Kulturella tillblivelseprocesser skulle Livet och meningen med allt, kunna sägas handla om. Dagens bloggpost handlar i alla fall om det. Utgångspunkten för reflektion är Ola Sigurdsons "recension" av Fredrik Svenaeus bok: Homo Patologicus: Medicinska diagnoser i vår tid, i Göteborgs-Posten. (Som även uppmärksammats i en Understreckare här under våren). Sigurdsons text och Svenaeus bok reser en rad frågor på temat meningen med livet. Det som fick mig att tänka i dessa banor är följande passage.
Svenaeus bok är emellertid inte en polemik mot de medicinska vetenskaperna som sådana. Den handlar snarare om den kulturella och sociala icke-medicinska roll de tillåts spela i vår tid, alltså deras verkan i samhället. De flesta medicinare är naturligtvis införstådda med med skillnaden - som en bekant till mig på Sahlgrenska akademin uttryckte det: den som arbetar kliniskt vet att patienters tillfrisknande handlar om mer än piller och knivar. Men i vår tid är medicinen inte bara medicin, utan också en leverantör av mening och livsberättelser.Sökandet efter mening, och den starka viljan att veta, utgör centrala aspekter av innebörden i begreppet människa. Vi blir människor i och genom detta sökande vilket drivs av viljan att veta. Och det faktum att det inte existerar något absolut svar på frågor av denna karaktär gör att processen ständigt drivs framåt och att kampen eller förhandlingarna om innebörder hela tiden hålls levande. Eller faktum är kanske ett drastiskt ord, det bör poängteras att det är mina ord, min uppfattning. Jag utgår från att det inte existerar en mening, ett svar på frågan om vad som är meningen med livet. Delvis handlar denna serie bloggposter om att visa det, att frågan om livets mening handlar mer om sökande och förhandling, makt och underkastelse, än om något absolut. Genom historien har svaren avlöst varandra och det enda som är konstant är sökandet, förhandlingarna och maktanspråken.
Kyrkan var länge den givna auktoriteten på området, men sedan upplysningen är det vetenskapen som innehar tolkningsföreträde. Och detta är temat för Svenaeus bok som handlar om den medicinska vetenskapens roll för hur man ska förstå livets mening. Lidandet, som är ett inslag i livet utgör temat för diskussion i boken. Enligt medicinen är det ett inslag i livet som kan och bör elimineras. Mot en sådan uppfattning kan Buddhismens syn ställas, som handlar om att acceptera och i vissa fall bejaka det oundvikliga lidandet. Två vägar, som synes, vilka ger upphov till två helt olika sätt att se på meningen med livet. Två helt olika strategier för att leva livet. Det jag finner intressant och vackert med Buddhismen är att den sätter människan i centrum, människan i hela sin komplexa vidd. Både kroppen och kulturen ryms i Buddhismens syn på meningen med livet, och det handlar där om att parera och reglera det flöde allt och alla utgör delar av och samtidigt skapas genom. Buddhismen accentuerar med andra ord den förhandling som är central för människoblivandet om och som det betraktas med kultrvetenskapligt analytiska glasögon.
Medicinens anspråk är andra, och naturvetenskapens sätt att se på meningen med livet uppvisar ytterst få tecken av förhandling. Utgångspunkten, eller angreppssättet som medicinen har handlar om fakta, evidens, vilket erbjuder ett högst begränsat utrymme för argumentation och förhandling. Det är antingen eller som gäller. Diagnosen är antingen rätt eller fel, och när den ställts och accepterats har vägen framåt stakats ut. Det är ett mäktigt redskap för makt, oavsett om läkarvetenskapen väljer att se det så eller ej. Konsekvensen av medicinskt evidenta diagnoser är att de ger upphov till makt, även om läkaren friskriver sig och tvår sina händer. Detta är en viktig aspekt av människoblivandet, liksom av förhandlingen om vad som är en bra definition av meningen med livet. Följande citat från Under Strecket visar på konsekvenser av medicinens makt över tänkandet kring dessa frågor.
Ett vanligt skämt bland läkare är att en patient som är frisk är en patient som bara inte undersökts tillräckligt noggrant. Letar man tillräckligt noga kommer man garanterat att finna sjukdomar hos precis vem som helst, oavsett hur frisk personen själv känner sig. Den moderna läkarvetenskapen har lärt oss att vi kan vara sjuka utan att uppleva några som helst symptom. Sjukdomarna har på sätt och vis flyttats från det synliga till det osynliga. Vi kan inte lita på hur vi upplever vårt eget hälsotillstånd, och vi kan när som helst bli patienter.
