Viljan att veta och önskan om att världen går att räkna på och styra i en bestämd riktning är lika gammal som människan. Sökandet efter svar har utgjort en betydande drivkraft i mänsklighetens historia. Religionen och allt som den givit upphov till i samhällen, idag, igår och genom historien, är ett resultat av människans sökande efter svar. Idag hittar allt fler svar i bibeln, koranen eller hos andliga ledare. Deras auktoritet är på dekis. Idag är det vetenskapen man vänder sig till när man vill veta, och när man vill påverka utfallet av olika processer. Och som man frågar får man svar.
När viljan att veta är stor och stark, och när problemen eskalerar och behovet av kunskap är stort, då kan man nästan alltid vara säker på att det finns någon som anser sig ha svar och som kräver att bli lyssnad på. Uttrycker man sig bara tillräckligt säkert och utstrålar man bara nog med auktoritet, ja då kommer man att lyssnas på. Och kan man dessutom "bevisa" att det man säger är sant, då får man makt och inflytande. Sedan 1990-talet fungerar Evidens som det magiska ordet som öppnar dörrar och tystar kritiker. Först inom vården, och på senare tid även inom skolan och resten av samhället. Evidens, vem kan säga emot? Vi ska inte utgå från evidens, det finns ingen som vill det eller tänker så. Därför är evidensrörelsen framgångsrik, för det finns ingen tydlig motrörelse. Och det borde mana till eftertanke.
Vad är evidens? Söker lite på nätet, och hittar en artikel i Forskning och Framsteg. När något förs fram som den enda lösningen på ett komplext problem måste man skärpa vaksamheten och den kritiska blicken. För om något är sant och riktigt, per definition, sätts alla granskande krafter ur spel och fältet ligger fritt för makten.
Evidens, ofta i sammansättningen evidensbaserad, används när man vill beskriva att något görs efter bästa tillgängliga kunskap. I Sverige började ordet användas i början av 1990-talet i och med att så kallad evidensbaserad praktik fick fäste. Från början gällde det främst medicinens område. Speciella metoder lyftes fram, särskilt kliniska prövningar där försökspersonerna slumpmässigt fördelas mellan kontroll- och behandlingsgrupp, och systematiska forskningsöversikter.När någon känner sig säker på att man sitter inne med den bästa tillgängliga kunskapen kan man i trygg förvissning om att det man hävdar är sant och riktigt avfärda all kritik med de allt vanligare orden i poltiken idag: "Jag delar inte den bilden." Men kan man lita på att något som rör mänskligt liv, levande erfarenheter och kulturell praktik överallt och av alla kan och bör uppfattas på ett och ett enda sätt?
– Problemet är att den kunskap som evidensbaserade metoder ger, beskrivs som oerhört säker och robust, säger Ingemar Bohlin, vetenskapsteoretiker vid Göteborgs universitet. Och då glömmer man dess begränsningar. Vissa fenomen är svåra att fånga med kvantitativa metoder och ibland är det viktigare att förstå enskilda mänskliga sammanhang. Som att någon kanske får läkemedel utskrivna men ändå inte tar dem, för det strider mot personens självuppfattning.
Ibland kan det också bli svårt att generalisera. Som att utifrån prövningar där patientgruppen kanske bestod av unga manliga studenter dra slutsatser som också ska gälla äldre eller kvinnor. Det går alltså inte att bortse från läkarens öga och öra, och den roll som enskilda omständigheter kan spela.Har man att göra med levande människor, med samhällsbyggande eller med kunskap, blir evidens problematiskt, av det enkla och uppenbara skälet att verkligheten inte fungerar så. Kartan må vara framtagen efter aldrig så bra och vetenskapliga metoder, men om det landskap som den skall användas för att orientera sig i förändras, och dessutom förändras snabbt, då spelar det ingen roll hur exakt kartan är, för den är fortfarande ett verktyg vars användbarhet alltid står i relation till hur väl den fungerar. Exakthet är med andra ord ett relativt begrepp. Det som är exakt är det som stämmer överens med hur det är här och nu. Exakthet ifråga om kartor och verktyg går aldrig att bestämma ensidigt, med hänvisning till antingen verktyget eller verkligheten, exaktheten och användbarheten bestäms ömsesidigt och relationellt, mellan kartan och terrängen.
Den som säger, jag delar inte den bilden (i alla fall om det handlar om ett kulturellt problem), säger egentligen till den som presenterar en motbild eller alternativ tolkning: Jag hör vad du säger, men väljer att skita i det. Jag bryr mig bara om det jag bestämmer mig för att bry mig om och om kartan inte skulle stämma överens med verkligheten följer jag kartan. Delar av svensk politik liknar i den meningen Fox News, som ogenerat presenterar sin sanning, för att det ändå inte finns någon sann och entydig bild av samhället. Detta är en farlig väg att gå, för oavsett hur vi ser på verkligheten så kommer den obönhörligen att ge upphov till konsekvenser som vi får leva med och lösa vare sig vill det eller ej och det spelar ingen roll vem som bär ansvaret eller vem som kan anklagas för att ha agerat felaktigt.
