester mot nedsmutsning och av kvinnor som för hand utan skyddsutrustning
utvinner guld från skotade gamla datorer och kablar. Det bilderna illustrerade
var friktionen som hela tiden utgör ett hot mot västvärldens hunger efter flow.
Allt och alla kopplas samman genom färgen röd. Afrikas jord
är röd, liksom Australiens. Därifrån hämtas förutsättningarna för en ökande
hastighet i de flöden som garanterar tillväxten som håller västvärldens
ekonomier igång. Om detta uppmärksammas allt för mycket, av allt för många. Om
vi blir fler som minns hur kopplingen mellan våra digitala liv och jorden
naturen och faunan ser ut kommer friktionen att öka och flödet att hindras.
Priset för att vi ska kunna leva våra liv får alltså någon annan betala, får
människor som lever i områden som vi i väst anser oss kunna offra, betala.
Jorden får betala i form av nedsmutsning, vattenbrist och förödelse av
ovärderliga platser som människor levt på sedan mänsklighetens gryning. Färgen
röd knyter samman allt detta och alla vi som lever här på jorden idag. Färgen
röd är en mäktig symbol, som rätt använd kan väcka tankar till liv, tankar som
kan mana till handling. Kulturforskningens syfte, eller ett av dem i alla fall,
är att mobilisera. Och för detta ändamål passat exempel som detta utmärkt.
Ingen vill ha ett miljövidrigt dagbrott på sin bakgård,
ingen vill arbeta i en smutsig gruva eller med saker som hotar ens hälsa. Men
bara den som har haft turen att födas i den rikare delen av världen har makt
och möjlighet att välja och låta sig ryckas med av det flow som marknaden lever
av och som ständigt måste öka för att hålla hjulen igång. Fats ju snabbare det
går, desto större blir friktionen. Priset ökar ju fler minnen som ladas upp i
molnet som alltså inte är något moln, det är en mycket smutsig och i högsta
grad jordbunden verksamhet.
Reding påminner oss om detta med hjälp av sina bilder, sina
exempel. Hon vill väcka våra tankar, vill få oss att reflektera över hur allt
hänger ihop. Hon leder inget i bevis, för det behöver hon inte. Hon pekar på
kopplingar mellan befintliga, evidensbaserade insikter och rena självklarheter.
Hon gör oss uppmärksamma på att makten och vetandet är två sidor av samma sak.
Hon skakar om och bryter illusionen som känslan av flow får oss att leva i, och
som leder till att vi glömmer att molnet inte är ett moln utan en miljövidrig
verksamhet med konsekvenser som snart kan komma att påverka även oss som lever
här i väst.
Det finns ett pris att betala, här liksom i fysiken. För det
man vinner i kraft förlorar man i väg. Och vill man åka snabbt måste man tåla
fartvinden, friktionen. Så länge någon
annan betalar kan vi leva i illusionen, men är det etiskt riktigt? Vill vi
verkligen vara del av detta? Det är viktiga frågor som måste ställas, för i vår
globaliserade värld är vi alla sammankopplade, med eller utan internet, som
synes. Färgen röd, rött liksom blodet som flödar i våra ådror, binder oss
samman med varandra, med jorden och med livet som sådant. Visst kan det vara
skönt att glömma, eller minnas bara det som är behagligt, men förr eller senare
kommer verkligheten ikapp oss alla, även den som känner fartvinden blåsa i håret,
som har flow och som ser sitt kapital förmeras allt snabbare. Minnen kan lagras
eller glömmas, men det är ingen ursäkt.
Vi måste plocka ner molnet på jorden, vi måste öppna alla
svarta lådor som döljer kopplingarna och som gör det möjligt att hålla illusionen
vid liv. Menar vi allvar med talet om hållbarhet är detta frågor och aspekter
av det moderna samhället som ingen kan ducka för, som inte får glömmas. Priset
det kostar för att hålla illusionen vid liv måste uppmärksammas. Och för det
behövs inte mer evidens, utan en bättre och mer spridd förmåga att tänka
kritiskt, att analysera samband och att tänka längre än fram till det
bokstavliga, det uppenbara och det makten vill få oss att se. Om detta handlar
kulturvetenskap, min vetenskap.
Även om jag är trött så här i slutet av terminen är jag nu
fylld av inspiration och intellektuell lycka. Tack Anna Reding! Tack Acsis!
Tack alla kulturvetare, för det viktiga, kollektiva arbetet med att hålla
kunskaperna och kompetenserna vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar