Recension: Ordnande praktiker

Susanne Andersson
Ordnande praktiker
En studie av status, homosocialitet och maskuliniteter utifrån två närpolisorganisationer
ISBN 91-7265-637-9

ISSN 1104-1625-118
Akademisk avhandling. Pedagogiska institutionen. Stockholms universitet, 2003

En gång för länge sedan blev jag oförskyllt anklagad för att ha kastat en flaska mot några poliser. Incidenten resulterade i att jag fick sitta sex timmar i arresten på polisstationen i en mindre ort i Västsverige, trots att det redan efter någon timme uppdagades att jag inte var skyldig till dådet. Motivet som polisen använde för att hålla mig internerad ändrades då till Lagen om tillfälligt Omhändertagande av Berusade (LOB), vilket visserligen var mer med sanningen i överensstämmande än den första anklagelsen, men lika fullt omotiverat. Några dagar senare återvände jag till stationen för att anmäla poliserna för olaga frihetsberövande. Jag kände mig djupt kränkt av behandlingen och ville få någon form av upprättelse. Vid detta tillfälle fick jag inblick i det fenomen som jag tidigare bara hört talas om i dokumentärer på TV. Manlig homosocial kåranda. Först slussades jag runt på stationen i en timme mellan olika personer som försökte övertala mig att inte lämna in någon anmälan. Sedan när man insåg att jag inte gick att övertala fick jag beskedet att den som kunde ta emot anmälan tyvärr var på lunch. Ville jag träffa honom fick jag återkomma efter en timme. När jag äntligen fick träffa honom vägrade han att ta emot någon anmälan mot sina kollegor. Först efter att jag ringt ett samtal till polisens internutredare och denne i sin tur kontaktat polischefen fick jag äntligen lämna in min anmälan, hos en mycket irriterad konstapel på tredje våningen. Ärendet avskrevs några veckor senare. Orsaken var: brist på bevis. Även om händelserna ligger långt bak i tiden känner jag fortfarande en viss skepsis mot polisen i allmänhet och dess manligheter i synnerhet.

Detta sagt som en illustration av vilka minnen som uppdraget att recensera Susanne Anderssons avhandling om polisen väckte hos mig. Andra tankar som ämnet föder är: Hur många pojkar har inte drömt om polisyrket, och vem är polisen ”som mitt i gatan står”, om inte en man? Som utgångspunkt för studier av manlighet lämpar sig polisen synnerligen väl.

Konstruktionen av manlighet inom polisens närpolisorganisation är avhandlingens undersökningsobjekt. Glädjande nog verkar händelserna jag råkade ut för inte vara representativa för hela poliskåren, eller också har närpolisreformen påverkat yrkesutövarnas syn på sig själva och sin roll i samhället? Andersson konstaterar att den maskulinitet som många äldre poliser fortfarande bär upp inte längre utgör något ideal för yngre poliser, mycket beroende på att dessa vanligtvis kommer från en annan klassbakgrund. Överhuvudtaget förmedlas genom avhandlingen intrycket att polisen är mitt uppe i en omvandlingsprocess som kan sägas påverka yrkets maskulina könskodning, vilket inte nödvändigtvis betyder att kvinnor uppvärderas eller tilldelas fördelar inom organisationen. Det torde dock vara i tider av omförhandling som strukturen är lättast att påverka. När nyordningen är ett faktum blir det svårare att rätta till eventuella missförhållanden. Inte minst därför anser jag att studien har ett stort könspolitiskt värde.

Syftet med avhandlingen är, ”att bidra med en fördjupad förståelse av hur konstruktion av genus, framför allt maskuliniteter, sammanvävs med organisatoriska praktiker”. Fokus för analysen är relationen mellan könen. Det finns, visar det sig, inte så få kvinnor i de två organisationer som studerats: ”Innerstads närpolisorganisation” och ”Ytterstads närpolisorganisation” (beroende på dess förhållande till Stockholm).

En av avhandlingens avgjort största förtjänster är dess konsekventa användande av det för studien utvecklade begreppet ordnande praktiker, vilket definieras på följande sätt: ”Ordnande praktiker är mellanmänskliga aktiviteter som både är möjliggörande och begränsande och de ger genom sin återkommande karaktär upphov till mönster som kan sammanfogas till organisatoriska ordningar. Ordnande praktiker är både materiella och diskursiva”. Med detta begrepp skapar författaren en analytisk text som innehåller såväl levande ögonblicksbilder från polisernas vardag som mer teoretiska fördjupningar samt viktiga jämställdhetspolitiska resonemang.