Och denna underminering av vår omedelbara tilltro till att våra kroppar säger ifrån när någonting är på tok skapar osäkerhet. Det är nog en viktig anledning till varför antalet läkarbesök – och antalet läkare – har ökat så dramatiskt de senaste decennierna: vi litar inte längre på att vi är vid god hälsa även om vi saknar klara symptom som skulle tyda på någonting annat.En värld där tilliten rubbas är en värld där osäkerheten växer och det i sin tur kan leda till att behovet av auktoriteter ökar, och att människor därigenom avhänder sig ansvaret för sina egna liv. Makten över tillvaron har förflyttats uppåt, till dem som för tillfället erbjuder det bästa svaret på den aktuella frågan. Det är enkelt och lockande, genom att slippa bry sig om sitt liv kan an ägna tiden och tankarna åt annat. Konsumtion, till exempel, för att knyta an till den första posten i serien. Mycket talar för att det är den rådande och dominerade synen på vad som är meningen med livet, att eliminera lidandet och öka lyckan (genom exempelvis konsumtion). Faran med den vägen, en konsekvens av det tänkandet är att det riskerar att förvandlas till ett svart hål som föder sin egen efterfråga och blir till sitt eget mål. Meningen med livet blir att skapa mening med livet, och svaret är konsumtion som driver mer konsumtion. En exponentiell tillväxtkurva med fruktansvärda konsekvenser, om säger om, det tänkande inte balanseras upp av andra uppfattningar, som tillexempel Buddhismens betoning på och arbete med att utarbeta strategier för att acceptera och i livet och vardagen integrera lidande. Lars Svendsen skriver följande i sin Understreckare, som jag finner viktigt och hoppfullt.
Som Svenaeus påpekar ska den moderna läkarvetenskapen ha en stor del av äran för att människolivet blivit väsentligt mycket längre och mindre smärtfyllt, men detta har också lett till medicinsk hybris och en läkarvetenskap som i allt större utsträckning tror att den kan omfattahela människolivet. Med exempel ur sitt eget liv diskuterar Svenaeus fenomen som panikångest, depression, adhd, fetma och dataspelsberoende. Han skriver: ”Människan har alltid varit en lidande varelse, men nu lider hon också på vetenskapens vis, som en ’homo patologicus’.” Samtidigt understryker han att det finns mänskligt lidande som inte låter sig inlemmas i denna medicinska ram, att inte allt lidande är att betrakta som sjukligt. Vi måste inse att den medicinska vetenskapen har sina gränser.Inte bara vetenskapen har sina gränser, poängen jag vill göra och tanken som driver mitt skrivande och mitt kulturvetenskapliga arbete handlar om att alla förslag till svar på livets avgörande frågor har sina begränsningar. Det finns inte ett, ett enda, svar på frågan om livets mening. Varken lidande eller lycka är svaret på frågan, det är förhandlingen och utbytet av möjliga svar som driver en hållbar utveckling av ett gott samhälle. Det är i mötet mellan humaniora och naturvetenskap, och andra vetenskaper som det uppstår en spännande dynamik. Och det är denna som Ola Sigurdson pekar på sin artikel.
Homo patlologicus är ett utmärkt exempel på det forskningsområde som kallas medicinsk humaniora och som, efter att en längre tid ha varit etablerat utomlands, också håller på att vinna insteg i Sverige. Medicinsk humaniora innebär inte (som tur är) att man riskerar att få träffa Svenaeus eller mig eller en historiker eller en latinist när man går till doktorn.
Istället handlar det om att humaniora studerar sådant som medicin, sjukdom, hälsa och så vidare som kulturfenomen. Varifrån hämtar vi våra föreställningar om vad som är friskt eller sjukt? I de flesta fall inte från ansedda medicinska tidskrifter, utan från nyheter, tv-serier, romaner och så vidare. Om medicinska vetenskaper i vår tid har så genomgripande för våra sätt att leva våra liv måste dessa studeras kritiskt, både med avseende på vad de faktiskt står för och vad de inte allt hävdar.Medicinsk humaniora är ett exempel på just det jag med dessa bloggposter vill visa på, vikten av kritiskt tänkande och betydelsen av att inte acceptera en enda auktoritet på något enda område. Mening uppstår alltid mellan människor, som ett resultat av att olika typer av fördelar och nackdelar vägs mot varandra. Vad som fäller avgörande är i varje enskilt fall svårt att avgöra, det går bara i efterhand att studera vad som hände och vilka konsekvenser som beslutet fick. Och för den typen av studier behövs en väl utvecklad förmåga till kritiskt tänkande.
Frågan jag vill rikta uppmärksamhet mot här handlar om vem jag väljer att lita på när jag söker svar på frågor av typen, meningen med livet. Det spelar roll och får konsekvenser om jag väljer kyrkans svar att Gud bestämmer och hens tio budord gäller (i kyrkans tolkning), eller om jag väljer att lita på medicinen som lovar lycka och frihet från lidande. Konsekvenserna som dessa val ger upphov till är helt olika samhällen, vilket post nummer ett i serien också visade. Den stora viktigaste och mest grundläggande frågan är om svaret på frågan finns ledlagt i världen för oss människor att upptäcka, eller om det skapas mellan oss, i vardagen, samhället och kulturen. Min utgångspunkt och det som även motiverar mig att skriva dessa poster är det senare. Jag vill kritiskt undersöka olika svar på frågan och konsekvenser av uppfattningar om, meningen med livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar