Dagens Nietzsche, till försvar för kunskapen!

Nietzsche är grandios, ingen tvekan om det. Han blickar ner, står över och sträcker sig långt förbi folket, den stora massan. Han är inte av folket, men, och detta hedrar honom, detta är vad jag finner så oerhört befriande med honom, han älskar folket och vill folket väl. Tyvärr är kärleken inte besvarad. Folket vill inte befrias. Folket älskar andra herrar och annat än det Nietzsche ger dem. Folket har inte bett om Nietzsches tjänster. Kanske inte så konstigt då att han känner sig missförstådd och ensam. Detta hindrar honom dock inte att kämpa för sanningen och folkets befrielse från penningens makt och alla vetandets hinder. Hittade ett guldkorn idag, som förgyllde min morgon. Vill dela med mig, för kunskapens och kunskapsutvecklingens skull. För att jag oroas över den utveckling jag ser, för att kunskapen behöver allt försvar den kan få. För att kunskap är en nödvändig, men bräcklig mänsklig kvalitet.

Om de berömda visa. [det är titeln och den syftar inte på kunskapens försvarare, utan på dem som sysslar med vetenskap, mer för att göra karriär än för att utsätta sig för omaket som all kunskapssökande för med sig].

Ni har tjänat folket och folkets vidskepelse, alla ni berömda visa! -- och inte sanningen! Och just därför visade man er vördnad. Och just därför tålde man även er brist på tro, eftersom den var ett skämt och en omväg till folket. Så låter herren sina slavar hållas och roas även av deras övermod. Men den som är hatad av folket som en varg av hundarna: det är den fria anden, fjätterfienden, icke-tillbedjaren, den som bor i skogar.

Nietzsche förfäktar ingen egen sanning. Talar inte om vad människorna ska tro, pekar inte på evidens och han har inga vetenskapliga meriter, citeringar eller andra insignier att förföra publiken med för att vinna gehör. För det är inte så verkligt vetande ser ut eller fungerar. Verkligt vetande kan inte packeteras, komprimeras eller sammanfatta i ett abstract. Det finns inga genvägar till verkligt vetande. Bildning är inget man uppnår via en snabbkurs. Kunskap är en kamp, en strid på liv och död. Detta är Nietzsches budskap.

Han följer vetandet dit vetandet tar honom. Han går inte dit makten pekar, följer ingen utstakad väg, för vetandet känner inga gränser och kan aldrig bestämmas på förhand. Vetande, verklig kunskap, kan bara nås genom att sökandet är fritt. Därför uppskattar aldrig makten vetande, för det är överallt ett potentiellt hot mot makten, just för att ingen kan veta vad svaret på frågorna ska bli. Därför är fria andar ett hot mot ordningen, inte för att de har något intresse egentligen av att utmana makten, utan för att kunskapen inte går att styra.

Att jaga honom ur hans tillhåll -- det kallades alltid bland folket "sinne för det rätta": mot honom hetsar det fortfarande sina hundar med de skarpaste tänderna. "Ty sanningen finns där, eftersom folket finns där! Ve, ve den sökande!" -- så genljöd det sedan urminnes tider.

Tankarna är lika aktuella idag som de var när Nietzsche skrev sina texter och levde och verkade som intellektuell i världen. Nej, låt mig korrigera. Nietzsches tankar, texter och vishet är mer aktuell och angelägen idag än någonsin. För just nu håller vi, för första gången i den svenska moderna historien på att nedmontera själva det fundament som sanningen, hållbarheten och samhället (allas vår gemensamma framtid) vilar på. Vi håller på att omforma skolan till en fabrik där standardiserade och strikt kontrollerade bitar av kunskap, så kostnadseffektivt som möjligt, pressas på eleverna. Och landets högre utbildning strömlinjeformas på samma sätt efter marknadens krav. Forskning är ett sätt att göra karriär. Forskare förväntas göra karriär och makten vill att forskare ska sträva efter att bli berömda visa, istället för fria andar. Berömda visa belönas med pengar, fina titlar och ära. Vi säger att kunskap är vad vi vill ha, men vetande som går på tvärs mot maktens intressen, kunskap som inte kontrollerats motarbetas.

Kunskap, sanning, verkligt vetande och sökandet efter svar på livets fundamentala frågor föraktas och trängs undan. Den som vill ägna sig åt den typen av "förlegad" verksamhet får göra det på fritiden, avfärdas som hobbyforskare. Den som verkligen vill veta och som förmedlar sina insikter avfärdas som flummig vänsterextremist. Karriär ska man göra, efter konstens alla regler. Kunskap och vetande har vi så det räcker och det får bara sökas efter på förhand och av makten strikt kontrollerade uppgjorda regler och resultaten ska publiceras i därför avsedda kanaler. Känner mig kvävd av och i akademin. Därför förstår jag inte bara Nietzsche, jag känner mig befriad när jag umgås med hans texter. Nietzshe tar mig som läsare och kunskapssökande medmänniska på största allvar. Jag vill vara fri, i anden. Därför läser jag Nietzsche, därför bloggar jag. Därför lägger jag ingen energi på att göra karriär, för det gynnar inte samhället att jag strävar efter att bli en berömd vis. Jag söker kunskap och följer kunskapen dit kunskapen tar mig.

Ni ville bevisa att ert folk hade rätt i sin pietet: det kallade ni "vilja till sanning", ni berömda visa! Och ert hjärta talade ständigt till sig: "ur folket kom jag: där ifrån kom även Guds stämma till mig." Styvnackade och kloka, likt åsnan, var ni alltid folkets förespråkare. Och åtskilliga mäktiga, som ville stå väl hos folket, spände framför sin häst också -- en liten åsna, en berömd vis.

Den forskare som gör som det är tillsagt, som drar in pengar till sitt lärosäte och som lydigt publicerar sig i de kanaler där meriteringspoängen är högst och som citerar och citeras belönas rikligen av systemet, av makten. Berömda visa ska vi ha, säger Björklund. Fria andrar föraktas och ska jagas. Den som söker kunskap utanför anbefallda kanaler, som följer vetandet dit vetandet tar hen, tystas med alla till buds stående medel. Även om resultaten i Pisa och andra mätningar rasar, även om skyddet mot livet och verklighetens hotfulla komplexitet utarmas. Mot bättre vetande behandlas fria andrar som ett hot, när det är dessa som i själva verket älskar kunskapen, folket och som vill vara med och bygga en gemensam framtid! Vad som behövs är någon som kan avslöja det faktum att kejsaren är naken, någon som jag visa vilka konsekvenser den inslagna vägen riskerar att leda till.

Och nu vill jag, ni berömda visa, att ni äntligen helt kastar av er lejonfällen! Rovdjursfällen, den brokigt fläckiga, och den forskandes, sökandes, erövrandes hårman! Ack, för att jag ska lära mig tro på er "sannfärdighet", så måste ni först krossa er vördande vilja. Sannfärdig -- så kallar jag den som går i gudlösa öknar och har krossat sitt vördnade hjärta. I gul sand och förbränd av solen sneglar han törstig efter den källrika oasen, där levande varelser vilar under mörka träd. Men hans törst övertalar honom inte att bli lik dessa bekväma: ty där det finns oaser, där finns även avgudabilder. Hungrande, våldsam, ensam, gudlös: så vill lejonviljan själv vara. Fri från trälarnas lycka, frälst från gudar och tillbedjanden, utan fruktan och fruktansvärd, stor och ensam: sådan är den sannfärdiges vilja. I öknen bodde alltid de sannfärdiga, de fria andarna, som öknens herrar; men i städerna bor de välnärda, berömda visa, -- dragdjuren.

Känns tongångarna igen. Kunskap säger sig alla vilja ha, men allt vetande är inte lika mycket värt. Bara kunskaper som likt draglok gynnar ekonomisk tillväxt. Och om bara kunskapen gör det kommer makten inte att ifrågasätta vetandet, oavsett om det leder till miljöförstöring, ökande klyftor eller fördumning av folket. Berömda visa anpassar sig efter makten. Fria andar är besvärliga och sannfärdiga forskare utgör ett hot, inte mot kunskapen och vetandet men mot makten. Är det en kunskapspolitik vi vill ha? Är det hållbart och bra på sikt, för hela samhället? Varför anses det hotfullt att ställa den typen av frågor? Fundera, tänk ett steg längre. Kan det ha något med att det är tankar som hotar makten, ordningen? Jag vet inte, jag ställer bara frågorna. Jag vill vara sannfädrig, vill söka kunskap i full frihet. För det tror jag är den enda hållbara vägen mot ett bättre vetande.

[...] Ande är det liv, som själv skär i livet: av den egna smärtan ökar den sin egen kunskap, -- visste ni det förut? Och andens lycka är denna: att vara smord och genom tårar vigd till offerdjur, -- visste ni det förut? Och de blindas blindhet och deras sökande och famlande ska dock bära vittnesbörd om kraften i den sol som de skådade in i -- visste ni det förut? Och med berg ska den kunskapsälskande lära sig bygga! Att anden förflyttar berg är en liten sak, -- visste ni det förut? Ni känner endast andens gnistor: men ni ser inte det städ som den är, och inte dess hammares grymhet!

Kunskapssökande är ingen lyckans och glädjens väg, inte alltid. Kunskap kan vara smärtsam och sökandet efter vetande är många gånger mödosamt. Att ständigt utmana allt det man tidigare trodde på kostar, är ibland att skära i livet, eller som att skåda in i solen. Det är inte säker att kunskap är lönsam! Kunskapen är som kunskapen är, den följer ingen eller inget annat än sin egen inneboende dynamik.

Sannerligen, ni känner inte andens stolthet! Men än mindre skulle ni uthärda andens anspråkslöshet, om den någon gång skulle tala! Och aldrig någonsin skulle ni förmått kasta er ande ner i en grav av snö: ni är inte heta nog för det! Så känner ni inte heller dess kylas hänryckningar. Men i allt uppträder ni alltför förtroligt med anden; och av visheten gjorde ni allt för ofta ett fattighus och ett sjukhus för dåliga diktare. [...] Ni står där hedervärda och stela och med raka ryggar, ni berömda visa! -- ingen stark vind och vilja driver er.

Viljan att veta, inte vad makten vill pracka på en, utan verkligen veta. Viljan att söka kunskapen, att kasta sig ut i det farofyllda äventyr som kunskapssökande är, den viljan är stark. Kanske är det därför den uppfattas som hotfull, av makten. Av dem som har makt och av dem som vill värna sin makt. För dem är berömda visa en gudagåva, lydiga sanningssägare som gör som de är tillsagda.

Det var inte därför jag började studera! Det är inte därför jag forskar! Jag vill vara och verka som Nietzsche, som en fri ande, en sannfärdig sökare av verklig kunskap. Tack Nietzsche, för att du vågade, för att du visar vägen. För att du ger mig hopp om en bättre värld, en annan skola och ett mer hållbart samhälle. Vad annat betyder något? Pengar är bra att ha, så länge valutan är gångbar. Men på en jord utan biosfär är allt guld i världen lika bra och önskvärt som en näve grus. Och en docenttitel betyder ingenting. Det enda som betyder något är kunskapen!

