Detta är bloggpost 2200. Dags för en liten avstämning.
Fascineras fortfarande över projektet som sådant, att det fortfarande lever och
att det finns så mycket att skriva och tänka om. Och hela tiden dyker det upp
nya aspekter av det invanda, nya vinklar att göra något av och tänka med och
om. Tillåter mig dock att ta en dag ledigt här och där, för ibland är det för
mycket i vardagen. Som i torsdags. Då fann jag varken tid eller tankero nog att
få ur mig något. Fast igår å andra sidan blev det två poster. Det viktiga är
att det inte får bli ett tvång. Här måste jag få vara fri för att det ska
fungera. Och det tänker jag ta vara på här, nu. Friheten. Vart den tar mig har
jag ingen aning om.
Utanför tågets fönster böljar det danska
jordbrukslandskapet. Lite mulet. Det ska bli regn har jag hört. Två väldigt
fina konferensdagar, med intressanta samtal och trevligt kvällsumgänge tar jag
dock med mig hem. Sönderborg bjöd verkligen på kampanjväder. Det var första
gången jag var där. Kommer gärna tillbaka. Nu är jag på väg till Köpenhamn, för
vidare befordran till Helsingör, Helsingborg och sedan hem. På måndag klockan
fem går tåget till Norrköping. Tre dagars konferens. Kulturkonferens denna
gång. Där är jag ingen besökare, ingen iakttagare, det är mitt ämne, min hemmaplan.
Lite ovant, faktiskt, för nu har jag varit på ganska många konferenser med
företags- och nationalekonomer. Intressant och lärorikt, och samtidigt som jag
känner att jag kan bidra till forskningen i dessa ämnen gör det mig till en
bättre kulturvetare. Fler borde oftare röra sig över gränser, inte bara
akademiska gränser och landsgränser utan även kulturella och intellektuella.
Lätt att bli hemmablind annars. Allt för mycket fokus riktas idag mot försvar,
av kunskaper, resultat och av sig själv, den man är. Allt fler får allt oftare
försvara sig mot allt mer. Kraven på prestation, effektivitet och resultat
sprider sig som ringar på vattnet och gör det svårt att vidga sina vyer.
Rädslan för det ovana, det annorlunda handlar inte bara om människor från andra
länder.
Samhället tightas till, marginalerna minskas och normen för
vad som är normalt blir smalare och smalare. Tidsvinster jagas. Budgetar följs
upp, allt kontrolleras in i detalj. Snabbare, billigare med högre vinst. Mer
för mindre. Vi ser, vi vet och drabbas dagligen av baksidorna av detta. Alla är
dock inblandade, ingen står utanför. Vi gör detta med och mot varandra. Alla
måste anpassa sig, för alternativet är att stå helt utanför. Fast man kan
hantera detta på olika sätt. Man kan okritiskt följa med och anpassa sig. Man
kan lära sig systemet och skaffa sig fördelar i det. Eller så kan man försöka
förändra det inifrån. Och jag har valt det senare. Jag accepterar situationen, men kan varken
okritiskt följa med eller chakra med det jag tror på för att vinna fördelar.
Eftersom jag inte bara tyst kan finna mig i något jag varken
förstår eller ser meningen med uppfattas jag ibland som en kuf, en särling.
Någon man inte riktigt vill eller behöver ta på allvar. Jag irriterar och drar
på mig kritik när jag inte kan hålla tyst eller låta bli att påpeka sådant som
med små medel skulle kunna vara så mycket bättre. Utanförskapet är inget jag
vill eller söker, jag kan bara inte agera på något annat sätt. Detta är jag och
jag vet vad jag gör, klagar inte och betalar, inte gladeligen, men med jämnmod,
priset det kostar. Frihet har alltid ett pris kopplat till sig.
Det handlar inte om att jag tror mig om att veta bättre,
eller att jag ser mig som en frälsare eller ett missförstått geni. Jag är del
av helheten liksom alla andra, på gott och ont. Jag ser det jag ser och tänker
det jag tänker. Jag vill bidra med det jag kan och vara med och bygga en bättre
värld. Jag kräver inte att bli lyssnad på och tar förlöjligandena jag drar på
mig med ro, det är som det är, en aspekt av helheten som jag naturligtvis också
är del av. Visst önskar jag att det såg
annorlunda ut, men över det styr jag inte. Och än så länge går det bra. Jag
blir läst och jag känner allt oftare att jag kan göra skillnad.
Jag har mycket att tacka Flyktlinjer för och är tacksam för
varje dag jag kan skriva något som blir läst och spridit vidare. Jag hoppas
skrivarlusten håller i sig, men nu är det snart sommar och då brukar jag dra
ner på intensiteten något. Några resor blir det och då är det svårt. Viktigt
för lusten och hållbarheten att detta inte blir ett tvång. Friheten är
avgörande, inte bara för mig och här. Frihet är en förutsättning för all
utveckling.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar