Recension: Organisering

På senare tid har det dykt upp ett nytt slags böcker på (studentlitteraturs)markanden. Korta, kärnfulla böcker, om aktuella ämnen. Natur och Kultur har en serie på detta tema som heter, Vad är (makt, filosofi o.s.v.). Och på initiativ från konstnären Ernst Billgren ger även bokförlaget Langenskiöld ut en serie liknande böcker med samma namn. Vad är konst? heter Billgrens bok, som enligt uppgift från förlaget har sålts i 35000 exemplar. Andra böcker i den serien handlar om musik och litteratur.

Jag skall här recensera Boken Organisering, av Lars Strannegård och Ulla Eriksson-Zetterquist. Boken är utgiven av Liber, och den ingår i en serie som är påfallande lik övriga, i upplägg, omfång och anslag. Boken ingår i en serie där andra titlar förklarar och belyser ämnen/begrepp som Erkännande, Retorik, Queer (vilket även är ett ämne som behandlas i serien från Natur och Kultur), Etik och så vidare. Libers serie heter BeGreppbart och har som ambition att ge ut ”introducerande böcker i samhällsvetenskap.” En bok, ett begrepp. ”Utforskande. Fokuserat. Dynamiskt. Greppbar kunskap i ett nötskal. Helt enkelt.”

Redan så här inledningsvis kan jag avslöja att jag tycker att, i alla fall den bok jag har läst, lever upp till ambitionen. Jag dristar mig till och med att gå så långt att jag varmt rekommenderar boken till lärare och till andra som är intresserade av aktuell samhällsteori. Boken har ett ledigt och flytande språk, upplägget är pedagogiskt och innehållet är kärnfullt, klargörande och lockar till vidare läsning. Men uppdraget att recensera böcker i vetenskapliga tidskrifter får inte förväxlas med hur man gör på TV och i dagspress. Där sätter man betyg, och nöjer sig med det. Här skall jag presentera innehållet, och motivera mitt omdöme. Och jag reser även en del frågetecken och manar kulturvetare till eftertanke. Detta är en bok med många bottnar och den väcker olika tankar.

Det första man kan fundera över är vad den här typen av böcker gör med synen på kunskap. Kan man förenkla för mycket? Jag är i allmänhet positivt inställd till enkelhet och strävar i mitt skrivande efter att vara så rak som möjligt. Men om förenklingen blir ett självändamål, vad händer då? Om kunskap bara erkänns som kunskap om/när alla förstår. Kan det inte få konsekvenser för högre utbildning. Tänker att det finns en fara i att studenternas krav, som ibland (lite för ofta) handlar om att läsa just enkla, korta och tydliga böcker, får väga tyngre än lärarnas. All kunskap går att förenkla, men enkelhet är inte ett kännetecken som är applicerbart på all kunskap. Speciellt inte inom humaniora. Vad jag vill lyfta och ser ett behov av kritiska samtal kring är konsekvenserna av den här typen av böcker. Om det är en trend som alla måste förhålla sig till för att bli publicerad, då är vi ute på ett sluttande plan.

Nåväl, den kritiken är egentligen inte riktad mot boken Organisering. Här har man lyckats väl i balansgången mellan förenkling, och enkelhet. Boken är uppdelad i tre delar. Först, ”Ordning och reda” som behandlar forskningen om organisationer och organisering, från början av 1900-talet fram till 1970-talet då forskningen ändrade karaktär. Sedan del två, som är en översikt och genomgång av organisationsforskningens vitigaste huvudlinjer, från 1970-talet fram till idag. Del tre summerar, reflekterar och blickar mot framtida forskningsuppslag (som det finns anledning att återkomma till). Det är utforskande, fokuserat och dynamiskt. Man får verkligen en gedigen och välskriven genomgång av och förklaring till organisationsforsningens både historia och nutid.

Centrala insikter och slutsatser av den forskning som presenteras är för det fösta att det inte finns något optimalt, enskilt, sätt att organisera. Ingen beständig rationalitet att upptäcka och förhålla sig till. Organisationers riktning bestäms av dolda mönster och maktordningar. Och det som är målet med organiseringen, det officiella målet, stämmer sällan överens med hur det ser ut i praktiken. En avhandling om försvarsmakten nämns till exempel i boken, som visar att den organisationen i själva verkan kan sägas utgöra ett system för möjliggörande av officerskarriärer, vilket är något helt annat än att vara det rationella instrument för militära insatser som man vill ge sken av, eller själva är övertygade om. För det visar även forskningen om organisering, att det ofta handlar om medvetna processer. Här finns mycket att tänka på för oss akademiker. Vad är det vi producerar egentligen, och vad är vår kärnverksamhet, i praktiken?