Om ansvaret för ...

Någon annan har ansvaret. Det är på den principen vi har byggt dagens samhälle. Jag kan alltid skylla ifrån mig, i alla fall i teorin. För å andra sidan står vi idag mer ensamma än någonsin. Några skyddsnät att tala om finns inte, inte som det var en gång, på 1970- och 1980-talen. Ser en tydlig rörelse, dels mot minskat statligt ansvar för trygghet och hjälp, dels mot allt mindre ansvarstagande. Vi är idag mer kontrollerade än någonsin, från anställd till chef. Från student till professor. Alla kontrollerar och kontrolleras. Ingen är fri, fast det talas mer än någonsin om frihet och individens val. Paradoxalt är det.

Paradoxen i sig är oproblematisk. Kulturen fungerar så, det är inget konstigt. Problemet är att så få verkar inse vad vi gör med eller mot varandra när det ser ut som det gör. Det är lätt att tilldela någon ansvar, så länge man inte tilldelar sig själv ansvaret. Allt färre tar ansvar idag och allt fler förlägger ansvaret någon annanstans, hos någon annan. Ansvar ansamlas härigenom på ställen i kulturen där det inte går att komma undan. Förr eller senare når processen en gräns. Ansvaret för liv och död till exempel, eller för kunskapen. Sjuksköterskor och lärare befinner sig på strategiskt avgörande platser, olyckligtvis för dem som individer. Vid vägs ände kan ansvaret inte delegeras längre, fast det kan å andra sidan heller inte tas. Om sjuksköterskan inte får tid eller resurser att sköta sitt arbete kommer patienternas liv att hotas och om lärarna inte får möjlighet att göra ett bra jobb kommer eleverna och studenterna inte att få den hjälp de behöver.

Hur ser vi på varandra egentligen? Vad är rimligt att kräva av en medmänniska? Vems är ansvaret för att den som är sjuk får den vård man kan kräva i ett civiliserat samhälle? Vem ansvarar för att kunskapen utvecklas och lärande sker? Det är två avgörande frågor för samhällets långsiktiga hållbarhet, för oss alla, för framtiden. Vi kommer inte undan. Alla förstår att det finns en gräns för hur mycket arbetsuppgifter man kan lägga på en sjuksköterska innan patientsäkerheten hotas. Lite till, lite till. Bara detta också, sedan räcker det. Och när det blivit vardag, så bara lite till. För vi behöver spara ... Känns situationen igen? Det är lätt att lägga ännu en uppgift på någon annan, lätt att delegera lite mer ansvar. Så länge jag inte sitter där med Svarte Petter är problemet med att lösa uppgiften inte mitt, det är någon annans. Och denne någon får väl skylla sig själv som valt det yrket.

Ser en cynism växa fram. En farlig cynism som hotar att slita isär samhället och som är minst lika allvarlig som växande ekonomiska klyftor, om det nu inte är två aspekter av samma process. Troligen är det så. När marginalerna minskar och det ska sparas, sparas, sparas, är det lätt att resignera och bli egoist. Bara jag slipper så orkar jag inte bry mig. Inte bara strategiskt viktiga yrkesgrupper drabbas. Hela samhället går på knäna. Men jakten går vidare, för lösningen på problemen är samma sak som försatt oss i det prekära läget. Ansvaret är aldrig någon annans, det är vårt. Vi har försatt oss i situationen själva och gör detta mot varandra. Till vilken nytta? För att få lite mera pengar över, som vi måste lägga på försäkringar eller andra typer av skydd för att känna oss lite säkra, för att få lite respit. Det är inte hållbart!

Glad att jag inte är sjuksköterska. Tacksam för att det finns människor som orkar och som vill ta på sig det ansvaret, även om det ofta är helt orimligt och lönen dessutom är SKAMLIGT låg! Samtidigt oroas jag över och tyngs av ansvaret som vilar på mina axlar som lärare. När jag når min gräns och inte längre når upp till det jag tycker man kan kräva ev en lärare då får det inga livshotande konsekvenser, men på sikt är det kanske mer allvarligt att lärarna inte klarar sitt uppdrag än att sjuksköterskorna inte klarar sitt. För om patienter dör krävs det extraordinära insatser och detta förstår alla. Men om skolan inte klarar av att leva upp till det växande ansvaret visar sig inte riskerna förrän det är för sent att göra något åt problemen. För när kunskaperna väl utarmats och när ingen längre förstår vad som krävs eller vet vad som saknas, då kanske det inte längre finns någon som kan göra något.

Vad händer om lärarstudenternas kunskaper utarmas för att studenterna inte förstår vem som har ansvaret för kunskapsinhämtningen? Vad händer om lärarstudenter inte förstår vad som krävs för att lära? Då kommer de att föra över denna brist till sina elever och förkunskaperna till högre utbildning utarmas än mer vilket gör högskolelärarearbetet än mer betungande, tills vi når den gräns när lärarnas ansvar växer dem över huvudet och de ger upp och riktar in sig på att klara sig undan anklagelserna. Förhoppningsvis är vi inte där och når vi inte den gränsen, men vi är nära. Väldigt nära.

Hur nära vet ingen och det går heller inte att veta, inte förrän gränsen passerats och problemen landar i vårt gemensamma knä. Då sitter vi där med Svarte Petter och måste börja om från början, till enorma kostnader. Skriver detta, inte för att klaga, utan för att förstå känslan jag bär på. För att släppa på trycket lite, för att få kraft att kunna koncentrera mig på mitt uppdrag som lärare. På högskolan är vi inne på läsårets upplopp. Studenterna kämpar med sina uppsatser och mailboxen är fylld av uppfordrande rop på hjälp. Jag klagar inte, detta är en del av mitt arbete, det är roligt, utvecklande och jag älskar mitt arbete. Krav och rop på hjälp är totalt problematiskt. Så länge som studenterna tar på sig ansvaret för att lära!

Det som oroar mig är tendensen, som blir tydligare och tydligare för varje år, till att ansvaret för lärande och kunskapinhämtning allt mer läggs på mig. Det är mitt ansvar att studenterna ska få godkänt. Det är i alla fall ett allt tydligare, underliggande krav. Allt mer ansvar läggs på mina axlar. Och allt mindre stöd finns från organisationen, som kämpar med att balanserna budgeten och kapa kostnader överallt där det går. Allt mindre tid finns för lärande och kunskapsutveckling, allt fler tvingas lägga allt mer tid på administration.

Det finns en gräns. Någonstans finns det en gräns varifrån det inte går att vända åter. Var går den?

Ofrihet är en nödvändighet för frihet

Romantiska idealiseringar och utopiskt drömmande, eller evidensbaserat, nyktert sökande efter sanningen om verkligheten? Dessa båda synsätt ställs ofta mot varandra och idag är det senare rådande. Inget tjafs, inget flum. Idag sysslar vi bara med väsentligheter och det som fungerar. Det är så det framställs i alla fall. Fast det är inte så det ser ut och det har aldrig någonsin i världshistorien fungerat på det sättet. Ändå vill vi så innerligt gärna tro att samhället och kulturen är och fungerar så. Men det är och förblir en illusion, en dröm. Ett förnekande. En farlig uppfattning förknippad med enorma risker. En kunskapssyn som leder till att friska och intelligenta barn, utan betänkligheter, gång på gång, kastas ut med badvattnet. Hånskratten som riktas mot alla som ifrågasätter den enda vägen och klokheten med att göra sig av med sådant som kan komma att behövas längre fram ekar i samhällsadministrationens och akademins allt tommare korridorer. Effektiviseringsivern slimmar organisationerna som bär upp samhället. Flumskolan, humaniora och drömmen om folkhemmet avfärdas med föraktfull min. Hermeneutik och tolkningar ställs mot hårda, statistiskt säkerställda, odiskutabla resultat och avfärdas för att den typen av svar som en kvalitativ undersökning kan ge inte är lika säkra som statistik. Ni fick chansen och detta är vad ni presterade: En tolkning?! Saken är avgjord på förhand.

Orkar inte rasa. Har tre intensiva dagar fyllda med uppgifter framför mig innan det är dags för ledighet igen. Känner pressen och kraven som flåsar i nacken. Ingen rast och ingen ro, på jobbet ska marginalerna pressas. Personalen ska sugas ur till sista blodsdroppen. Till vilken nytta och varför? Vi vet alla, och detta finns det evidensbaserad kunskap som visar, att det är fel och att det på sikt kostar mer än det smakar. Vi behöver andra sätt att se på kunskap, också. Mångfald är enda garantin för hållbarhet. Läste i helgen om en högintressant bok som jag vill uppmärksamma, för att den visar hur fel det är att vandra längs den enda vägen. För att den ingjuter hopp för framtiden och för att den verkar klok och värd att ta på största allvar.

Få har lyckats vända upp och ner på en hel tids världsbild som den franske ekonomen Thomas Piketty. Hans bok ”Le capital au XXIe siècle” (Seuil) har kallats för ”en vattendelare i ekonomiskt tänkande” och ”en ’Kapitalet’ för 2000-talet”. Den amerikanska ekonomen Paul Krugman menar att Piketty har skapat ”en revolution i vår förståelse av långsiktig ojämlikhet”.

Piketty har nämligen gjort något så unikt bland ekonomer som att ägna åratal åt att samla taxeringsdata. I boken presenterar han dessa data, som spänner över sekler och kontinenter, på ett lika lättillgängligt som ögonöppnande sätt. Resultatet är en omdaning av vad vi vet om förmögenheter, inkomster och ojämlikhet.

Vårt polariserande sätt att tänka är inte hållbart! Varken för den som lyckas och har tur, eller för någon annan. Vi sliter sönder samhället, sågar av den gren vi sitter på och tror vi har gjort upp med samhällets och kulturens inneboende lagar. Hybris är lätt att drabbas av, men olyckligt och korkat.

För 1800-talsekonomer som Marx och David Ricardo var fördelningsfrågan central inom nationalekonomin. Marx må felaktigt ha förutspått att förmögenhetskoncentrationen oundvikligen skulle bli så hög att den skulle leda till själva kapitalismens fall, men Piketty menar att han åtminstone ställde rätt fråga till sin tid.

Pikettys teori, å sin sida, är varken deterministisk eller apokalyptisk, så som Marx teori var. Men den bild Piketty målar är ändå inte särskilt upplyftande. För vad han visar är att efterkrigsdecenniernas höga tillväxt och små klyftor var ett historiskt undantag, och inte den nya bestående samhällsordning som många än i dag betraktar den som. Och han menar att vårt sekel kommer att bli den tid när ärvda förmögenheter gör comeback som samhällsdominerande kraft.

Hur blev det så? Ja, enligt Piketty handlar allt om relationen mellan avkastningen på kapital (”r”) och ekonomins tillväxttakt (”g”). Piketty hävdar att den ”fundamentala divergerande kraften” i en kapitalistisk ekonomi utgörs av att avkastningen på kapitalet är större än ekonomins tillväxttakt. Denna olikhet, ”r>g”, är Pikettys grundläggande tes, och den är lika elegant som den är kraftfull.

