Håkan Hellström och olika bilder av Sverige

Solen skiner. En fin kväll i juni. Slottskogsvallen fylls på med folk. 27000 förväntansfulla konsertbesökare i alla åldrar står tillsammans på planen och trivs. Uppe på scenen är det än så länge tomt. Men så händer det något. Musikerna äntrar scenen och börjar spela. Det tar en stund, sedan dyker han upp. Lite förlägen, lite osäker, lite rädd. Som det verkar i alla fall. Det är så vi känner honom Håkan Hellström. Vår Håkan. Den hyllade artisten, som aldrig förlorat kontakten med staden som såg honom födas. Som aldrig förlorat fotfästet eller sin innerliga kärlek till dem som älskar honom och som tillsammans med honom gör en oförglömlig kväll som denna möjlig. Det är i alla fall vad jag främst bär med mig, i hjärtat, efter konserten: Kärleken, glädjen, ömsesidigheten och respekten för allt som är viktigt i livet.

Idag är det söndag. Samma sol lyser ute. Måste jobba. Lite trött, men glad och uppfylld av musiken. Har som alltid lite svårt att komma igång. Gör annat. Bloggar, till exempel. Läser även på uppmaning av en vän en insändare. Den handlar om samma Sverige som Håkan Hellström besjunger, bejakar och upptäcker tillsammans med sin publik, ändå är det en helt annan bild som målas upp. Texten är lång, och resonemangen bitvis snåriga. Den slutar så här.

Sammanfattningsvis kan sägas att det som behövs för att få bukt med det växande problemet är en ökad privatisering av vad som en gång i tiden gjorts offentligt samt kraftigt sänkta bidrag och högre krav på den bidragssökande, givetvis i kombination med kraftigt sänkta skatter.

Skall vi återfå välfärden i dess rätta form och kunna hjälpa de samhällsmedborgare som verkligen behöver hjälp (som oss pensionärer) är det nämnda ett absolut måste.

Dagens förvirrade ungdom kommer aldrig klara sig i konkurrensen med den utländska om vi inte snarast skrider till handling; att villkorslöst behandla alla ”lika” leder endast till förfall och bör vara förbjudet.

Följaktligen är det dags att skrota socialismen en gång för alla och införa sann demokrati som ger den enskilde både frihet och ansvar, varmed oundvikligen kommer följa ansvarstagande.

Ord och inga visor. Ställd mot värmen som strömmade från scenen igår är kontrasten och kylan slående. Privatisering, sänkta bidrag, högre krav och skattelättnader. Att behandla alla lika bör vara förbjudet?! Tänk om det vore så enkelt att lösa samhällsproblemen. Tänk om! Vore det så enkelt, fanns det en universallösning, då hade vi inga problem. Det är det enda vi vet. Det ENDA. Samt att tron på enkla lösningar är en del av problemen som vi alla, som samhälle, just nu brottas med. Det finns ingen enkel lösning, bara hårt arbete och en förståelse för hur komplext ett samhälle är.

Dags att skrota socialismen en gång för alla, för det är därifrån alla problem kommer. Bara det allmänt kända faktumet att det faktiskt är tack vare socialismen som en (fattig) pensionär kan sitta och fila på en insändare som denna, borde mana till eftertanke. Det fanns en tid innan socialismen var uppfunnen. Är det verkligen dit han vill, åldringen som raljerar över samtiden och låter sin bitterhet gå ut över ungdomen? Kanske, men bara kanske, skulle han förändra sin syn på både samhället och ungdomen om han tagit sig ner till Slottskogsvallen igår. Jag väljer att tro det. Väljer att tro på kraften hos människor, på kärleken och på gemenskap. Väljer att tro på goda exempel, som Håkan Hellström.

Läser om konserten i GP, och kan bara instämma. Magnus Haglund sätter där ord på det som jag och många med mig känner och fick uppleva tillsammans med bygdens store son. Igår förmedlades en annan syn på socialism än den som insändarskribenten beskriver. En annan syn på ungdomen, på frihet, ansvar och demokrati.