Slutsatsen och bokens kanske största behållning är insikten om att de fundament som samhällens organisationer vilar på är eteriskt flyktig, även om alla aktörer vill få resten av världen att bortse från detta faktum. Bankpalats byggs (eller byggdes) inte i sten för inte. Det man saknar i innehåll får man kompensera i yta. Allt handlar om förtroende, om produktion av förtroende och legitimitet. Överförd till frågan om organisering av världens finanser blir frågan om (avsaknaden av) fundament skrämmande, men just därför aktuell och viktig. Det är tryggheten i vars händer vi lagt våra liv. Skulle systemet krascha, om förtroendet naggas i kanten, då står alla vi som belånat våra hur och bostadsrätter där med kostbara åtaganden som måste uppfyllas, oavsett vilket värde marknaden anser att huset eller lägenheten representerar. Sådana tankar väcks under läsningen av boken.

Organisationsforskningen som bedrivs idag, den senaste forskningen inom området, är inspirerad av Aktör-Nätverksteori. Och detta perspektiv öppnar upp för en rad intressanta frågor. Vad är ett företag, till exempel? Svaret, enligt organisationsforskarna, är att det en sammansättning av mindre delar, en lista av komponenter som samverkar (inte bara människor). Och det är själva samverkandet, organiseringen som är vad som ger upphov till det vi känner igen som ett specifikt företag. Företag och organisationer, förstådda på detta sätt, blir ett slags emergenta storheter. Och som sådana har det egna behov. Organisationer tenderar att värna sin egen överlevnad, och för att uppnå detta lierar man sig med andra aktörer för att stärka sin position. Man knyter till exempel starka personligheter till organisationen. Insikten jag tar med mig av detta är att om man vill verka för långsiktig hållbarhet, då är detta en central knäckfråga. Skall samhället värna medborgarna, som enskilda subjekt? Eller ska man värna företagen som aktörer? Idag är svaret givet. Företagens intressen värnas konsekvent, överallt. Företagen anses vara så värdefulla att deras intresse alltid måste gå före enskilda individers. Men detta är ett val man gör, en aktiv viljehandling. Det hjälper organisationsforskningen oss att inse. Om den kunskapen vore mer spridd skulle bonusprogram och annat kunna diskuteras på helt nya sätt, inte som uttryck för bolagsbossars girighet, utan som exempel på företagens bristande intresse för medmänsklighet och solidaritet med dem som utför det arbete som genererar den vinst som kan sägas vara organisationens övergripande mål, i praktiken.

Med ett sådant tänkande är det inte Wallenberg eller andra styrelseproffs som styr, de är bara galjonsfigurer för aktörer som Investor, Volvo eller Eriksson. Direktörerna (och alla andra delar och aspekter som är en förutsättning för organiseringen) är bara små brickor i ett stort maskineri. Detta förhållande både kan och bör erkännas och synliggöras, samtalas om och granskas kritiskt, säger jag. Det står inte i boken, men jag finner fog för det i läsningen. Företagen som aktörer klarar sig utan enskilda direktörer, men det klarar sig inte utan den helhet av aktörer som organisationen har knutit till sig. Det verkar vara de senaste rönen inom aktuell organisationsforskning.

Pengar för pengarnas skull, är ett tänkande som sprider sig. Ett hänsynslöst tänkande som koloniserar allt fler områden i samhället. Även inom den högre utbildningen är det ekonomiska hänsyn som styr mer än vetenskapliga. Idag är det kurserna som ger mest intäkter som värnas, inte nödvändigtvis de som ger bäst kunskaper. Balansräkningen är lite för ofta viktigare än intellektuell utveckling. Söktryck och efterfrågan står mer i fokus än kunskapernas samhällsnytta och användbarhet. I den bästa av världar sammanfaller intressena, och det är naturligtvis därför man tagit dessa beslut eller utformat politiken som man gjort. Det finns ingen dold agenda och heller ingen anledning att ställa någon mot väggen. Men just därför blir det viktigt att kritiskt granska konsekvenserna av de beslut som tas, överallt. Det är viktiga insikter som boken ger. Men varför, undrar jag, är det företagsekonomer som jobbar med detta och inte kulturvetare?

Organisering är en bok skriven av företagsekonomer. Men den handlar om ämnen och den berör och tar upp aspekter av samhället som en kulturvetare lika gärna, och ibland bättre skulle kunna skriva och forska om. Hur blev det så, och vad får det för konsekvenser för kulturforsningen i framtiden? Den frågan och frågorna som ställdes inledningsvis, bör man reflektera över innan man plockar in denna mycket välskrivna, klargörande och tankeväckande bok i undervisningen och på kurser inom det kulturvetenskapliga området. För den hör definitivt hemma där, och den behövs, ingen tvekan om det.