På vanlig svenska betyder den att sådant som företagsvinster, aktieutdelningar, räntor och hyror, växer snabbare än de totala inkomsterna, vars tillväxttakt i huvudsak avgörs av tillväxten i befolkningen och produktiviteten. Och att detta i sin tur driver en ekonomi mot extrema nivåer av ojämlikhet.

Friheten som Per Svensson försvarar, i enlighet med den enda vägens logik och som Inga Sanner skrivit en initierad kritik av på dagens Under Strecket, är tanken eller drömmen som banat väg för denna utveckling. Frihet låter bra och ingen försvarar motsatsen, men om det inte fungerar i praktiken är det meningslöst att ödsla tid på att lägga ut texten och att tala sig varm om den. Alla vill vara fria, men om vi inför total frihet blir majoriteten förr eller senare ofri. Det är en orimlighet, en korkad längtan efter det som inte går att få. Dags att öppna ögonen och se vad vi gör mot varandra! Vad är konsekvensen av 30 år av avregleringar, skattelättnader och valfrihetsreformer?

Och nu menar Piketty att vi närmar oss ordningen från tiden före första världskriget, i vilken avkastningen på kapital är väsentligt högre än tillväxten och leder till ökad förmögenhetskoncentration. För tillväxten ser ut att hamna på en långsiktigt lägre bana i många rika länder. Skatteparadis frodas och länder konkurrerar om investeringar på den globala kapitalmarknaden genom att erbjuda lägst kapitalskatter. Det blir en ”kapplöpning till botten” där kapitalskatter till slut kan försvinna.

Stämmer Pikettys prognos, blir vårt århundrade en tid av svaga meritokratiska principer och med arv eller giftermål som vägen till ett gott liv. En tid då en klass av rika rentiärer återuppstår, som skapar rika arvtagare och mäktiga familjedynastier. Stora förmögenheter ger nämligen stor makt, som i sin tur kan användas för att förstärka förmögenhetskoncentrationen. Så kan en spiral av ekonomisk-politisk ojämlikhet uppstå, som sätter demokratiska principer ur spel och skapar politisk instabilitet.

Inga Sanner ser samma sak i sin betraktelse över den naiva längtan efter och det ogrundade försvaret för friheten. Det som ser ut att vara en fördel vänds, när tanken omsätts i praktiken, snabbt till sin motsats. Hon skriver:

I en ny debattbok, ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel” (Liberal Debatt/Bertil Ohlin Förlag), av Per Svensson både bekräftas den här bilden och vänds den uppochned. Å ena sidan framställer Svensson liberalismen som en trängd och inklämd liten landremsa som hatas och hotas från såväl höger som vänster och som det gäller att rädda från ytterligare intrång. Å den andra beskriver han hotet mot liberalismen som ett ifrågasättande av den västerländska samhällsmodellen generellt, vilket gör att liberalismen för honom tycks liktydig med hela den västerländska moderniteten. Så framställs den liberala ideologin som intimt sammanvävd med kapitalism och fri marknad, allt kryddat med en dos politisk demokrati och välfärdsstat (dock inte för mycket av det senare). Man kan undra om detta samhällssystem verkligen är satt på undantag i den moderna världen och om någon räddningsaktion alls är motiverad.

I bokens förord sägs att syftet med den serie som boken ingår i är att sätta liberalismen under debatt genom att fokusera på det som är liberalismens kännetecken, nämligen ”förmågan att erkänna målkonflikter och dilemman”. Man hade önskat att denna stolta deklaration i högre grad präglat Svenssons framställning. Författaren slår mot höger och vänster på ett tämligen grovhugget sätt och de mer inträngande resonemangen och nyanseringarna lyser mestadels med sin frånvaro. Den civilisationskritik han talar om som ett hot mot liberalismen spänner från ”oskyldigt hippiemässigt svärmeri för vegetarisk kost och nudism till rå rasistisk ultranationalism”. Och även om han menar att det finns skillnader mellan dessa ytterligheter så antyds att kritiken från vänster och höger i det stora hela är uttryck för samma fördärvliga samhällssyn. Det är två aspekter av antiliberalismen som är särskilt förkastliga i Svenssons ögon, nämligen det utopiska draget och det kollektivistiska synsättet.

Vem är det som drömmer om en utopi egentligen? Per Svensson framstår som mer än lovligt naiv och han visar hur illa ställt det är med förmågan till kritiskt tänkande på högersidan i politiken. Det ska i sanningens namn sägas att det inte ser mycket bättre ut på den andra sidan, men där är man i alla fall inte rädd för att ta ord som solidaritet i sin mun och man värnar också kollektivet. Försvaret för friheten ser jag som samma sandas barn som talet om flumskolan. Det är ett förtäckt förakt för kunskap. Flumskolan är en skola som värnar utopier och som ser till kollektivet och som främjar solidaritet. Det är den enda SKOLAN värd namnet. För vad händer med Sveriges behov av kunskap om friheten införs full ut?

Svensson gillar inte distinktionen mellan formell och verklig frihet utan ser denna som ett vapen för antiliberaler. Det är obegripligt hur han som liberal kan säga så, eftersom ambitionen att skapa en frihet som är reell borde ligga i hjärtat av liberalismen. Vi har numera ett samhälle där de formella friheterna i det stora hela är för handen, men där hindren att ge varje människa möjligheter att välja det liv hon vill leva oberoende av var hon kommer ifrån, och i vilken familj hon är född, synes allt svårare att övervinna. Det är ett av de största hoten av alla mot vår tids liberalism och det nämns inte med ett ord i Svenssons framställning.

Man kan undra hur Svensson ser på de totalt skilda möjligheter som i vårt samhälle ges en högpresterande yngling i den rika Stockholmsförorten Danderyd och en utåtagerande ung man i Rinkeby med stökiga familjeförhållanden. Tror Svensson att det räcker med att ge dessa samma formella rättigheter, till exempelvis högre utbildning, för att de i praktiken ska få samma möjligheter att forma det liv de önskar? Och vem av dessa tror han är mest betjänt av att montera ned den utopiska ansatsen och av att sätta en gräns för politiken när det gäller det privata livet? Vem vinner på att vi inte diskuterar de reella friheterna utan håller oss till de formella?

Det försvar som Svensson, sin misstänksamhet mot utopier till trots, formulerar för en utopi på det individuella planet talar också sitt tydliga språk. Ynglingen från Danderyd kan, om Svensson får råda, känna sig rätt säker på att kunna föra vidare det sociala arv som ligger förborgat i hans familj och nå de framgångar som förväntas. Den unge mannen från Rinkeby måste helt klart förlita sig på sina egna krafter.

Det är ett minst sagt farligt försvar för liberalismen som Svensson för fram i sin bok. Det är farligt eftersom det inte inkluderar de riktigt stora hoten mot liberalismen i vår tid. Det gör att man undrar om det är rimligt att kalla Svensson för liberal över huvud taget, så länge han inte tar itu med vår tids största hot mot den individuella friheten.

Var är flum, egentligen? Vem är det som är en utopisk drömmare? Och vart är vi på väg? Vad vill vi med samhället, med varandra och med vårt eget liv? Hur bygger vi en framtid som är hållbar på riktigt och där så många som möjligt har så mycket frihet som det bara går, inte bara nu utan framgent också? Ja inte är det genom att avskaffa staten i all fall, för det leder inte till några friheter alls. Vad vi behöver är inte mer valfrihet. Vi behöver skydd mot dem som främjar valfrihet, vi behöver ett försvar mot dumheten som sprider sig som en löpeld när ingen har tid att tänka efter och när alla är oroliga över om de kommer att ha ett jobba att gå till imorgon.

Vi behöver varandra för att bli fria! Bara genom att ge upp en del av sin autonomi kan en hållbar frihet uppnås. Det ser ut som en paradox, men det är så det fungerar, i verkligheten, på riktigt. Det inser alla med endast basala förmågor till kritiskt tänkande, det finns dessutom evidens för det. Utan solidaritet går vi under som individer!

Moralens geologi 5

Deleuze och Guattari lägger i detta kapitel sina ord i munnen på den fiktive professorn Challenger, som är en figur de lånat från Sir Arthur Conan Doyle. Texten som hittills utgjort underlag för reflektion är denne professor Challengers föreläsning. Namnet är synnerligen väl valt, för det är en utmaning att sprida dessa tankar. Det handlar om kultur och kultur har alla direkt tillgång till, erfarenhet av och personlig kunskap om. Kulturvetenskap handlar om att utveckla och förmedla kunskap om sådant som alla redan tror att de är experter på. Utmaningen handlar om att bryta igenom den barriär som följande inställning utgör: Vem är du att komma här och uttala dig om min vardag?! Kulturvetaren måste med andra ord inte bara veta, hen måste även kunna övertyga mottagarna om relevansen och nyttan med kunskaperna. Det är en stor utmaning. På många sätt är den större än utmaningen att förstå och skaffa sig insikt om kunskaperna i sig.

Lite är det som i skolan idag, där lärarna inte bara måste kämpa för att sprida kunskaper. Idag handlar läraruppdraget lika mycket om att sprida förståelse för värdet av kunskap. Ibland till och med om att kämpa i motvind när både elever och deras föräldrar bara är intresserade av betyget och att det är så högt som möjligt. En oroande utveckling, men den tanken släpper jag här. Det har blivit väl mycket sådana texter på senaste tiden.

Professor Challenger talar snabbt och energiskt om biologi och geologi, om hur dessa båda aspekter av livet på jorden utgör lager på lager av sediment. Tanken som här lanseras handlar om att inte söka svar på en plats, i bestämd form singular. Vill vi förstå livet på sina egna premisser, så som det levs och dess inneboende dynamik är Sanningen en återvändsgränd. Svar på frågor om liv, kultur och kunskap måste vara lika rörliga som det man vill förstå och studera. Samtidigt rör sig inte allt lika mycket. Det mesta är ungefär som det var igår. Det ser ut att stå stilla, men det rör sig och förändras även om det går långsamt. Därför handlar denna serie om moral som geologi, om komplexa helheter bestående av fler än en, men färre än många, där mellanrummen är lika viktiga som de sedimenterade lagren.

He skipped over the immense diversity of the energetic, physico-chemical, and geological strata. He went straight to the organic strata, or the existence of a great organic stratification. The problem of the organism—how to "make" the body an organism—is once again a problem of articulation, of the articulatory relation.

Ett av humanioras största problem är att nå ut med sina kunskaper. Artikuleringen och retoriken är på många sätt lika viktig som kunskaperna i sig. Också ett slags multiplicitet bestående av fler än en men färre än många. Det räcker inte att veta, man måste också hitta sätt att nå ut. Därför är boken A Thousand Plateaus en bok med relativt få grundtankar, som presenteras på en massa olika sätt. Upprepningar och variationer, ingångar och uppslag. Utmaningar och omtagningar. En myllrande text lika varierad som livet och kulturen den försöker förmedla förståelse för. Artikulation och retorik är ibland det svåra. Så är det inom kulturvetenskap. Där är problemet inte att lära sig hur, utan att förstå betydelsen av kunskapen och vad den kan användas till. Där måste man vara lika bra på forskning som på artikulation.