Detta blev en lång inledning till det jag egentligen ville skriva om, evidensbserad praktik i skolan. New Public Managment handlar om att bygga strukturer och skapa organisationer som går att effektivisera, som går att jämföra, utvärdera och mäta och som kan och ska producera samma kvalitet till lägsta möjliga kostnad. Detta leder som sagt (allt för) lätt till att man tappar fokus och faller till föga för självsäkra entreprenörer som med säkerhet hävdar att deras metod är den bästa. I en artikel på Forskning.se ifrågasätts denna syn på undervisning.
I efterdyningarna av Sveriges mindre lyckade resultat i stora internationella jämförande tester som TIMSS och PISA - där de svenska elevernas resultat har försämrats både när det gäller läsförståelse, matematik och naturvetenskap - har idén om så kallad evidensbaserad praktik lanserats som ett krislösningspaket, för att säkerställa att de undervisningsmetoder som används är vetenskapligt belagda.
Men forskare inom det pedagogiska området förefaller dock att ta avstånd från evidenstanken.
– Risken är därmed stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att hantera de ökade kraven. Frågan är om läraren ska möta evidensrörelsen som tjänsteman och därmed underordna sig den politiska viljan, eller om läraren ska möta de ökade kraven som professionell med ett självständigt och kritiskt förhållningssätt, säger Magnus Levinsson som i sin avhandling utforskar lärares erfarenheter av att använda evidensbaserade arbetssätt i skolan.Självklart skall man inom skolan använda den bästa tänkbara kunskapen och de bästa metoderna. Problemet är bara att det är oerhört svart att avgöra vad det är och innebär. Och om forskare och lärare degraderas till lojala tjänstemän som lydigt följer den väg som politiker pekar ut, då har man satt det kritiska tänkandet på undantag. Kritiskt tänkande kan aldrig delegeras, för det skulle innebära att det bara finns ett enda sätt att tänka kritiskt på, det bästa sättet. Och det är precis det tänkandet som jag menar är upphovet till problemen i dagens skola och vårdsektorn. När jag säger att jag inte delar den bild som Björklund målar upp eller de lösningar han presenterar, då är det inte makten som talar, det är kunskap och beprövad erfarenhet. Om jag i det läget går in i rollen som underordnad tjänsteman och lojalt utför mina uppgifter i enlighet med protokollet, den karta jag vet inte fungerar, då har jag in samma stund förkastat allt jag lärt mig under min av staten bekostade utbildning. Hur kostnadseffektivt och evidensbaserat är det? Här finns en uppenbart paradox, som inte går att ta sig ur. Men det är inget problem, det är bara så som kultur och alla komplexa problem fungerar.
Evidens kan med andra ord aldrig vara en lösning, är och får inte bli lösningen, den bästa och enda. Det finns ingen sådan, speciellt inte inom skolan eller forskningen. Där finns bara olika lösningar som fungerar olika väl till och för olika ändamål. Och om lärare inte får möjlighet att praktisera kritiskt tänkande i sin vardag, utifrån sina erfarenheter och inhämtade kunskaper, då undermineras samhällets hållbarhet. Alla vet att man aldrig skall lägga alla ägg i en och samma korg, för om man tappar den kommer allt att krossas. Oavsett hur bra metoden än är idag och här, kan den komma att visa sig vara problematisk i framtiden. Och eftersom ingen vet något om framtiden är detta olyckligt, alltid.
– I ljuset av lärarnas erfarenheter framträder både möjligheter och begränsningar för de olika modeller av evidensbaserad praktik som har diskuterats inom utbildningsområdet under senare år. Jag efterlyser framförallt en lärarprofessionalitet i skolan med kapacitet att granska den kunskap som idén om evidensbaserad praktik gör anspråk på, säger Magnus Levinsson.
Idén om evidensbaserad praktik har sitt ursprung inom medicin och kritiker har därför ifrågasatt om principerna för evidensbasering alls är möjliga att överföra till utbildning och skola. De många kontroverser som har utspelat sig har ökat klyftorna mellan förespråkare och motståndare till en sådan grad att forskare inom utbildningsområdet har kommit att betrakta evidensfrågan som ett minerat fält.
– Utvecklingen är oroväckande eftersom risken därmed är stor att yrkesverksamma i skolan inte får tillräckliga resurser att bemöta de ökade kraven på evidensbasering. Mot den bakgrunden finns det ett behov av en mer nyanserad och konstruktiv diskussion om evidensbaserad praktik inom utbildningsområdet. En väg framåt är att undersöka hur evidens kommer till uttryck i praktisk användning i skolan, säger Magnus Levinsson.Mångfald är den enda garantin vi människor har för vår överlevnad och samhällets långsiktiga överlevnad. Det måste få bli fel ibland, för annars kan det aldrig bli riktigt bra. Evidens är oproblematiskt, så länge det är en metod bland andra att nå kunskap. Den enda vägen leder altid fel!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar