Humaniora saknar man först när det är för sent

Först i efterhand saknar man humaniora, när det står klart att man inte har kunskaperna och kompetenserna som skulle kunna användas, i det läge man då befinner sig i. Så länge minnet av kunskaperna som humaniora vårdar och (än så länge) utvecklar finns kvar vill säga. Sedan, om den dagen kommer, står mänskligheten där handfallna och undrar vad som hände. Ja, jag är bitter och besviken. Samtidigt är jag glad och tacksam, för chansen jag fick och för kunskaperna jag har skaffat mig. Trots att det är frustrerande att se hur mycket bättre studenternas uppsatser och utbildning, i företagsekonomi, skulle kunna vara om de bara lyssnade lite mer på vad jag menar och lite mindre på vad jag säger, om de bara läste anvisningarna lite mindre bokstavligt och lite mer med fokus på dess budskap, är jag tacksam för att jag i alla fall ser och förstår. Många vet inte ens vad de går miste om. Jag vet i alla fall det: Hur mycket bättre allt med små medel skulle kunna vara. I den tanken finns det mer hopp än frustration, trots allt. Och det är detta som håller mig uppe i dessa mörka dagar där allt bara är ett enda kaos och där alla tecken pekar i fel riktning.

Nåväl. Årets uppsatser är alla kommenterade nu. Imorgon håller jag det sista seminariet. Sedan är det bara betygsättning kvar. Därefter är årets mest galna säsong över. Jag kan åka på konferens och få lite intellektuell utmaning innan sommaren, semestern och de sju veckorna av ledighet inleds. Det finns ett ljus i tunneln. Idag jobbar jag hemma på förmiddagen och får en välbehövlig lugn start på dagen. Hinner läsa tidningen ordentligt och hittar till min stora lycka Josefin Holmströms artikel om humaniora och dess värde på Under Strecket. Orkar inte tänka själv, så jag tänker med Holmström, om det som ligger mig allra mest varmt om hjärtat: Humanvetenskapliga kunskaper och kompetenser att se människan. Hon skriver om eller utifrån en ny bok på detta ständigt aktuella ämne, av Fareed Zakarias: In defense of a liberal education. Och jag hakar på med egna tankar.

Zakaria har noterat en växande trend i sam­hället, ett ökat ifrågasättande av humanioras värde. President Obama, som tydligen förträngt att många av hans föregångare studerat allt från filosofi till skådespeleri och att Thomas Jefferson hade ett ­bibliotek omfattande 6 000 volymer, anmärkte i ett tal: ”Jag försäkrar er, folk uträttar betydligt mer med skickligt hantverk än med en examen i konsthistoria.” Liknande tongångar hörs förstås världen över. På listor över de populäraste utbildningarna i Sverige ligger läkar-, jurist- och handelsprogram i topp. Tekniskt basår är även det ett vanligt val, och 2011 introducerades ett nytt högskoleprov som i ökad grad testar matematisk och logisk förmåga. Det är förstås delvis en konsekvens av arbetsmarknadsanalyser: marknaden tycks mättad för museiintendenter och bibliotekarier. Men det finns också något oroväckande över ett enögt fokus på utbildningar som direkt leder till jobb, ett aggressivt nytto­tänkande som vill sätta ett ekonomiskt värde på varje mänsklig handling.

Ifrågasättandet känner jag igen, liksom den kollektiva bortträngningen av humanioras enorma betydelse för mänskligheten och vårt moderna samhälles framväxt. Jag vägrar tro att det Obama säger kommer från hjärtat, jag är övertygad om att det handlar om en populistisk eftergift för marknadens ständiga hunger efter billig arbetskraft, efter billigare arbetskraft. Det finns ingen gräns i jakten mot nollpunkten. I en värld där det är möjligt att införa negativ ränta är det också möjligt att betala för att få arbeta för en lön man inte kan leva på. Det systemet har funnits och varit dominerande under den största delen av mänsklighetens historia. Humaniora lär oss av människans tidigare misstag. Däri ligger dess kanske största värde, i allt det som inte behöver upprepas om man har insikt och förstår tecknen. Låter vi efterfrågan och marknaden styra är humaniora dömt på förhand.