Vill man nå ut är det bara att vara karismatisk, som denne professor Challenger, till exempel. Vi människor har en tendens att lyssna mer på vem som talar, än vad som sägs. Det är en tanke jag hämtat från Foucault, men det är ett fenomen som också beskrivits av Daniel Kahneman, i termer av haloeffekt. Se där, ett exempel på hur den mänskliga psykologin påverkar förmågan att göra korrekta kunskapsbedömningar. Förhoppningsvis är det inte längre lika problematiskt att ta till sig tanken om moral som geologi.

The Dogons, well known to the professor, formulate the problem as follows: an organism befalls the body of the smith, by virtue of a machine or machinic assemblage that stratifies it. "The shock of the hammer and the anvil broke his arms and legs at the elbows and knees, which until that moment he had not possessed. In this way, he received the articulations specific to the new human form that was to spread across the earth, a form dedicated to work.... His arm became folded with a view to work." It is obviously only a manner of speaking to limit the articulatory relation to the bones. The entire organism must be considered in relation to a double articulation, and on different levels.

Människan har inte en kropp. Kroppen är en av alla delar som människan består av, blir till genom interaktion mellan, använder som verktyg för att kommunicera med omvärlden. Språket är en annan del. Människan är en helhet, ett slags kropp utan organ. Människan är en dubbel artikulation, ett sammanhållet fenomen som inte kan eller ska förklara något, det ska förklaras. Och det är just vad professor Challenger gör, förklarar, ger oss verktyg att förstå oss själva och allt det vi hittills tagit för givet.

First, on the level of morphogenesis: on the one hand, realities of the molecular type with aleatory relations are caught up in crowd phenomena or statistical aggregates determining an order (the protein fiber and its sequence or segmentarity);

En process av blivande, en icke-linjär, slumpmässig rörelse. Det är en aspekt av moralens geologi, ett av lagren som bildar den helhet som vi känner igen som människan. Och enskilda individer utgör lager i den sedimenteringsprocess som bygger kultur. Och kultur är också ett lager. Lager på lager, utan kärna. Fler än en, men färre än många. Det är den centrala tanken här. Allt annat är underordnat, här i texten.  

on the other hand, these aggregates themselves are taken up into stable structures that "elect" stereoscopic compounds, form organs, functions, and regulations, organize molar mechanisms, and even distribute centers capable of overflying crowds, overseeing mechanisms, utilizing and repairing tools, "overcoding" the aggregate (the folding back on itself of the fiber to form a compact structure; a second kind of segmentarity). Sedimentation and folding, fiber and infolding.

Människan och kulturen vänder sig tillbaka in mot sig själva i en process av introspektion. Därför finns inget yttersta, inget enda svar. Bara fler än ett svar, men alltid färre än många. Bara för att ett svar aldrig är tillräckligt betyder inte att alla svar är lika giltiga. Det är en ogrundad anklagelse, illvilligt förtal av kulturvetenskapen att avfärda kritiken mot Sanningen, att anklaga kulturvetenskaplig kunskap för flum. Vill vi VERKLIGEN förstå kan vi inte bestämma oss på förhand för var svaret finns eller hur det ser ut. Vi måste närma oss frågan med ett mycket mer öppet sinne. Kanske kan följande tankar vara till hjälp för att förstå moralens geologi. Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar fungerar i alla fall för mig. Avslutar denna den femte posten i serien med att citera den, som ett slags sammanfattning.

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörket.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Om ekonomiska motorvägar och kulturella skogsstigar

Alla (okej, jag vet att det är en överdrift, men här ska inget drivas i bevis. Här är uppdraget att väcka tankar, att initiera samtal och skapa intresse) drömmer om att bli lyssnade på. Alla vill att just deras tankar ska tas emot och spridas över världen, att just de ska ha vad som krävs för att bli framgångsrika. Alla lever därför på ett eller annat sätt på hoppet. Vi människor har förmågan att hoppas och detta är en av sakerna som skiljer oss från djuren. Utan hopp och tro och drömmen om att vara utvald klarar man sig inte, om man inte håller sig helt okunnig om livets oundgängliga förutsättningar och utgångspunkter. Tänk på hur mycket pengar som omsätts av spelindustrin, eller av oss. Det är ett tecken på hoppets kraft. Tänk om vi kunde göra något annat av den kraften än att bara hoppas på att bli rik. Tänk vad mycket vi skulle kunna göra om vi valde att satsa spelpengarna på något annat, med otroligt mycket bättre odds. Tänk om. Låt oss hoppas på något annat.

Vad skulle hända om du fick allas uppmärksamhet, om dina tankar, din röst var den ende. Kan du vara helt säker på att du i det läget skulle kunna fortsätta vara den du är? Handen på hjärtat, tror du det? Titta på hur det har sett ut och hur det ser ut i världen idag. De som lyckats, har de förvaltat makten på ett bra sätt? Putin, till exempel, är det någon du känner sympati med? Har han som diktator utvecklats till varm och omtänksam människa? Eller Kim Jong-Un i Nordkorea, förvaltar han sin makt och är det något att stå efter. Det jag vill visa med exemplen är hur komplexa och föränderliga vi människor är. Hur mycket vi påverkas av olika motstridigheter, både inom oss själva och i den omgivning vi lever i. Vi är inte en och den samme, vi är fler än en. Det behövs ingen forskning för att visa det, bara att man vågar öppna ögonen och reflektera lite.

Jag vill vara en del av något större än bara jag. Om vi blir många som tänker så, om vi blir många som hoppas lite mer för varandra än bara för egen del, då kan vi bygga ett annat samhälle än det vi håller på att rasera idag när alla kämpar för sin överlevnad och många bara är solidariska gentemot sig själva. Vi är människor och vår förmåga är enorm. Om vi väljer att tänka och agerar så. Om vi ser lite mer till varandra än till oss själva.

Jag är en kulturell pol, en exakt och avgränsad punkt i tillvaron. Vi är en annan. Och mellan dessa pendlar alla. Ibland delar vi med oss, men ofta ser vi till våra egna intressen. När individers rörelser växlas upp till kollektiv, till samhällen, länder, mänskligheten, händer något. För världen består av individer, men påverkas av kollektiv. När många jag agerar på liknande sätt växlas den enskildes kraft och energi upp och bildar en kraft som är större än summan av de enskilda krafterna. Det är en enorm kraft och den går inte att styra. De som försökt, eller de som fått chansen, har förvaltat den dåligt. Hitler, till exempel. Eller Putin. De har makt, för många lyssnade eller lyssnar på dem och agerade/agerar i enlighet med deras vilja. Det manar till eftertanke. För det är inte makthavarna som är problemet, det är alla de små och individuella handlingarna i vardagen som ger upphov till kraften och makten. Jag är inte ansvarig, jag följer bara regler eller kulturella mönster. Tänk vad lätt det är att skylla ifrån sig. Allt för lätt. Men det är som det är. Världen ser inte ut eller fungerar som vi människor vill. Den följer sin egen inneboende logik. Och den är jag intresserad av, vill jag försöka förstå.

Hoppet om att just jag skulle vara utvald gör en hel massa med oss och påverkar våra tankar och kulturen. För det får oss att fokusera på individen, den ende. Om jag är Universums centrum är det lätt för mig att förlägga olika typer av ansvar på någon annan. Det är hans fel, är en ryggmärgsreaktion. Den tanken ligger så pass djupt att få reagerar när någon enskild anklagas. Men stanna upp här lite, tänk efter. Det är judarnas fel, tänkte Hitler. Samma logik, samma tanke. Så länge felet inte är mitt är det enkelt och effektivt att skylla på någon, för om vi söker svaret i kulturen, det kollektiva kommer vi förr eller senare att tvingas inse att vi har ett ansvar också, även om det är diffust. Är det lärarnas fel att resultaten i skolan sjunker? Är det Putins fel att världen står på randen till en storkonflikt? Är det verkligen så enkelt? Nej, det är det inte! Det är oändligt mycket mer komplext än så. Och det handlar om hur vi ser på oss själva och hur vi agerar i vardagen.

Titeln jag valde på detta blogginlägg kom till mig när jag läste en debattartikel i tidningen, som handlar om Sydsvenskans köp av Helsingborgs Dagblad. Det dök upp en bild i huvudet: Två kulturella vägar som genom köpet slog sig samman och blev en bred väg. Nästa steg är att den vägen går samman med andra. Vi är på väg mot en värld där det snart bara finns en väg, eller kanske två. Antingen eller, rätt eller fel. Känns logiken igen. Sanningen är en och odelbar. Varifrån kommer den tanken, egentligen? Vet vi det, kan vi vara säkra? Jag tror och blir mer och mer övertygad om att tanken kommer från oss, från jagets längtan efter att bli lyssnad på och tagen på allvar. Jag tror det är en effekt av att jag och alla andra är Universums mitt, om vi själva får svara på frågan, om vi går till oss själva. Vem annars skulle vi går till?

Visst är det härligt att färdas på motorvägar om man ska till ett mål, men man missar en massa på vägen. Om jag ska till Skåne tar det längre tid att vandra längs skogsstigar, men jag upplever mer under resan. Längs skogsstigen finns hela tiden möjligheter att välja andra vägar, kan man enkelt göra avstickare om det dyker upp något intressant. Tar man motorvägen är det svårt och eftersom man färdas så snabbt måste man hålla blicken stadigt på vägen. Effektiviteten har ett pris och det man tjänar i tid får man betala i förlorad upplevelserikedom. När det bara finns en morgontidning når den alla, men den likriktar också kulturen och tvingar fler att rikta blicken och tanken mot en och samma punkt. Mångfalden går förlorad. Skälet för detta är ekonomiska. Vi måste göra detta annars går båda tidningarna under, anför man som logisk förklaring till agerandet. Så här ser det ut i hela ekonomin. Motorvägarna växer och skogsstigarna asfalteras och småvägarna rätas ut. Bredare, snabbare, effektivare.

Igår hade vi krismöte på högskolan, som en direkt följd av Björklunds utbildningspolitik som bygger på samma logik som näringslivets strävan efter större, effektivare, rikare. Om det finns färre platser på högskolan kommer fler att tvingas kämpa mer för att få möjligheten att läsa och detta driver kvalitet. Det är den ena vägen, den enda vägen. Det är en enkel lösning på ett komplext problem. Satsa på några få elituniversitet, några få motorvägar, så får vi kvalitet och kan bli världsledande på ett eller några få områden. Målet för dessa motorvägar är ett Nobelpris.

