Ett samhälle för alla?

Få önskar sig uttryckligen ett samhälle där bara vissa, lyckligt lottade har tillgång till sådant som utbildning och vård. Få vill att klyftorna ska öka. Jag tror att de allra flesta vill att Sverige även i framtiden åtminstone skall uppvisa likheter med hur det en gång var, i alla fall i det kollektiva minnet av Folkhemmets Sverige. Det Sverige som Palme förvaltade, men som redan under hans sista år vid makten började monteras ner, av olika anledningar. Det Sverige var något att vara stolt över, och det har lyfts fram som ett föredöme. Allt var självklart intre bra, men grundtanken som genomsyrade samhället var det inget fel på.

Sverige under 1970-talet var ett samhälle med små klyftor, där individers potentiella rörlighetshorisont, det spektrum av möjligheter som låg inom individens räckhåll, på den sociala skalan, var brett. Sverige liksom många andra länder vid den tiden präglades av en hög grad av överblickbarhet. Satte man in pengar på banken så var man garanterad en liten, men trygg avkastning. Jobbade man på och skötte man sig var man garanterad att klättra i graderna. Det tog tid och krävde möda att bli rik, men en stor andel av befolkningen hade möjligheten.

Det var inte bättre förr, och det jag vill säga med denna bloggpost handlar inte om att drömma sig tillbaka. Texten inleds som den gör för att ge perspektiv till den kritiska påminnelse om läget i Sverige idag. Det land vi bygger för befolkningen, det system för skydd och trygghet som skapas av oss alla, tillsammans, utgör en bräcklig grund. Otryggheten har blivit norm, överblickbarheten minskar och klyftorna ökar. Det byggs murar och allt färre har allt mindre möjlighet att göra något åt sin situation. Det nya landet är ett kallt land. Snålhet, missunnsamhet och misstänksamhet är vad som driver politiken. Viljan att arbeta och göra rätt för sig, anser ansvariga politiker, måste piskas fram. Svensken är lat och fuskar och skulle inte göra ett vettigt handtag om hen inte tvingas till det, så lyder det när förändringar införs.

Samtidigt som Folkhemmet monteras ner hålls skenet uppe, om att Sverige i stora stycken är som det en gång var. Framförallt hålls tanken vid liv om att Sverige, om befolkningen bara skötte sig på det sätt som politikerna vill, skulle kunna klättra i rankingar och olika mätningar. Jag är skeptisk, och det jag läser i DN idag gör mig inte mindre orolig inför framtiden.

Portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen är ”en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen”. Formuleringen har länge använts som en besvärjelse för att allt är bra som det är. Långt in på 2000-talet hemlighölls jämförelser som visade på väldigt olika vårdkvalitet i landet. Vissa menade att öppenhet skulle skapa oro bland patienterna. Erfarenheten hittills visar snarare att kvalitetsrankningen fungerat sporrande. Kliniker kan inte, och vill heller inte, fortsätta att göra som de alltid gjort – om det visar sig att de gör det dåligt. Ingen vill vara sämst i klassen. 

Läpparnas bekännelse. Överallt hör vi och ser vi dem, dessa fina ord och utfästelser om att allt är som det ska. Bara den som är lat eller ovillig att agera har något att frukta, det är budskapet. Och den illusionen är viktig att upprätthålla, för den kan användas som motiv för ytterligare en sänkning av skatten. Makthavarna i Sverige idag håller på att avskaffa sig själva. Därigenom utlämnas befolkningen till sig själva och medborgarna ställs mot varandra. Snålheten och egoismen ökar, jaglojaliteten sprider sig, kylan sprider sig. Allt medan maktens budskap om att det råder lika villkor för alla.

Johan Assarsson konstaterar att kvalitetsmätningarna inte är särskilt användbara ur patienternas perspektiv. Här vill utredaren göra materialet mer lättillgängligt. Vidare menar han att vissa skillnader är så avgörande, och så dramatiska i sina konsekvenser, att verksamheten kan behöva förbjudas. Detta är en möjlighet som Social­styrelsen haft innan den nya Inspektionen för vård och omsorg tog över tillsynsansvaret i år. Men Socialstyrelsen har sällan använt detta vapen. Stora regionala skillnader i komplikationer och rentav dödlighet har tillåtits passera i stället för att man centraliserat den verksamhet som behöver en viss volym för att hålla en acceptabel kvalitet. Regionalpolitiska hänsyn har överordnats besvärande medicinska fakta.

Det står inte rätt till i vårt land. Mycket är väldigt fel. Men eftersom rädslan och osäkerheten sprider sig minskar möjligheterna till att detta uppmärksammas. När alla värnar om sitt bryr sig ingen om det som är vårt. Och den strategin fungerar så klart, ända tills jag blir sjuk. Problemen inom vården hänger ihop med problemen inom utbildningssektorn. Och dessa problem hotar att underblåsa och accelerera och den negativa utvecklingen.

Jämlikhet i vården förutsätter kunskap. Och den kunskapen har inte alla. För de svagaste, de som inte riktigt behärskar svenska och som inte förmår googla fram vilken klinik som har bäst resultat för det ena eller det andra, måste ett slags lägstanivå säkerställas. Även om det innebär att vissa verksamheter slås ihop eller till och med slås igen. Att utlandsfödda och lågutbildade kvinnor får sämre och billigare vård än infödda och högutbildade män är känt sedan tidigare. Utredningen vill åtgärda det genom utbildning och egenuppföljning. 

Det är sannolikt den enda vägen, då man kan förmoda att en stor del av diskrimineringen faktiskt inte sker medvetet. Som i det så kallade Tvättsäcksprojektet, där man på en hud­klinik upptäckte att tvättkorgarna i männens duschrum alltid fylldes snabbare än i kvinnornas. Analysen visade tidigare okända skillnader i behandlingen av män och kvinnor. Kvinnorna ordinerades oftare egen­behandling i hemmet medan männen åtnjöt full service på plats. När ljus­terapi gavs på sjukhuset fick kvinnorna hålla till godo med färre behandlingar än de manliga patienterna. 

Förändringen av Sverige är inte ondsint, men det får negativa konsekvenser. Och när allt färre har alt svårare att se sambanden och när möjligheten att uppmärksamma konsekvenserna minskar, då kan problemen förvärras utan att det blir allmänt känt. Och när utvecklingen går allt snabbare försämras läget allt fortare, och det kommer att kosta allt mer att rätta till felen som begås. Den kostnaden blir allt svårare att bära för en stat med allt mindre makt och ekonomisk kraft. Och individerna som bara ser till sig själva kommer att få allt mindre tid och allt mindre resurser över för att se över sig långsiktiga överlevnad.

Medvetenhet är en förutsättning för förändring. Kanske kan utredningen hjälpa den 74-åriga brevskrivaren att åtminstone i sjukvården bli sedd som den människa hon är – och inte den som landstingets rationalitetskonsulter vill att hon ska vara.

Medvetenhet, kunskap och förmåga till kritiskt tänkande, inte hos några få utan hos en bred majoritet av befolkningen, det är sannerligen en förutsättning. Utan detta finns ingen möjlighet att bygga ett hållbart samhälle. Utan solidaritet finns ingen chans att jag skall kunna ta hand om mig. Utan kunskap och tid och möjlighet att använda den existerar inget samhälle. Skolan, utbildning och marginaler samt tid för eftertanke. Om vi inte satsar på det kan vi lika gärna lägga ner allt annat, för det kommer ändå inte att bära sig på sikt. Det var inte bättre förr, men det kan bli bra framöver. Om vi bara kan förmå oss förstå vad som är problemet.