Men den verkliga förskjutningen äger rum i den vilda och utdragna versionen av Zigenarliv dreamin. De stora bildskärmarna vid sidan om scenen visar ett collage av Peps Blodsband, Peter Tosh, Albert & Herbert, en gigantisk nej till kärnkraftsol och en banderoll från en politisk aktion: Staden tillhör folket, inte företagarna. Det är inte det enda ögonblicket när musiken tar den närvarande, vibrerande staden till hjälp, fast här gör sig en revolutionsromantisk stämning gällande, och när gitarristen Mattias Hellberg börjar sjunga på Bängen trålar är det som om ett annat Göteborg vaknar till liv.

Och plötsligt, men fortfarande i samma låt, rusar Thomas Öberg från Bob Hund in på scenen och börjar sjunga en svensk version av Canned Heads Going up the country, som ju är själva upprinnelsen till Hellströms sång med sina dagdrömmerier kring Stigbergstorget. Det är många olika saker som möts i denna passage: en vilja till utvidning, en gemenskap över tidsgränserna, en berättelse om Göteborg som en form av motstånd. Det är härligt att vara med om.

Sen blir soulgemenskapen bara starkare och starkare. Den gör att sånger som Ramlar, Känn ingen sorg och Två steg från Paradise låter som om man verkligen befann sig på en kokande klubb. Den nya allsångsfavoriten Valborg – med sin i sammanhanget obetalbara fras I Azalea kan ingen undgå att bli kär – berättar om en längtan som delas av samtliga närvarande.

Du, vi kan gå din/vår egen vägen väg (Håkan sjunger). Vi kan välja en annan väg. Framtiden är öppen, alltid öppen. Inget är givet på förhand, och man väljer själv vem man lyssnar på. Allt handlar om vad man gör. Några garantier finns inte, bara blivande. Ömsesidigt blivande. Man kan välja att lyssna på och låta sig inspireras av medmänniskor som Håkan Hellström, eller skriva bittra insändare och spy galla över samtiden för att den inte lever upp till mina förväntningar. Man kan välja att agera i enlighet med tankar om och strävan efter ett utvidgat samhälle, med större trygghet och mer gemenskap, över alla tänkbara gränser. Man behöver inte följa med, man kan gå sin egen väg och tillsammans med andra som också tror, göra motstånd och stå upp för det man tror på och drömmer om. Det går att se det vackra, även i det svarta. Håkan Hellström visar oss det, och förde oss samman igår (lyssna här). Titta på publikens glädje, på ungdomarnas lycka över att få vara där och dela upplevelsen tillsammans med en sällsynt ödmjuk artist. Tänk på och lyssna på dem istället för att fördöma dem. Problemet med dagens samhälle är att vi lyssnar för lite på varandra, tror och litar för lite på varandra, vilket Hellström också sjunger om. "Ett enda ont ord om dig har alltid fått upp mig i ringen" är en textrad som inspirerar. Och när han sjunger: "Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din", då känner publiken sin inkluderad. Vi väljer vilken väg vi går, och vilken väg vi än tar kommer vi tillsammans att få leva med konsekvenserna. Ska vi se och tro på varandra, eller låsa in oss var och en för sig och skriva arga insändare? Frågan är öppen, vi bestämmer.

Efter drygt två timmar är det oundvikligen slut. Bandet sluter upp vid scenkanten, lägger armarna om varandra, och bugar för publiken. Håkan Hellström, han som vi kommit för att lyssna på, står kvar där uppe länge. Vinkar till publiken, söker ögonkontakt, ger tummen upp. Han är tacksam. Han förstår inte själv, varken hur hans låtar kan få sådant genomslag, eller så pass många vill komma till konserten. Han är ödmjuk, och han förstår att artisteri är ett samarbete. Kulturupplevelser är alltid delade, ömsesidiga. Han inkluderar såldes sin publik, talar till den, med den och sätter sig aldrig över den. Håkan Hellström gör det fler borde göra, dela med sig av sig själva. Han är och visar oss kärlek, glädje, ömsesidighet och respekt för allt som är viktigt i livet.

Hur är det i Sverige egentligen, idag? Hur ska det bli? Det är upp till oss, och då kan det vara bra att veta att: I Azalea kan ingen undgå att bli kär!