Rymdturism, surrogatmödraskap, Volvo och pengar

Tre ord, förenade av ett. Tre företeelser, en drivkraft. Dagens tidning, läst i lugn och ro, samt en hel dag utan krav. Det händer något då, med tanken. Ännu har semesterlugnet inte riktigt infunnit sig. Fortfarande rusar tankarna i huvudet. Det går inte att stänga av flödet, det måste få sina på sina egna premisser. Och det gör det, så klart. När dagar läggs till dagar och tempot i vardagen saktar in. Ställtid tror jag Bodil Jönsson kallar det. Behöver det, och kan nu unna mig det. Men idag är det full fart. Dagens tidning innehåller mycket som är tänkvärt och som manar till reflektion. Olika saker och företeelser, förenade av ett ord, en drivkraft. Själva det bränsle som driver samhället framåt. Pengar.

Återkommer ofta till just pengar här, för att det är ett kulturvetenskapligt intressant ämne. Man kan se på pengar på olika sätt. Pengar är inget, pengar blir vad vi gör och använder dem till. Pengar är en uppfinning, ett verktyg. Varken mer eller mindre. Pengar har visat sig ha en enorm förmåga att omvandla världen och pengar påverkar tänkandet och driver utveckling. Pengar som sådana borde ägnas mycket mer uppmärksamhet än vad som är fallet idag. Ingen kommer undan pengarna, oavsett hur man väljer att se på saken och vilken vision man än har om framtiden. Pengar finns i människornas värld och måste således hanteras, på något sätt. Förnekelse är en dålig strategi, överallt, alltid. Att bortse från det uppenbara är förkastligt. Bättre att närma sig ämnet, förutsättningslöst. För att försöka förstå. Försöka är nyckelordet. Jag ska här försöka säga något, om pengar. De prismor jag använder är som titeln indikerar: Rymdturism, surrogatmödraskap och Volvo.

Rymdturism först. Vad är det annat än ett extremt uttryck för människans längtan att göra något som ingen annan eller få andra har gjort. Idag är det möjligt att köpa sig möjligheten att förflytta sin egen kropp utanför jordens atmosfär, ut i rymden. Tekniskt möjligt har det varit sedan 1950-talet, men det är först nu det börjar bli ekonomiskt möjligt för enskilda att realisera sin dröm. Det kostar enligt uppgift 1.3 miljoner kronor att resa ut i rymden för att under några minuter uppleva tyngdlöshet. EN MILJON TREHUNDRATUSEN kronor, för några minuter. Vem har råd att lägga upp lika mycket pengar som min lägenhet kostar för att få uppleva några minuters tyngdlöshet? Det kan bara den som varit extremt lyckosam. Extremt rik blir man BARA om man har tur. Enorm rikedom är ALDRIG ett mått på personlig duglighet, det är alltid ett resultat av tur. Det betyder inte att den som är rik inte har kvaliteter eller att hen inte har jobbat hårt. Men så länge som det finns extremt dugliga och intelligenta människor samt hårt arbetande, strävsamma, lojala medborgare i världens länder som aldrig blir rika, finns bara en enda slutsats att dra: Extrem rikedom är uteslutande ett resultat av tur. Och rymdturism är med andra ord bara ett sätt för rika människor att imponera på varandra. Lyxyachter, lägenheter i närheten av Central Park på Manhattan, en privat ö i Karibien eller andra företeelser i samma härad. Alla är de olika sätt att bränna pengar, för att imponera eller realisera drömmar.

Realiserandet av drömmar är vad som intresserar mig, för just det fungerar som ett slags kulturvetenskaplig barometer, det visar vilken bild av världen, livet och vad som är viktigt som existerar i samtiden. Vad drömmer människan om? I vilken riktning rör sig mänskligheten? Svar på den typen av kulturvetenskapligt relevanta frågor kan man få om man följer pengarna, genom att studera vad de används till. Och gör man det finner man att det framförallt är så att pengar används för att skaffa mer pengar. Ingen verkar få nog av pengar. Det är en indikation på att pengar inte är något i sig, pengar är ett verktyg för något annat. För att jämföra sig med sina medmänniskor. Och då blir ingen enskild nöjd förrän hen har mest pengar av alla. Det är en farlig väg som öppnas upp om man ser på saken på det sättet. Pengar riskerar att likt en gökunge äta oss alla ur huset, för jorden är en ändlig resurs. Människans längtan ut i rymden är ett tecken på den hybris som människor med makt lätt drabbas av. För rymden är synonym med tomheten. Det finns inget för en enskild att hämta där, bara mörker, ensamhet och tystnad. Det värde som en tur ut i rymden eventuellt utgör en valuta som bara är gångbar på jorden, bland dem som inte har samma möjlighet. Om pengarna som idag läggs på rymdturism istället hade använts för att göra jorden till en bättre plats för alla som lever här, då hade man kunnat uppnå enorma resultat. Paradoxalt nog är pengar en så pass komplex resurs att det i så fall inte på något sätt är säkert att dem som blivit rika i dagens system hade jobbat lika hårt för att bli det. Sådan är kulturen, motsägelsefull och fylld av paradoxer.