Det frustrerande med ”In defense of a liberal education” är att Zakaria inte nödvändigtvis för­svarar det livslånga, njutbara lärandet som ett mål i sig: han anmärker ofta att humanistisk utbildning kan bidra positivt till it-forskning och teknisk ­expansion, att bankcheferna på Wall Street kan sköta sitt jobb på ett mer effektivt sätt om de skolats i mjukare ämnen än matematik. Det är förstås gott om det är sant, och det verkar det vara: ekonomi­historikern Christopher Lagerqvist menar i en artikel i Axess (”Satsa på undervisningen”, 2/2015) att forskning pekar på att en välutbildad befolkning har lättare att ”ställa om mellan olika områden i ekonomin” när den förändras.

Men är det därför vi ska bevara humaniora? Ett av de vanligaste exemplen på allmänbildningens nytta och ett som Zakaria använder är Mark ­Zuckerberg. Han läste grekiska och psykologi vid Harvard innan han skapade Facebook och hans psykologiska insikter anses ha spelat en stor roll för det sociala nätverkets framgångar. Att finna sådana kopplingar är inte att lyfta filosofins, litteraturens eller konstens värde – det är att rättfärdiga dem ­genom att tillskriva dem en nyttig roll i kapitalismens väloljade maskineri. I stället för att hyllas som bidrag i sin egen rätt till civilisationen tolereras ­humanioraämnena som rekreationsaktivitet, ungefär som om en litteraturkurs vore jämbördig med ett aerobics-pass.

Håller med Holmström om detta. Humanioras värde är inte sekundärt och har inget att göra med applikationerna, innovationerna eller något annat att göra. Pengar är inget i sig och fungerar därför inte som måttstock. Pengar är en illusion, en social konstruktion, är lika mycket ett resultat av humaniora som till exempel Facebook. Pengar är kultur! Förstår vi det förstår vi ekonomin bättre än om vi behandlar illusionen som något verkligt. Humaniora kan inte mätas i pengar, för ingen vet vad en UTEBLIVEN global, ekonomisk härdsmälta skulle kostat om den exploderat. Däri ligger värdet. Humaniora är inte att likna vid ETT aerobics-pass, men väl vid en livslång hälsosam livsstil. Lika lite som det finns enkla lösningar i samhället finns det genvägar till verklig kunskap, till användbart vetande. Det lär oss också humaniora, liksom en hel massa annat som är indirekt användbart, och just därför så fruktansvärt svårt att försvara innan det är för sent. Holmström och Zakaria uppehåller sig tid en av grundarna av Amerikas förenade stater, som spränglärde och kloke presidenten Thomas Jefferson.

Jefferson menade att en demokratisk stat inte kan överleva om den inte utbildar sina medborgare.

Demokratin blir aldrig starkare än dess medborgare gör den. Demokrati är lika lite som kultur något i sig, den blir till i handling och den finns inte om ingen gör något. Så om vi som lever i samhället är upptagna med annat kommer demokratin att utarmas och allt det som våra förfäder kämpat för att rinna oss som sand mellan fingrarna. Demokrati liksom humaniora kräver engagemang, kollektiv omsorg, för att fungera. Och det gäller för övrigt högre utbildning också. Det handlar med andra ord inte om vi har råd, utan om vi verkligen vågar spela rysk roulette med vår gemensamma framtid.

Men blir man en bättre människa av att läsa? ­Susan Sontag har sagt att böcker hjälper oss att bli ”fullt mänskliga”, men hur översätts ett sådant påstående till mätbara data? I en amerikansk studie från Emory University i Georgia mättes hjärnaktiviteten hos människor som läste, och forskarna fann neurologiska förändringar som uppkommit efter läsakten – många av dem i ett av hjärnans språk­centrum. Detta är en del av hjärnan som är inblandad i så kallad ”grounded cognition”. Kort sagt innebär det att hjärnan kan ”lura” läsaren att tro att han faktiskt deltar i boken som han har framför sig. En sådan inlevelseförmåga kan kanske ha positiva indikationer för ökad empatisk förmåga. Hur det än är med det behöver det knappast sägas att konst och litteratur har hjälpt otaliga människor att hantera svåra livssituationer – de sköna konsternas över­levnad i en teknologisk ålder är bevis nog. Kanske är en av humanioras funktioner att ifrågasätta samtidens nyttoetos och hunger efter ständigt utveckling och expansion.