Jag tror det är en dålig lösning. Vill inte färdas på motorvägar längre. Det ser ut som en vinst, men det är är en vinst som tillfaller någon annan. På samma sätt som när jag köper en lott, i hoppet om att just jag ska vara den utvalde, även om oddsen för detta är helt hopplösa. Om jag sparat alla pengar (fast det är inte speciellt mycket, för jag spelar inte alls sedan många år tillbaka) som jag lagt på spel och placerat dem på börsen hade jag fått en mindre summa, men där är oddsen otroligt mycket bättre. Och om jag gått samman med några vänner och vi tillsamman satsat pengarna på att bygga ett företag hade vi inte bara tjänat pengar, vi hade dessutom byggt något gemensamt för framtiden. Det är en liknelse, ett sätt att närma sig kunskapen indirekt. Och kunskapen i detta fall är insikt om kulturens inneboende dynamik och individernas roll i skapandet av samhället. Jag skriver inte om hur det är, jag försöker förmedla förståelse för hur det vi tar för givet blir som det blir.

Jag vill se en skola som inte är en motorväg där man färdas snabbt mot ett mål. Jag tror på en skola som ser ut mer som en skogsstig, där det finns gott om möjligheter att mötas och att göra avstickare. Där det finns tid för eftertanke och där vägen är viktigare än målet. Det är också ett sådant samhälle jag vill se, ett samhälle där alla är vaksamma på alla tendenser till diktatur och där motorvägar byggs med försiktighet och eftertanke.

Avslutar med en liten reflektion över multinationella företag, som är ett resultat av det tänkande som jag här försökt peka på. Vad är det egentligen? Privata imperier med ekonomisk makt som ofta överstiger länders. Strukturer som påverkar oss och som asfalterar världen och gör den till en enda stor motorväg dit alla tvingas upp, en motorväg vars enda mål är att skapa ekonomisk vinst. För vem finns företagen? Och var finns deras lojalitet? För sig själva och hos pengarna.

Det är inte vad jag tror eller hoppas på. Jag vill vara en del av en rörelse där målet är att öka delaktigheten och där kunskapen står i centrum. Jag är fler än en och vill agera tillsammans med många, men inte för många. Jag hoppas på att fler kommer till insikt om vad våra individuella handlingar leder till för konsekvenser. Jag hoppas på en skola där det finns tid och plats att tänka och där kunskapen är viktigare än allt annat.

Kampen om kunskap är evig

Kunskap är en kamp, ett hopplöst svårt uppdrag. Kampen är nämligen minst dubbelriktad, striden pågår på minst två fronter. Dels måste man kämpa för att få, förstå och internalisera vetande, dels måste man kämpa mot omgivningens brist på kunskap och förståelse samt den överallt närvarande dumheten. Hela tiden lurar uppgivenheten bakom hörnet. Kampen för vetande förs dessutom inte i första hand för egen del. Kunskap är ett kollektivt projekt. Utbildning en solidaritetshandling.

Plötsligt framstår inte längre kunskapsraset i den svenska skolan som speciellt gåtfullt. Förstår man kampens villkor och kunskapssökandets vedermödor är det inte speciellt svårt att förstå att Sveriges utbildningssystem vilar på lösan sand, att det är byggt på en fåfäng dröm om hur några privilegierade få anser att det borde vara. På väg till jobbet läser jag om en undersökning av lärarnas vardag. Det är ren skräckläsning. Att det inte var bra visste jag, men att det verkligen är så illa gör mig gråtfärdig, gör det än svårare att finna mod och kraft att fortsätta, dels undervisningen, dels sökandet efter kunskap. Undersökningen handlar om grundskole- och gymnasielärarnas vardag, men jag ser tendenser till samma sak på högskolan. Det mod som läraren Elin Pellberg visar är inte bara hedervärt, det är också oerhört viktigt och hennes klokskap borde vara ett föredöme för alla inom skolans värld, för alla som på något sätt sysslar med lärande.

– Det trevligaste och ärligaste är ju när föräldrarna hör av sig direkt till mig. Men det är vanligt att de ringer direkt till rektor och säger att "den här läraren har satt fel betyg, det får du ändra".  

Det är vid betygssättningstid som hetsen bland föräldrarna ökar, säger hon. Det är också framför allt betygen som föräldrar med barn på gymnasiet och högstadiet mest vill påverka, enligt enkätundersökningen bland lärarna.

Med argument som "det här måste någon annan lärare titta på" eller "hon har begått tjänstefel" har föräldrar försökt få rektor att ändra sina barns betyg, som Elin Pellberg satt. Eller sagt att rektor helt enkelt borde byta ut läraren.

Dessa ord riskerar att flimra förbi i nyhetsflödet. Imorgon är det något annat som fångar uppmärksamheten. För sådan är kampen för kunskapen, mot dumheten. Och vi som vet och redan oroar oss behöver inte höra på Pellberg för att förstå, vi har egna, liknande erfarenheter. Alla lärare har det. Och detta är en central del av problemet, att kampen för kunskap inte bara handlar om att skaffa sig den, utan lika mycket om att försvara den mot dumheten som aldrig tvekar, alltid är osäker och hela tiden reagerar med ryggmärgen, utan eftertanke. Ett kort citat från Nietzsche fångar tillståndet på pricken: "Med åska och himmelska fyrverkerier måste man tala till slappa och sovande sinnen. Men skönhetens stämma talar lågmält: den smyger endast in i de mest uppväckta själar". Man brukar säga att problemet är att de utan insikt och kompetens allt för ofta är tvärsäkra och högljudda, men de kloka tvekar. Och tvekar gör det för att tvärsäkerheten är en omöjlig dröm, för att det är klokt.

Fler betyg leder till mer problem, det är uppenbart. Så på vems sida står Björklund egentligen? Vad är det han värnar? Valfrihet till varje tänkbart pris, eller kunskap? Lärare behöver ALLT stöd de kan få och det är inte förvånande att Pellberg har stöd från sin rektor. Hur många lärare har det, i dessa ekonomiskt pressade tider? Hur många lärare delar hennes erfarenhet, utan att våga höja sin röst? Att tänka så är skrämmande.

Elin Pellberg är tacksam över det stöd hon alltid känt från sin egen rektor, men jämför med skolor där hon varit tidigare där det var underförstått att elever och föräldrar skulle tillmötesgås, annars fanns ju risken att de skulle flytta sina barn.

Så är också Norra Real en av Stockholms gymnasieskolor med högst söktryck. På en annan skola fick hon rakt ut beskedet från rektor att hennes löneutveckling blev sämre för att eleverna inte var tillräckligt nöjda.

– Hos oss funkar ju inte de här påtrycknigarna, men på andra skolor där jag varit lyssnar rektorerna mer på föräldrar och elever, för att hålla sig väl med dem.

Även den gången hon anonymt blev anmäld till Skolinspektionen togs hon i försvar av sin rektor. Istället valde han att visa upp anmälan och meddelade skolans lärare att just sådant skulle komma att hända allt fler av dem allt oftare – om de gör sitt jobb som de ska.

Detta är priset vi betalar, som samhälle, för valfriheten. Snart är den det enda vi har kvar, för den är oförenlig med skolans uppdrag att bygga och förmedla kunskap. Valfriheten är en dröm om en kaka man kan äta och ändå ha kvar. Alla är sig själva närmast. När betygen är allt och kunskapen, innehållet väger lätt så blir min kamp för mitt barn viktigare än allt annat. Kunskapen fungerar så, det är en paradox som ligger djupt begravd i logiken som kampen för kunskapen har att följa. Förstår vi det och är vi villiga att göra något åt saken, då kan raset stoppas. Där är vi inte. Långt ifrån! Och då spelar nya reformer ingen roll, de blir bara spel på ytan. Fernissa, åska och ett slags dumhetens himmelska fyrverkerier. Det är inte föräldrarnas engagemang det är fel på, det är skolans uppdrag och skolpolitikens inriktning och kunskapssyn.

Hon vill också lyfta fram att det i grunden är något positivt att föräldrar är engagerade. Tyvärr är det också de elever som mest skulle behöva engagerade föräldrar, som inte har det, säger hon.

Elin Pellberg vet inte hur många timmar hon lägger på sidolånga mejlkonversationer med föräldrar, föräldrar som kan ägna sidor åt att argumentera för varför deras barn bör få högre betyg, trots att de missat obligatoriska inlämningsuppgifter. Föräldrar som förslår att de ska ses nästföljande dag klockan elva, som att hon inte hade andra elever att undervisa.

Att ge Björklund skulden för att det ser ut som det gör vore att ge honom mer makt och inflytande än han har. Och jag är övertygad om att även han ser problemet. Tyvärr ser hans tolkning av situationen annorlunda ut än min. Tyvärr bryr han sig inte om kunskapen som sådan. Därför kommer han fram till att andra lösningar än dem som jag, som värnar vetandet först, sist, alltid, anser mig ha goda skäl att förespråka. En skola som bara rustar eleverna för kampen för kunskap är en halv skola. Det är en skola där betyg, ordning och reda samt lärarauktoritet ser ut som självklarheter. Kampen är emellertid dubbelriktad. En hel skola rustar eleverna även för att möta motståndet mot kunskap, skepticismen och dumheten.

En hel skola fokuserar inte bara på elevernas och studenternas lärande. Lika viktigt är lärarnas lärande. Fortbildning för lärare är inget man klarar av under några få veckor innan semestern, för att vetande verkligen ska vara en process måste det vara en central del av uppdraget och vardagen i skolan. Lärare blir aldrig färdiga. Kunskap är och förblir en kamp. Ett evigt krig som aldrig går att vinna. Kampen förs därtill på allt för många fronter och förståelsen för detta är allt för liten. Alla har allt för mycket att göra och allt för liten tid över för att bry sig, på riktigt.

Elin Pellberg är kritisk till dagens marknadsstyrda skolsystem, där hon menar att det inte finns några incitament alls att sätta korrekta betyg:

– Höjer man betygen blir i förlängningen alla nöjda: skolledare, elever och föräldrar. Höjer man betygen blir ens vardag som lärare mycket lättare. Ingen klagar när betygen är för höga.

Tänk om lärarna gav föräldrarna det de vill ha, hösta betyg: Genomgående. Det är en intressant tanke. Om alla lärare gjorde detta skulle hela systemet rasa och ansvaret för kunskapen skulle hamna i knät på Björklund. Han skulle då tvingas att peka ut vilka lärare som brustit i ansvar och peka på briserna som han menar att fler betyg löser. Om alla lärare ger alla elever högsta betyg skulle två mål uppnås. Dels skulle alla i hela samhället tvingas inse det absurda i att lärare både ska undervisa och betygssätta elevernas insats, det orimliga i att allt ansvar för kunskapen som Sverige är i skriande behov av läggs på läraren. Dels skulle lärarna få tid över till kampen för kunskap och mot dumhet, mer tid för lärande och utveckling av verksamheten. Och de duktiga eleverna, som verkligen arbetar och som vill lära, de skulle få lättare att visa vad de går för. För i en värd där betygsinflationen drivits till sin spets är det bara den reella kunskapen som räknas!

Initierade åsikter om det som är enkelt, effektivt och billigt

Vad ger livet mening, vad är det som är mest eftertraktat? Vilka värden varar längst? Här tror jag alla i grund och botten är väldigt lika egentligen. Vi känner igen kvalitet när vi ser och upplever den och även om dess former och uttryck skiftar över tid är innehållet konstant. Det är i grund och botten väldigt enkelt, det är på så många sätt självklart. Livets elementa och det vi människor behöver för att livet ska vara gott är enkelt och oproblematiskt, ända till den stund när någon ber oss sätta ord på känslan, upplevelsen, kvaliteten. Då uppstår problemen, för i förhållande till det som ska beskrivas är orden och begreppen platta och gråa. När lyckan och livet sätts på pränt blir beskrivningen ofta banal. Det krävs övning och en väl utvecklad förmåga för att beskriva det abstrakta med bibehållen komplexitet, för att inte beröva livet dess rörelse.

Jag utgår från att det som sagts hittills inte är främmande, att de flesta känner igen sig i beskrivningen. Och på samma sätt utgår jag från att alla känner igen sig om jag pekar på stressen och känslan av att tiden inte riktigt räcker till. Alla utsätts på ett eller annat sätt för krav på effektivitet. Det sparas, skärs ner, snabbas på. Kraven på lönsamhet och prestation ökar. Utgifter ska sänkas och utdelningar ska öka. Mellanrum, marginaler och flaskhalsar i tillvaron är problem, inte möjligheter, som de skulle kunna betraktas som. Snabbare! Effektivare! Billigare! Det är krav som blivit så pass vanliga att de ses som självklara inslag i vardagen. Orka bry sig, liksom. Lätt att tänka så. Speciellt när hungern sätter in, barnen behöver nya kläder och chefen pekar på högen med uppgifter som skulle lösts igår, när stressen drabbar en. När livet flimrar förbi.

Två känslor. Två insikter. Två oförenliga beskrivningar av livet, ändå är båda lika giltiga. Tillvaron ser ut så, den är komplex och den går inte att fånga en gång för alla, i en beskrivning. Vill man förstå krävs alltid fler än en, men oftast färre än många. Glaset är både halvfullt och halvtomt. Vad vi ser och hur vi tänker beror på dagsform och psykisk status. Samma glas kan dessutom uppfattas olika av olika människor. Att konstatera detta är inte att fara med osanning och det på inget sätt ovetenskapligt. Kulturvetenskap handlar om att försöka förstå det som är komplext. Kulturvetenskap utvecklar verktyg att tänka med för att fånga livet, så som det levs, i rörelse och med bibehållen komplexitet. Förenkla ska man göra, det är ett ädelt motiv, men att förenkla mer än vad det man vill föröka förstå tillåter, det är i högsta grad ovetenskapligt. Ändå är det precis detta vi förväntas göra. Kraven på lönsamhet och effektivitet tvingar oss att tänja på gränserna för det som är möjligt. Så blir det när det enklaste svaret vinner i upphandlingen av kunskap. Tyvärr är det så vi ser på kunskap idag, som något man upphandlar till lägsta möjliga pris. Därför är siffror överallt och alltid oslagbara, även om vi vet att de inte fångar meningen med livet eller fungerar som beskrivning på det vi behöver för att leva ett gott liv.

Pengarnas makt är enorm och inför den står sig människan slätt. Jakten på vinst kapar marginaler, tar tid från annat och vänder människor mot varandra. Och när klyftorna ökar växer hävstångseffekterna och processen påskyndas. Vart är vi på väg? Vet vi det, vill vi veta? Jag vet, vi är på väg in i förenklingarnas svarta hål. Där är allt skenbart enkelt, för alla vet och förstår att en femma är mer värd än en tvåa. Och som svar på livets och universums gåta är det svårt att hitta ett enklare och mer effektivt svar än 42. Mot det står kulturvetenskapen, med sin komplexitet och sina verktyg, maktlös. Kulturvetenskapen kräver något av mottagaren, till skillnad från statistiskt säkerställda svar som det bara finns två sätt att förhålla sig till, antingen eller. Kulturvetenskapens svar är oftast av karaktären både och, eller det beror på. Aldrig enkla, alltid krävande. Inte av något självändamål, utan för att det är så livet är beskaffat. Ändå vinner kulturvetenskapen sällan upphandlingarna av kunskap, för svaren faller inte beställaren på läppen och när det finns enklare svar att tillgå som dessutom är billigare, då är valet enkelt.

Vi förenklar och effektiviserar, kapar marginaler och snabbar på samt tjänar mer pengar. Men är vi lyckliga? Ger detta vårt sätt att leva och organisera samhället livet en djupare mening? Blir vi bättre, av förenklingarna och effektiviteten, på att hantera det faktum att vi alla en gång ska dö? Jag ser inga tecken på det. Tvärt om ser jag massor av tecken på att samhället och tillvaron håller på att utarmas och det som jag värderar högt håller på att förlora sitt värde. Morgontidningen överges till förmån för internet. Kunskap ersätts med fakta. Komplexitet betraktas med skepsis och siffrornas magiska dragningskraft har fångat oss. Jag ser en skola som inte längre sätter kunskapen i centrum, en skola där betyg och lönsamhet är viktigare än lärarnas kompetens och möjlighet att utveckla kunskaper. Jag ser ett samhälle vittra sönder framför mig.

Läser i dagens tidning en intressant artikel. Det var den som fick mig att skriva och tänka i dessa banor. Hittar den inte på nätet. Allt finns inte på nätet. Nätet är bra till väldigt mycket, men det döljer inte det faktum att väldigt mycket av den komplexitet och taktilitiet som livet away from key board består av går förlorad. Interner ser ut att vara komplext, men dess komplexitet står sig, i sin endimensionalitet, slätt mot livets föränderlighet och alla dess intryck och känslor. Papperstidningen är ett långsamt medium som kräver något av mottagaren. Att läsa papperstidningen ser ut att ta tid och kräva energi, men det är en insats som betalar sig mångfaldigt, för det ger något tillbaka. Artikeln jag tänker på har följande titel: "En abstrakt betygssiffra kan aldrig ersätta en initierad åsikt." Så sant! Så enkelt och klokt! Kartan är aldrig det samma som verkligheten, för då upphör den att vara en karta. En förenkling gör alltid våld på verklighetens komplexitet. Artikeln handlar om betygssystemet Metacritics som sprider sig i världen, som en löpeld. Äntligen ett system som ger oss det vi vill ha, en objektiv siffra som hjälper oss att hitta det bästa och få ut det mesta av livet.

Vi lockas av och det går bra för den som ger oss förenklingar. Det ser ut som en klockren vinst, men alla med basala kunskaper om ekonomi vet att det aldrig fungerar i längden att bara räkna intäkterna. En budget kommer aldrig i balans om inte inkomsterna ställs mot utgifterna. Det spelar ingen roll hur mycket man tjänar om det kostar mer än det smakar. Metacritics är enkelt och effektivt, men det är bara skenbart objektivt. För siffror är oerhört mycket enklare att manipulera än en initierade åsikter. Tänker återigen på den svenska skolan, på hur kunskaperna men inte betygen sjunker. När alla vill ha det bästa är ett högre betyg lockande för den som satsat stora summor på en produkt och eftersom kritiker och andra är lika beroende av mat på bordet som du och jag är det lätt att se faran. Fast det spelar kanske ingen roll? Det handlar ju trots allt bara om film, böcker och spel. Det spelar en enorm roll hävdar jag, för det handlar om viktiga kompetenser och om förmågan att förstå och uppskatta komplexitet och allt det som verkligen betyder något i livet.

Alla kan sätta en siffra, men en initierad åsikt kan bara den som övat sig, dels i förmågan att se och förstå komplexitet, dels i förmågan att uttrycka sig. Det blir som sagt lätt platt när det sköna ska beskrivas i ord. Alla blir glada av ett högt betyg, men om betyget inte svarar upp mot läsarnas, spelarnas och biobesökarnas upplevelse har vi övergett något viktigt till förmån för något som visserligen är enkelt, effektivt och billigt men meningslöst. Det är lätt att håna och göra sig lustig över recensenter som slår knut på sig själva för att beskriva sin upplevelse, men stanna upp lite. Fundera en stund. Vad är det vi skrattar åt egentligen? Vad går förlorat när vi hoppar över texten och hastar till betyget? Är det inte själva meningen med livet som utarmas när vi sjunger enkelhetens lov?

Vad håller vi på med i skolan egentligen, när lärarens uppgift är att sätta betyg och elevernas att acceptera den typen av förenklingar? Vad gör detta sätt att tänka och agera med oss, som individer och samhälle? Vad får vi för kultur om allt reduceras till siffror? Vad händer med livet och dess mening om det transformeras till en siffra på en skala? Okej, jag fick en femma och du fick en trea. Vad säger det, egentligen? Är det vad vi vill få ut av livet?

Jag kräver mer av tillvaron för att känna mig nöjd!

Dagens Nietzsche, om en annan skola en annan syn på kunskap

Gud är död! Men det betyder inte att vi som lever här och nu inte skulle kunna leva ett liv i Jesu efterföljd. Bibeln är inget paket, ingen besk medicin som man måste svälja i sin helhet för att få ett gott liv. Ytterst lite i världen och livet är helheter. Det mesta som paketerats består av delar och det går att plocka samman en mix, som förändras och förädlas i taket med att men lever och upptäcker nya lärdomar. Allt är fler än en men färre än många. Gillar den tanken mer och mer ju mer jag tänker på den, men hur kloka orden än är kommer jag att överge dem om jag överbevisas om att det finns andra, motstridiga tankar som fungerar bättre. Det är mitt sätt att finna mening med livet, att söka och att aldrig sluta söka ny och bättre kunskap.

Tyvärr finns ett osynligt påbud i världen, om att man ska ansluta sig till en lära och vara den trogen. Man får inte plocka. Vill man följa Jesus måste man acceptera allt annat som står i bibeln. Eller i alla fall allt det som prästerskapet, makten bestämt ska gälla som sanningen. Makten, ständigt denna makt, som går före rätt, som går före allt. Kunskap är bra, så länge den gynnar makten, men så fort makten utmanas får kunskapen ge vika. Och så undrar vi varför det går som det gör i den svenska skolan?! Där stakas den enda vägen ut. Där premieras följandet och kontrollsystemen kontrolleras i en regress som vänds inåt. Världens larm och kaos stängs ute och kvar finns bara en kärna av makt som värnar sin egen reproduktion. Mer av samma lyder maktens budskap och dess följare lovas pengar i utbyte mot lojalitet. Alla ska vara med och rikta all sin uppmärksamhet mot arbetet med att vända en Atlantångare. Ingen eller ytterst få ser därför att båten stävar med full fart mot ett isberg.

Jag är som tur är inte ensam om att se och oroas, om att vilja söka kunskap och bättre vetande. Vi är många, men vi söndras av systemet som inte tillåter eklekticism. Kravet på rättning i ledet tvingar oss ut i kylan. Allt som kan hota sanningen och hindra den rätta vägen, den enda vägen, störs av systemet som bevakar sin egen makts fortlevnad. Blev glad igår, av en kommentar, en tanke som byggde vidare på mina tankar om kunskapsraset i den svenska skolan. Björn skriver och pekar på en klok tanke från en annan tänkare som vågar utmana systemet och som lever för sökandet efter kunskap.