Status används i studien som ett ”riktningsgivande” begrepp (hämtat från Birgitta Qvarsell 1996), och ganska omgående utkristalliserar sig en viktig skillnad mellan organisationerna. I Innerstad (som mestadels består av yngre poliser och förhållandevis många kvinnor) är ”jobba natt” något som renderar, både enskilda poliser och organisationen i sin helhet, status. Nattjobbandet visar sig emellertid, efter en närmare granskning av arbetstidsstatistiken, vara en diskursivt upprätthållen föreställning om Innerstad. Inte desto mindre renderar detta polisorganisationen status. I Ytterstad (där poliskåren är mer till åren kommen och där andelen kvinnor är relativt sett mindre) visade det sig först svårt att få poliserna att överhuvudtaget tala om dagens organisation. Efter ett tag fann Andersson emellertid även där uttryck för status – i polisernas återkommande tal om att ”det var bättre förr”. En viktig genusteoretisk poäng med status som tema är att det leder tankarna till konstruktionen av verksamheten (som består av både män och kvinnor) och bort från skillnader mellan könen. Andersson lyckas också väl i sitt analytiska uppsåt att bryta upp dikotomin mellan könen. Till exempel visar hon hur de flesta poliserna i Innerstad föredrar att arbeta i könsblandade grupper. Och i Ytterstad där senioritet prioriteras visar det sig att kvinnliga poliser med erfarenhet placerats högt upp i hierarkin.

Som ytterligare en förtjänstfull konsekvens av studiens fokus på ordnande praktiker, och dess Robert W. Connellinspirerade maskulinitetsteoretiska ram, löper genom hela analysen ett underliggande kamptema. Viktigt att poängtera är dock att Andersson inte förknippar manlighet med kamp i avhandlingen. Sådana föreställningar utmanas istället och används dels för att uppmärksamma de kvinnliga poliserna, dels för att ifrågasätta manlighet som något entydigt och statiskt. Andersson diskuterar ingående det faktum att män kan vara både vinnare och förlorare, vilket jag ser som avhandlingens könspolitiskt kanske viktigaste bidrag.

Kampen om makt och inflytande inom de undersökta organisationerna står mellan ett äldre och ett mer nutida manligt ideal (och mellan äldre och yngre manliga poliser). Det äldre handlar om att bida sin tid och att göra sina ”hundår” ute i ”verkligheten” för att därefter med ålderns rätt och med hänvisning till yrkeserfarenhet tilldelas ledande befattningar inne på stationen. Denna hierarkiska struktur var (och är, i den mån den finns kvar) starkt homosocial. Den uppfattas emellertid som förlegad inom dagens polisväsende (åtminstone inom närpolisen), viket visar sig i de äldre polisernas tal om att ”det var bättre förr”. I dagens snabbt föränderliga samhälle får manligt homosociala och erfarenhetsbaserade hierarkiska strukturer uppenbarligen svårt att överleva. De äldre poliserna ser sig allt oftare omsprungna av yngre högskoleutbildade kollegor som genom horisontella förflyttningar inom organisationen klättrar i hierarkin. Dagens unga poliser uppskattar inte den trygghet och stabilitet som tidigare präglade yrket. Det visar sig också att, även om de äldre poliserna i Ytterstad försöker konstruera ett manligt homosocialt ”vi”, den ”gamla” senioritetsordningen inte alltid premierar män eftersom även kvinnliga poliser med sådan erfarenhet och kompetens som värderas inom ordningen med tiden kommer att erhålla ledande positioner.

Andersson skriver att det inom polisväsendet aktivt arbetas för att öka jämställdheten. De ordnande praktikerna visar sig dessutom många gånger vara könsblinda och senioritetsordningen kan i vissa fall försvaga genusordningen. Men kontentan blir trots allt att kvinnorna genomgående, ute i organisationerna, utför de lägst värderade arbetsuppgifterna. Majoriteten av kvinnorna som avancerat inom nuvarande system håller dessutom hårt på att de gjort detta på grund av sin kompetens, vilket naturligtvis inte underlättar för kvinnor som grupp. Andersson menar även att tendensen hos yngre manliga poliser att prioritera personkemi och deras val att jobba med kvinnliga kollegor, inte självklart kan tas som indikation på ökad jämställdhet. Ett viktigt påpekande som författaren gör är att det mycket väl kan vara så att poliserna upprätthåller andra typer av manliga nätverk som inte är begränsade till den lokala polisstationen, men som lika fullt kan ge männen fördelar när de byter organisation. När jämställdhet blivit till norm och när könsfördelningen närmar sig hälften, eller åtminstone ett ”60/40-förhållande”, blir det således än viktigare för den kritiska genusforskningen att skärpa blicken och inte ta något för givet. Detta tycker jag att Andersson gör på ett bra sätt i avhandlingen.