Humaniora är inte en sak och har inte ett värde. Därför är det så svårt att förstå och därför den konstanta krisen. Men förstå vi bara det och inser vad som riskerar att hända finns det hopp. Om och när tillräckligt många inser vad som håller på att hända kan det satsas och göras kraftsamlingar. Humaniora är en billig investering med enorm potential. Det krävs inga dyrbara maskiner och ingen lång startsträcka. Humaniora, liksom kultur, finns överallt. Plocka upp en bok eller surfa in på en sida med text. Läs, och du är igång. Språk skapas av tankar och andras tankar som möter mina vidgar mina vyer. Tillsammans ser vi längre än på egen hand. Mångfaldens värde ligger däri, i det kollektiva, mellan oss människor. Därför är demokrati och utbildning två sidor av samma sak. Humaniora är en förutsättning för ett långsiktigt hållbart samhälle.

Humanioras positiva effekter såsom ökad läsförståelse, bättre språk och förfinad kommunikations­förmåga minskar avsevärt om eleverna inte själva bidrar till sin utveckling utan nöjer sig med att ­passivt skedmatas av välmenande lärare. Det är av naturliga skäl inte lika lätt att ”åka med” på en ­farmaceut-utbildning eller vid ett matematik­seminarium, och humanioras upprättelse beror delvis på en uppstramning inom landets fakulteter.

Genomströmningskravet drabbar humaniora mer än andra ämnen, för det är svårt att objektivt bedöma humanistiska kunskaper och kompetenser. Värdet ligger som sagt inte där, det det mätbara, utan längre fram och mer indirekt. Betänk att värde och mätbarhet, liksom pengar, är kulturellt skapade, kontingenta ting. Värde bestäms mellan människor och förändras över tid och beroende på kontext. Så när vi säger att humaniora saknar värde bekräftar vi paradoxalt nog det vi förnekar. Livet är fyllt av paradoxer av detta slag, och det humaniora handlar delvis om att förstå just det, om att hantera motsägelser och komplexitet.

Här kunde Sverige dessutom vinna på att kika på Storbritanniens idé om så kallade ”transferable skills”, tanke­strategier och förhållningssätt som inte är ämnesspecifika utan kan användas i en rad olika arbeten. En student som avlagt examen i litteraturhistoria har (förhoppningsvis) lärt sig att arbeta under press, att tillgodogöra sig stora mängder material på kort tid, att tänka källkritiskt, sålla bland fakta och göra relevanta sammanfattningar, vilket bör göra henne attraktiv för en rad arbetsgivare utanför det litteraturvetenskapliga området. Men, återigen: allt detta hänger på att studenterna faktiskt arbetar tillräckligt hårt på universitetet och verkligen utvecklas som personer.

Kloka ord om utbildningens verkliga värde, som på inget sätt har med betyget att göra, utan med det som händer sedan, det man gör efter utbildningen. Kunskap som inte omsatts i handling är inget värd, men handlingar kan se väldigt olika ut. Vi talar idag om att utbildningssystemet måste anpassa sig efter näringslivets krav, men varifrån kommer den tanken? Från näringslivet. Det förstår alla med bara basala insikter i kritiskt tänkande. I själva verket är det tvärt om så att både skolans och samhällets problem bottnar i näringslivets oförmåga att uppskatta humaniora och andra ämnen, bildning i vid mening. Demokrati byggs inte av pengar, utan av mellanmänsklig kommunikation och solidaritet. Samhället är ett gemensamt projekt, som byggs underifrån. Kanske ser det inte så ut när samhället och demokratin betraktas från ett flådigt kontor högt uppe i en skyskrapa, av en direktör med mer pengar än hen kan göra av med under sin och sina barnbarns livstid. Men det är i så fall där problemet, hos den som utvecklat en så narcissistisk och cynisk samhälls- och människosyn. Även detta lär oss studier av humaniora och däri ligger dess värde.

Även om tekniska och medicinska framsteg kan göra livet bättre för många människor innebär det inte att vi kan avfärda det som varje civilisation förr eller senare börja producera när den tillgodosett basala behov av mat och skydd – nämligen konst, filosofi, litteratur och abstrakt tänkande. Humaniora visar oss vilka vi är, lär oss att förstå oss själva och är bara en annan manifestation av den egenskap som gjort att människor i alla tider sökt vetenskapligt avancemang – vår nyfikenhet. Det är bara om värdet av dessa ”mjukare” egenskaper erkänns som humanistisk bildning kan börja återta den plats den en gång hade i samhället, vid lärosätena och på marknaden.

 Även om jag är fruktansvärt trött just nu är jag fortfarande nyfiken. Därför väljer jag att skriva om detta, för jag vill lära mig mer om alla de hot som finns mot det som jag ser som mänsklighetens, demokratins och skolans/utbildningens räddning: Humaniora, bildning och KUNSKAPEN i centrum.