Läser just Sven-Eric Liedmans 'Stenarna i själen. Hittade en intressant reflexion:

" ... den mänskliga komponenten i kunskapen kan glömmas bort när kraven på effektivitet ökas. Kunskap betraktas ofta som detsamma som information. Den tänkande och kännande individen skulle i princip inte skilja sig från datorn, och hjärnan skulle kunna rensas från föråldrad kunskap med samma lätthet som hårddisken rensas från filer som inte längre behövs. - Med en sådan kunskapssyn hotas själva livsnerven i kunskapssökandet. Man glömmer vikten av det personliga intresset. Man söker den kortaste vägen till ett mål som heter lönsamhet och anpassning men glömmer att kunskapens vägar med nödvändighet är omvägar."

Krav på ökad effektivitet verkar kunna leda till sin motsats i verkliga livet. Intressant.

Den mänskliga komponenten håller på att avskaffas, för människan kan inte leva upp till sina egna önskningar och krav. Människan hotas med andra ord av sin egen ofullkomlighet, av sin egen oförmåga att se sig själv som en helhet bestående av både problem och förtjänster. Kroppen är en sammansatt helhet som till skillnad från bibel och andra läror inte kan plockas isär och sättas ihop på andra sätt. Människan är den vi är och har inte förändrats nämnvärt under de senaste 10000 åren. Det är vår självbild som förändrats. Men har den ändrats kan den ändras igen. Och det bör den göras om en hållbar värld där det stora flertalet kan leva ett gott liv ska kunna byggas. Vad vi behöver är inspiration till en ny bild. Inspiration som hämtas från många olika håll och som sätts samman, av människor, för människor. Gud är död, hur vi än definierar hen. Vi är ensamma och utlämnade till oss själva. Om detta talar Zaratustra och det är med växande fascination jag läser Nietzsches bok där så mycket klokskap samlats. Vill dela med mig, för att fler ska kunna hitta sin sanning, sitt sätt att leva ett klokt, hållbart och gott liv.

Uppåt går vår väg, från arten upp till överarten. Men det urartade sinnet är en fasa för oss, det som säger: "Allt för mig".

Allt för mig, är det inte budskapet som trummas ut över världen idag? Jag, jag, jag och mig och mitt. Förde det inte girighet och egoism och borde vi inte fasa för det? Sanningen är att vi borde det, men vi är så upptagna med att följa och kontrollera varandra att vi inte ser vad vi gör med och mot varandra. Sökandet efter kunskap betraktas som suspekt, det är inte det vi ska syssla med på högskolan. Vi ska reproducera den rätta läran. Mer av samma vara som gett oss det vi tror på idag. Alla ska med, alla behövs, sägs det. Men till vad? Det är den centrala frågan. Frågan som inte får ställas, för det är en fråga som hotar att krossa det fundament som makten vilar på. Nietzsche talar om Jesus i liknelser, inte för att vara gåtfull, utan för att det är enda sättet att nå kunskap om den komplexa värld som är människans.

Alla namn på gott och ont är liknelser: de säger inte rakt ut, de antyder bara. Den som vill ha vetande av dem är en dåre! Ge akt, mina bröder, på varje stund, när er ande vill tala i liknelser: där är er dygds ursprung. Upphöjd är då er kropp och uppstånden: med sin fröjd hänrycker den anden, så att den blir skapare och värderande och älskande och alla tings välgörare.

Så talade Zaratustra och det är kloka ord. Och han talar vidare om vikten av att söka vetande, av att aldrig bli klar. Övermänniskan är inget mål, det är en resa. Uppåt, utåt, bättre, bättre. Ständigt på väg, aldrig klar. Nya kunskaper som läggs till gamla, som ibland tar ut varandra eller ersätter och ibland förstärker och förmerar. Det är vägen mot bättre vetande och den kan ingen vandra åt oss, den måste vi kämpa med på egen hand. Fast gör vi det tillsammans blir bördan lättare och strapatserna inte lika svåra. Tillsammans är nyckelordet. Människan är fler än men men färre än många. Kunskap är inte ett mål, en sanning som ska försvaras till varje pris, det är ett sökande, ett försök.

Hundrafalt försökte och förirrade sig hittills såväl ande som dygd. Ja, ett försök var människan. Ack, mycket okunnighet och många misstag har i oss blivit kropp. Inte bara årtusendens förnuft -- även deras vansinne bryter ut hos oss. Det är farligt att vara arvtagare. Fortfarande kämpar vi steg för steg mot jätten tillfällighet, och över hela mänskligheten härskade hittills endast meningslösheten, avsaknaden av mening. Må er ande och er dygd tjäna jordens mening, mina bröder: och låt alla tings värde sättas på nytt av er. Därför ska ni vara kämpande! Därför ska ni vara skapande! Vetande renar sig kroppen; genom kunskapsförsök höjer den sig; för kunskapsälskaren helgas alla drifter; den upphöjdes själ blir glad.

Kloka ord, men ingen sanning. Liknelser och bara halvfärdiga tankar som kräver en aktiv läsare för att få mening. Ingen kunskap kan uppnås genom lydigt passivt följande den rätta läran. Försök, försök och försök igen, det är Zaratustras budskap. Det kan och bör vi inspireras av. En skola som vilar på sådan klokskap, som förmedlar det budskapet och som tränar eleverna och er dem förmågan att våga och envisheten att aldrig ge upp. Det vore en skola för övermänniskor, en skola för hållbarhet och en skola att glädjas både i och åt. En skola där den rätta läran är den lära som jag kan hitta när jag söker och försöker, på egen hand letandes genom alla världens och historiens källor. En skola där bildningens fana hålla högt och där det enda som kontrolleras är att eleverna försöker, försöker och försöker igen.

Jag vill se en annan skola och en annan syn på kunskap i samhället. Jag vill vara del av en rörelse, en nomadisk gemenskap där sökandet efter nytt vetande är viktigare än försvaret av gamla kunskaper. En skola där eleverna förväntas växa och där växandet inte slutar. En skola där man ensam får söka sin väg, sin sanning och det vetande som hjälper en att uppnå sina mål. En skola där man är ensam, men alltid tillsammans. En skola som lyssnar mer till Zaratustra än till Björklund som vill ha trogna, strömlinjeformade följare. Lyssna, reflektera:

Ensam går jag nu, mina lärjungar! Även ni ska nu gå härifrån, och ensamma! Så vill jag. Sannerligen, jag råder er: gå bort från mig och värj er mot Zaratustra! Och än bättre: blygs över honom! Kanske bedrog ha er. Kunskapens människa måste inte endast kunna älska sina fiender utan även kunna hata sina vänner. Man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven. Och varför vill vi inte rycka i min krans? Ni dyrkar mig: men tänk om er dyrkan störtar omkull? Akta er, så inte en bildstod krossar er! 

Ni säger att ni tror på Zaratustra? Men vad betyder Zaratustra! Ni är mina troende: men vad betyder alla troende! Ni har ännu inte sökt er själva: då fann ni mig. Så gör alla troende; därför är det så lite bevänt med all tro.

Nu ber jag er att förlora mig och finna er själva; och först när ni alla har förnekat mig vill jag återvända till er. Sannerligen, med andra ögon, mina bröder, ska jag då uppsöka mina förlorade; med en annan kärlek ska jag då älska er. Och än en gång ska ni bli mina vänner och barn av samma hopp: då vill jag för tredje gången vara hos er, för att fira den stora middagsstunden.

Och det är den stora middagsstunden, när människan vid mitten av sin färd står mellan djur och övermänniska och högtidlighåller sin väg till kvällen som sin högsta förhoppning: ty det är vägen till en ny morgon. Då kommer den som går under att välsigna sig själv, därför att han är en övergående; och hans kunskaps sol kommer att stå i middagshöjden. "Alla gudar är döda: nu vill vi att övermänniskan ska leva" -- må detta en gång vid den stora middagsstunden vara vår sista vilja! -- Så talade Zaratustra.

Bara för att Zaratustra har talat och för att Nietzsche skrev det han gjorde behöver vi inte köpa allt eller se det som ett paket. Här finns ingen sanning, bara inspiration till eget fortsatt sökande, till nya försök. Gud och alla andra gudar är döda! Det är upp till oss som lever här och nu att ta vara på varandra och jorden vi lever på. Ett liv i någons efterföljd är bra och klokt, om det görs efter att man ryckt i frälsarens krans. Om man först beger sig iväg ensam och sedan möts igen. En tro som bär kan bara leda en rätt om dess upphovsman förnekats. Betänk och bejaka tanken på att man återgäldar sin lärare dåligt om man ständigt bara förblir eleven. Idag är det inte bara en skola fylld av elever vi bygger, utan även ett samhälle fyllt av följare. Vem är det vi följer och värt är vi på väg? Vet vi det ? Vill vi veta?

Jag vill fortsätta försöka, ensam men tillsammans. Jag tror på ett annat samhälle, en annan och bättre värld. Kunskap är försöka och kamp, utan mål, utan annan mening än den vi skapar själva. Om det vore ledordet för skolan fick vi bättre kunskaper, det är jag övertygad om. Och för att komma dit, för att närma oss den visionen, borde vi lyssna mer. Lära mer. Försöka mer och oftare. Jag säger som Nietzsche/Zaratustra:

Därför ska ni vara kämpande! Därför ska ni vara skapande! Vetande renar sig kroppen; genom kunskapsförsök höjer den sig; för kunskapsälskaren helgas alla drifter; den upphöjdes själ blir glad.

Ingen enskild kan hejda kunskapsraset. Ansvaret är vårt, tillsammans!

Det är med sorg jag läser rubriken på förstasidan av dagens tidning: "Mattekunskaper rasar på högskolan". Sorgen kommer sig av att detta egentligen inte är en nyhet. Rubriken och resultaten som redovisas bekräftar det vi redan vet, inte bara det som vi som arbetar på högskolan vet. Alla med inblick vet, att kunskap är en dagsaktuell färskvara som måste underhållas och värnas av många, ofta för att vara en levande resurs i samhället och byggandet av framtiden.

Sorgen kommer sig av att ingen lösning finns i sikte, för insikten om nyhetens betydelse är dålig och synen på vad som borde göras är grumlig. Det skylls på lärarna, på politikerna, eleverna. Felet ligger någon annanstans, är någon annans. Det gör mig ledsen, att så få inser att felet inte är någons, det är allas. Kunskaperna faller för att dagens samhälle och vår kultur inte förmår ta vara på och uppskatta resursen som vetande är.

Det är inte mattekunskaperna som rasar, det är vårt samhälle som rämnar och kulturen som löses upp framför ögonen på oss. För att alldeles för få inser allvaret och för att allt för många skyller ifrån sig. För att det jagas statistik som visar att det inte är så allvarligt trots allt. För att kunskapens värde inte varar särskilt länge. För att vi får den kunskap vi betalar för. Läser att en av studenterna som trots allt klarar sig säger ...