Andersson visar hur både kvinnliga och manliga poliser har att förhålla sig till konfigurationer som reglerar vilken manlighet och vilken kvinnlighet som ska gälla inom organisationen. Begreppen omanlighet och okvinnlighet används för att illustrera denna form av maktutövning. Äldre poliser som jobbar dag inne på Innerstads polisstation och som inte tränar, och äldre poliser i Ytterstad som stannar inom den organisationen och ”bidar sin tid”, förknippas med omanlighet och nedvärderas. Okvinnlighet inom närpolisen förknippas med manhaftighet. Kvinnliga poliser får inte försöka spela män. De ska till exempel ha kort hår, men det får absolut inte vara rakat. Även om dessa maktordningar drabbar både kvinnor och män så är det tveklöst så att kvinnorna drabbas hårdast. Kvinnliga poliser får inte vara manhaftiga, men heller inte för kvinnliga, vilket inte lämnar speciellt mycket utrymme för egna improvisationer. Slutsatsen blir, med Hanne Haavinds ord: ”kvinnor kan göra allting så länge som de gör det relativt underordnat männen.” Det är hela tiden den underliggande konstruktionen av maskuliniteter som anger ramarna för vilka former av kvinnlighet som är möjliga respektive omöjliga för kvinnliga poliser att iscensätta.

Det samlade intrycket av Anderssons analys av närpolisen blir därmed något nedslående vad gäller förutsättningarna för jämställdhet. Visserligen visar författaren hur manlighet inom polisen långtifrån är något entydigt. Men samtidigt tvingas man konstatera att den maktkamp som förs mellan männen inte nämnvärt påverkar föreställningen om polisyrket som manligt könskodat. Förhoppningsvis kan studien bidra till att starta en diskussion som i förlängningen kan förändra dagens förhållanden.

Eftersom jag på det stora hela tycker att Anderssons avhandling är bra vill jag bara kort påpeka att jag tycker analysen skäms något av en otydlig rubriksättning och en inkonsekvent användning av tempus i den löpande texten. Dessutom finner jag lite för många syftnings- och meningsbyggnadsfel. Detta är emellertid att betrakta som randanmärkningar och kritiken framförs mest med hänvisning till att jag tycker språket är viktigt.

Andersson avslutar avhandlingen med att resonera kring uppslag till angelägen framtida forskning. Där skulle jag vilja lägga till några aspekter. Avhandlingen får mig osökt att tänka på polisens relation till ”de andra”, till det så kallade buset som utgör själva motivet för polisväsendet. Det vore angeläget att närmare undersöka polisens definition av brottslingen. Vem letar polisen efter egentligen? Och efter vilka kriterier och behov regleras tilldelningen av ekonomiska medel för brottsbekämpning? Mellan raderna i avhandlingen finner man att brottslingen ofta görs till någon som stryker omkring i samhället, företrädesvis på natten. Faran finns att en sådan definition, med tanke på hur det ser ut i samhället idag, blir en form av maktutövning relaterad till etnicitet, klass och genus. Kriminalitet förknippas vanligtvis med en underklass av invandrare, arbetslösa och med en rå typ av manlighet. Följden av detta kan bli att vissa kategorier av människor lättare än andra betraktas som misstänkta, vilket torde påverka deras beteende. Frågan jag ställer mig är om inte det största hotet mot dagens samhälle kommer från en respekterad, vit, man i kostym, med makt och inflytande. Om jakten på ekonomiska brottslingar prioriterades kanske polisens könskodning skulle kunna förändras radikalt och väldigt snabbt?

Avslutningsvis vill jag säga att jag betraktar Anderssons avhandling som ett angeläget bidrag till den svenska genus- och maskulinitetsforskningen. Den förtjänar att läsas både inom och utanför akademin, inte minst av alla som jobbar med jämställdhet i arbetslivet.