Över till surrogatmödraskap, som det skrivs om på ledarplats i dagens SvD. Detta är också en fråga som handlar om pengar, eller kanske snarare sociala konsekvenser av asymmetriska maktförhållanden mellan människor. Detta ämne visar också på kulturell komplexitet, och att det ifråga om kulturella frågor aldrig finns några enkla lösningar, samt att komplexiteten och svårigheten ökar när pengar förs in i ekvationen.

Att inte kommersialisera havandeskapet handlar om att skydda fattiga kvinnor från att känna sig tvingade att exploatera sina kroppar som en sista utväg för att få ihop till brödfödan. Ur detta perspektiv kan surrogatmödraskapet jämföras med prostitution, vilket kan motivera en skyddande lagstiftning. Mot detta kan sägas att ett förbud är ett övergrepp som hindrar kvinnor från att tjäna pengar på något så privat som den egna kroppen. Många gånger handlar det om summor som kan förändra livet för den som lånar ut sin livmoder. Den till synes gängse uppfattningen att altruistiskt surrogatmödraskap är mindre komplicerat än kommersiella sådana går dock att ifrågasätta. Nog finns det andra sociala maktmedel som kan tvinga en kvinna att bära någon annans barn. I ett sådant scenario har hon inte ens rätt till lön.

Vems intressen skall och bör värnas, den som har pengar och som liksom alla andra människor hyser önskningar, eller den som saknar pengar och därför inte har någon möjlighet att välja väg i livet? Om det är tur mer än skicklighet som ger upphov till skillnaderna och de asymmetriska maktförhållandena i världen, då blir detta liksom väldigt mycket annat till en moralisk fråga. Eller för att tala med Nietzsche, en fråga som är mänsklig, blott allt för mänsklig. Det är detta som kulturvetenskap handlar om, att visa hur snart sagt allt i världen påverkas av kultur. Inget kan kokas ner till enbart kultur, men kultur finns med och måste beaktas i allt som rör mänskligt liv och mänsklig samverkan. Vill vi ha en värld där det går att handla med människors liv och där det går att äga sina medmänniskor? Om vi inte vill ha en sådan värld, då finns det en aspekt som är den överlägset bästa att jobba med: PENGAR. Fördelning av rikedom. Ju större klyftor, desto fler och mer komplicerade problem av det slag som surrogatmödraskap här får representera. När någon blir otroligt rik, det vill säga förfogar över långt mer pengar än övriga, då kommer deras önskningar dels att påverkas av det faktum att man kan realisera allt galnare saker, dels av det faktum att alla överallt jämför sig med sina likar. Det gör något med önskningarna, om hen ... då vill jag också, vilket accelererar i takt med att rikedomen ökar. Dels kommer önskningarnas impact factor att öka. Önskningarna från de obscent rika får långt större genomslag och påverkar otroligt många fler människor, än dina och mina önskningar. För att kunna bringa reda i detta behövs kulturvetenskaplig kompetens, vana att tänka kritiskt och att kunna hantera komplexitet, motsägelsefullhet och kontingens. Någon enkel lösning finns inte, och det är den kanske viktigaste insikten man kan ta till sig.

Det som såg ut som en bra och enkel lösning för det anrika, svenska, bilföretaget Volvo, menar jag, har om något visat att det aldrig finns några enkla lösningar på mänskliga problem. Volvo köptes upp av kinesiska ägare, och alla jublade. Inte jag dock, för jag är kulturvetare, och jag förstår att det aldrig går att uttala sig i eller annan BESTÄMD riktning i den här typen av frågor. Det finns som sagt inga enkla lösningar på kulturella problem. Läser om detta komplexa problem i dagens tidning.

