Intention, karaktär, konsekvens

Vaknar på ett hotellrum. Har sovit som en stock, men är trött ändå. Det är den tiden på året. Den tiden då kroppen och hela systemet skriker efter vila och återhämtning. Snart är jag där. Inte långt till semestern nu. Behöver inte sova mer, det är frihet jag behöver. Frihet från krav och frihet att låta tankarna fara som de vill. Här, på internatet, jobbar vi med intressanta saker. Vi lägger grunden för en spännande höst. Men just nu vill jag bara vara ledig. Imorgon ska de sista uppsatserna examineras. Sedan är det "bara" två konferenser kvar. Sen så. Längtar.

En sak bara, en tanke, en iakttagelse, om hur det är, hur det kan bli och hur vi människor eller kulturvarelser ser på varandra. Innan frukost och dagens arbete. Ska nog hinna med en promenad också, för vädret här på Marstrand är underbart. Verkligen fantastiskt. Tänk om arbetet inte så till den milda grad sög musten ur en, då kunde man återhämta sig mellan varven, istället för på sin välförtjänta semester. Nåväl, släpper det innan jag tappar kontrollen över tanketråden.

Vi planerar här, bland annat för en konferens som ska hållas i höst, på temat interkulturell dialog. Och det får mig att dra mig till minnes saker, får mig att tänka på hur det kan bli när saker och ting ska arrangeras. För det finns olika sätt att göra det på. Antingen kan man planera allt i minsta detalj, och vara fullkomligt uppslukad av kontroller och detaljer. Det finns de som riktar all uppmärksamhet mot planen som ska följas. Jag har varit med, har sett det på nära håll, hur mycket tid och energi som människor kan lägga på att PLANERA. På att KONTROLLERA allt det som går att kontrollera.

Vore det så att det fanns en garanti för att planerandet garanterade ett resultat skulle jag inte skriva detta, men så är det naturligtvis inte. Ibland kan det till och med vara så att överdriven planering leder till sämre resultat. Ibland kan det vara så att formen tar död på innehållet, eller någon detalj i planeringen utgår från ett fel som gör det omöjligt att genomföra planen. Och, detta vet vi alla, även om vi borttränger tanken ibland, verkligheten är allt för komplex för att kunna kontrolleras. Framtiden är en öppen fråga och kultur en icke-linjär process av ömsesidig tillblivelse.

Min erfarenhet, och min personlighet säger mig att det ofta inte behövs så mycket planering. Om det nu inte är en Nobelmiddag eller VM i fotboll man ska arrangera. Ofta blir det bättre om man skapar en grovskiss och sedan är närvarande i stunden och öppen för att improvisera. Jag har fler erfarenheter av lyckade sådana arrangemang än av genomplanerade tillställningar som blivit bra på riktigt. De mest omtyckta arrangemangen jag varit del av har varit lite lösa i kanterna och öppna i sin struktur. Det har varit arrangemang där det funnits en tillit till deltagarna och en förtröstan inför det som inte går att kontrollera. Agerar man så kan man dessutom själv njuta av stunden och man orkar ta tag i problemen som dyker upp under vägs. Man orkar och är närvarande nog för att se möjligheterna som finns överallt.

Det jag tänker på här handlar dock inte om vad som händer när det blir bra, utan om vad som händer när det misslyckas, när arrangemanget av någon anledning havererar. Då händer det intressanta att den som PLANERAT går utan skuld. Otur säger man, force majure. Medan den som inte planerat anklagas för att vara en slarver, en som inte bryr sig. Detta alldeles oavsett det faktum att misslyckandet inte beror på någon av arrangörspersonligheterna.

Det är inte bara orättvist, det är dessutom kontraproduktivt, för det innebär att vi fortsätter planera allt in i minsta detalj och vi raserar därmed möjligheterna att utveckla vår kreativa förmåga. Skola, forskning, arbetsliv, sjukvård och så vidare är alla verksamheter som skulle må bra av mer närvaro och kreativitet och mindre kontroll och planering!