– Jag visste att det skulle vara svårt, men det var ett otroligt högt tempo i början. Nu pluggar jag kanske nio timmar om dagen i snitt, säger Sara Engardt.

Detta är en högpresterande student som läser på ett program där 30 % av dem som börjar hoppar av under det första året. Det säger en hel massa om klimatet i dagens skola. Betänk att mattekunskaperna är lättare än andra kunskaper att mäta. Reflektera över vad resultaten på landets tekniska högskolor säger om övriga resultat och fundera på innebörden i följande åtgärd: Det anses vara en kvalitetshöjning och en tydlig markering när man säger att 0.5 på Högskoleprovet, där 2.0 är max, är gränsen för att få söka till lärarprogrammet.

Sorgen över synen på kunskap i samhället kommer i vågor. Det är en helhet, ett paket av känslor och jag måste kämpa mot uppgivenheten. Jag är en lärare som fortfarande vill lära, som inte nöjer mig med att administrera systemets många gånger huvudlösa krav. En lärande lärare som sätter kunskapen i första rummet. Min arbetsdag börjar ofta halv fem på dagen och är sällan hemma före klockan sex. Ofta läser eller skriver jag dessutom på kvällen och många är de helger då jag åtminstone jobbar lite. Den som vill lära kan inte räkna timmar och om det anses exceptionellt att lägga 45 timmar i veckan på studier, då visar det hur mycket Sverige som nation anser att kunskapen är värd. Jag är inte imponerad och förvånas därför inte av resultaten. Det gör mig inte bara ledsen, det oroar mig. För när och hur ska den utvecklingen vända? Vilka är riskerna vi spelar med? Läser om en av alla lösningar som förs fram. Tankarna hämtas som så ofta från utlandet, från internationella experter. Alison Wolf, från England vet besked.

Alison Wolf är professor i ekonomi vid Kings College i London och expert på högre utbildning. Hon har hjälpt regeringar i flera länder att få fason på sina utbildningssystem. Alison Wolf ser ett oroande samband mellan raset i Pisa och de svenska högskolornas tapp i internationella rankningar.

Varje år rankar den brittiska tidskriften The Times higher education världens högskolor utifrån kvalitet. Undervisning, forskning och internationell koppling jämförs. Läsåret 2011/2012 låg tre svenska lärosäten på topp 100-listan. Nu finns ett kvar.

För mycket fokus på rankningar, menar vissa. Absolut - men Alison Wolf poängterar att om flera av Sveriges högskolor faller så indikerar det också något: att kvaliteten har sjunkit.

Inget att invända mot, i sak. Men denna vurm för internationella experter som ska tala om för oss vad vi ska göra, som vi bugar och bockar för. vad säger det om vår självkänsla, vårt intresse för det vi har och det som är här och nu? Hur kan de hjälpa oss att göra vad som krävs? Hjälpen kan lika lite komma utifrån som problemen kan exporteras. Och lyssnar vi på Wolf riskerar vi att helt och hållet tappa taget, för hennes lösning är lika förutsägbar som kunskapsraset är stort. Hon menar att vi "måste" satsa på eliten.

Sverige tappar i mitten, i botten – och i toppen. Men det är de smartaste eleverna vårt land är beroende av, menar Alison Wolf.

– Det låter omodernt, men vi måste erkänna det. Ni måste försäkra er om att de allra smartaste eleverna får en undervisning som gör att de kan komma vidare till de bästa universiteten, med betyg – och med kunskaper.

När Alison Wolf nyligen besökte Sverige, talade hon under rubriken ”Does higher education matter?” - Spelar högre utbildning någon roll? Frågan är minst sagt relevant i Sverige, ett land som hör till toppländerna när det gäller att ha en utbildad befolkning. ”Sverige har aldrig haft en så välutbildad befolkning som nu”, skrev regeringen i vårpropositionen.

Ändå är ungdomsarbetslösheten över EU-snittet.

Så är det verkligen genom att utbilda halva befolkningen som pengarna investeras mest effektivt - om man med effektivt menar att öka tillväxten och minska arbetslösheten? undrar Alison Wolf.

– Politiker tenderar att ha en lösning när de inte vet vad de ska göra: högskoleutbildning. Om fler utbildas, då kan ekonomin räddas. Dilemmat är att vi ser stigande arbetslöshet ändå.

Och går det att ha samma kvalitet vid alla högskolor när 415 000 studenter per år utbildas? Alison Wolf är skeptisk. Dessutom är incitamenten för att satsa på just undervisning idag låga vid högskolorna, menar hon. Istället styr systemet akademikerna mot forskning och att publicera artiklar, inte att satsa på undervisning, menar hon.

Enligt Alison Wolf är det bara att acceptera att alla lärosäten i Sverige inte kan vara lika bra - och istället öppet satsa på ett antal elituniversitet där lärarna får bra betalt just för att - lära.

– Undervisning är viktigt. Det är så ni får era bästa studenter, era nya forskare.

Rent krasst så är det alltså de duktigaste studenterna vi måste satsa på för att kunna fortsätta vara ett land med många start-ups, nystartade innovationsföretag.

– Jag tror att det är nödvändigt. Risken blir annars att ni har några få lärosäten som är starka på forskning, men som inte tar undervisningen på allvar. Det blir ett problem för nästa generation. Er styrka är att ni lyckats ha så många start-ups (red: nystartade innovationsföretag), men nej, det är inte självklart att ni kommer att fortsätta att ha det.

Allt som sägs är inte galet, men vurmen för elitsatsningar är helt fel väg att gå. Den enda det leder till är ökande klyftor och segregering. Det finns inga garantier för att KUNSKAPERNA skulle öka, varken hos det lyckliga fåtal som lyckas eller hos den breda massan. Att uttala sig som expert är enkelt. Det finns inget enklare eller mer tacksamt än att uttala sig om något man helt saknar ansvar för. Vad experten än säger kommer den som frågar att lyssna hänfört. Det är så sanningar skapas, men det är inte så kunskap växer.

Kunskap är ingen ändlig resurs, den är oändlig. Ju mer kunskap som sprids desto större blir den. Myten om att det bara går att få bra resultat om man satsar på några få, en elit, är ett logiskt felslut. För det man gör är inte att lyfta ett fåtal duktiga som sedan kan dra upp resten, man sänker istället alla och får de lyckliga få att se framgångsrika ut. Kunskap kan bara växa underifrån, genom hårt arbete. Genom att ansvaret för kunskapsinhämtningen förläggs så långt ner i hierarkin som möjligt. Hos eleverna och studenterna i första hand och deras föräldrar i andra. Därefter kommer lärarna, skolan som naturligtvis är viktiga kuggar i systemet som aldrig kan klara av uppdraget på egen hand. Sedan har vi det omgivande samhället och politikerna. Ansvaret är allas, men om elever och studenter klarar sig genom skolan utan att lägga ner minst 40 timmar i veckan på studier, då har vi som land ett stort problem och ett gemensamt ansvar. Att landets bästa och mest högpresterande studenter BARA lägger nio timmar på sina studier i snitt borde vara en väckarklocka. Jag hör den ringa, men det enda jag ser är ansvariga som snoozar, mumlar att det är lärarnas fel och sedan vänder sig om.

Läser vidare i tidningen, som idag den första dagen efter påskledigheten, vid starten för upploppet inför terminsslutet, innehåller en hel massa nyheter om skolan som inte är några nyheter och som på grund av sin regelbundna frekvens detta valår riskerar att bli ett rop på vargen som gör mer skada än nytta. Så länge vi talar om krisen i skolan och så länge som vi hoppas på att vändningen ska komma händer ingen, kommer inget att hända. Sverige befinner sig i fritt fall. På TV visas Smartare än en femteklassare, som är ett hån mot alla som verkligen vill lära sig något och som håller kunskapens fana högt. På bästa sändningstid skrattar folket åt varandras bristande kunskaper. De tävlande stannar på 20 000:- som de får med sig hem om de talar om för svenska folket att de inte är smartare än en femteklassare. Det finns inget roligt i den bilden, det är bilden av ett förfall. Symboliken är tydlig, pengar är viktigare än kunskap. Och vi bryr oss inte om kunskapsraset. För om vi brydde oss skulle vi inte behandla skolan och lärarna som vi gör. Om vi verkligen brydde oss skulle det se ut i TV som det gjorde när jag var barn och Vi i femman sändes. Där och då var kunskapen fortfarande en nationell angelägenhet. Femteklassarna var framtidens medborgare som här fick en möjlighet att visa sina kunskaper. Då stod barnens kunskaper i centrum. Idag är de vuxenvärldens brist på kunskap som visas upp och görs TV av. Det säger mer än alla PISA-undersökningar tillsammans.

Idag är valfrihet och betyg viktigare än kunskap. Idag är eleverna kunder och lärare expediter som bjuder ut en vara i konkurrens. Det sänker inte bara kunskaperna, utan riskerar att sänka allt och alla. På Brännpunkt idag sätter ännu en lärare ord på sin frustration över läget och sakernas tillstånd. Klarsynt som vanligt, men det är inte lärarna man lyssnar på, det är internationella experter, som Wolf. Tyvärr, för om vi hade lyssnar på vad en sådan som Johan Blomberg, eller någon annan av alla de tusentals lärarna med förstahandskunskap om läget i skolan och den vardag som kunskapen springer ur hade vi kunnat läsa en hel massa problem på kort tid, utan stora reformer eller kostnader.

Skolan ska idag marknadsföras genom att vara rolig, men alla som studerat i någon seriös mening vet att utbildning inte alltid är roligt, det kan kräva hårt arbete. Arbete som i förlängningen leder till en stor tillfredställelse, men frestelserna på vägen dit är många och svåra att stå emot.

I nuläget är skolans möjligheter att ställa krav på eleverna löjligt små. Att kräva att eleverna ska komma i tid, läsa läxor och uppföra sig i skolan jämställs tidvis med fascism. Att utsätta elever för den typen av krav kan vara riskfyllt för skolan då den kan bli av med sina kunder. Det bästa för skolan är alltså att låta lärarna göra det bästa av situationen, hålla kunderna nöjda. Om det krävs till och med ge eleverna betyg de inte förtjänar. Bara de inte känner sig besvikna och går med sin skolpeng någon annanstans.

Återkommer till de där nio timmarna som landets bästa studenter lägger ner på skolan. Betänk att det är på Högskolan man lägger ner dessa timmar och man gör det för att rädda det som räddas kan av förlorad tid i grundskolan och på gymnasiet. Det är en siffra som ingen kan dribbla bort. Det är en ögonblicksbild av läget idag på marknaden för kunskap och utbildning.

Hur många timmar lägger du på kunskap och lärande? Googlar du upp det du behöver och hoppas på det bästa? Den typen av frågor borde vi ställa oftare, till varandra. För det är ur den typen av tankar och reaktioner som en KUNSKAPSNATION växer fram, underifrån, i vardagen, här och nu mellan dig och mig.