Det finns en märkligt anonym person i det här sammanhanget som bär ett tungt ansvar. Det handlar om Volvo PV:s vice ordförande Hans-Olov Olsson, en 72-årig maktspelare av rang som gärna håller sig borta från offentligheten. Det är Hans-Olov Olsson som i praktiken leder Volvos styrelsesammanträden när Li Shufu inte är på plats. Det är Hans-Olov Olsson som var något av hjärnan bakom upplägget när kinesiska Geely dök upp som ny ägare. Det var Hans-Olov Olsson (och den övriga styrelsen) som sparkade den tidigare vd:n Stefan Jacoby och som nu bör kliva fram och förklara sig. Vad beror chefskaoset på? Hur ser strategin ut? Varför är Volvo en förlorare i Europa och hur ska företaget få tillbaka sin positiva kraft? Viktiga frågor som snabbt behöver ett svar.

Analysen går ut på att förlägga ansvaret, för att det inte gick som alla inblandade hade hoppats, hos en enda individ. Det är inte ovanligt i sådana här fall att man söker en syndabock. Och i artikeln går det att identifiera två, dels ägaren eller ägarrepresentanten Li Shufu, dels Volvo PVs vice ordförande Hans-Olov Olsson. Det är naturligtvis aldrig så enkelt. Finge personerna i ledningen själva få uttala sig, då är jag övertygad om att de håller med, för det är så man motiverar sina ekonomiska ersättningar. Som om det gick att ta på sig ensamt ansvar för en så pass komplex process som den vilken pressar ut nya bila på jordens ekonomiska marknader. Cheferna är i bästa fall möjliggörare, i BÄSTA fall. Fast framgångar hos ett enskilt bilföretag handlar om tur, aldrig om skicklighet. Detta vet cheferna, mycket väl. Det är en förklaring till att man lämnar företaget, för ingen vill sitta med Svarte Petter på hand, när det förmodade fallet är ett faktum.

Det pågår ett krig ovanför våra huvuden, om vem som ska få tjäna pengar på människors önskan att äga en bil och vår längtan att förflytta oss fritt. Det är ett krig som bara delvis försiggår inför öppen ridå, i medierna. Det är ett chicken race och alla vet att någon måste bort. Det finns en stor överproduktion av bilar i världen. Mänskligheten behöver inte alla företagen som vill tillverka bilar. Kampen handlar dels om pengar, dels om makt och inflytande för dem som sitter i toppen av företagen. Spelet försiggår ovanför våra huvuden, och alla vi andra är bara brickor i deras banala spel. För det är banalt och torftigt om man tänker rätt på saken, det man strider om. Makt och möjligheten för enskilda, män, att glänsa en tid, lite mer än andra män. Och det handlar om pengar.

Mycket kan sägas om bilindustrin, men här vill jag, för att knyta ihop säcken, peka på en sak. Cheferna sätter upp försäljningsmål, för sig och sina kollegor. Det är mål som ingen av dem kan uppfylla, för bilförsäljning har inget med chefer i stora företag att skaffa, det är en konsekvens av enskilda människors beslut att köpa eller inte köpa en viss bil. Bilmärken blir framgångsrika, uteslutande som ett resultat av dina och mina privatekonomiska prioriteringar. Jag personligen finner det motbjudande, människoföraktande och djupt oetiskt att tvingas lyssna på uppblåsta chefer som lägger ut texten om sin egen förträfflighet. Framgångar för ett bilföretag är i högsta grad ett resultat av samverkan, mellan kunder, medarbetare på bandet, hos underleverantörerna, i försäljningsledet och så vidare. Männen i toppen drivs av en egoistisk längtan att glänsa på bekostnad av andra. Höga chefer tar aldrig ansvar, de tar bara betalt för att lova att ta ansvar, men när det bränner till under fötterna lämnar man skutan. Om, säger om, man inte tvingas kvar, sittandes med Svarte Petter.

Är det konturerna till ett hållbart samhälle som här träder fram? Knappast! Någon enkel lösning på problemet finns dock inte, men så mycket kan man veta, att den dagen då kulturvetenskaplig kompetens inte längre efterfrågas i samhället, då kommer ovanstående problem att accelerera. Vill vi att jorden även fortsättningsvis skall vara en plats att leva på, för alla, både de lyckosamma och de otursförföljda. Om vi inte slår oss till ro med tanken att, fungerar det inte här kan man alltid flytta. Då har vi en grannlaga uppgift framför oss. Mycket arbete, gemensamt arbete. Viktigt för att det arbetet ska bli framgångsrikt är dock att aldrig lockas tro att det finns någon enkel lösning. En av människans svagheter är att hen har oerhört lätt att förföras och förblindas. Det är samtidigt detta som gör kulturvetenskapen så oerhört intressant och spännande. Överallt finns uppslag att jobba med, för att fördjupa förståelsen för komplexiteten och för vilka förutsättningar som finns för förändring.