Ledaren i DN idag handlar om forskning, om allmänhetens syn på forskare och forskningen. Den handlar om och reflekterar kring SOM-institutets nyligen genomförda undersökning om just allmänhetens syn på forskningen. Ett viktigt ämne. Det får bilda utgångspunkt för dagens reflektion över samtiden och det samhälle vi skapar, i handling, tillsammans.
Förtroendet för forskningen fortsätter att dala, enligt SOM-institutets senaste mätningar. Sedan man för tio år sedan började undersöka opinionen har andelen svenskar med ett högt förtroende för de olika forskningsområdena minskat avsevärt.
Detta är allvarligt, för den dagen då allmänheten inte längre har förtroende för forskarna, den dagen är vi alla, även vetenskapen, utlämnade till obehagliga krafter. När kunskap inte längre utgör fundamentet för argumentation och övertygelse ligger fältet öppet för makten, den rena och råa makten. Då är det ett helt annat samhälle som växer fram, ett samhälle där den som har pengar och socialt inflytande får kontroll. Och det är en kontroll som inte bottnar i något, en makt utan förankring i faktiska förhållanden. Ett samhälle som lämnar fältet fritt för krafter som inte bryr sig om ifall de har rätt, bara om att få rätt.
Universiteten och vetenskapen har fortfarande ett gott anseende i Sverige. Att kurvorna pekar nedåt kan helt enkelt vara ett resultat av att människor blir allt mindre villiga att betrakta vetenskapsmännen som oantastliga auktoriteter. Det är inte den uttalade misstron som har ökat. Snarare är det en större likgiltighet, och möjligen en växande oförståelse, som på sikt hotar att urgröpa forskningens status och roll.
Detta är viktigt att reflektera över. Vad betyder det och vilka konsekvenser får det att allmänheten litar mindre på vetenskapen? Det är naturligtvis bra om misstron inte ökar, men det är sannerligen inte bra om det sprider sig en känsla av likgiltighet i samhället, för det skulle innebära att allt färre bryr sig. Det betyder att allt fler slutar bry sig, inte i första hand om vetenskapen utan, om samhället som sådant. Och det är en lika farlig väg att anträda för ett samhälle som den väg som vetenskapsignoransen leder till. Här tänker jag på forsknings- och utbildningspolitiken vilken idag handlar allt mer om att premiera forskares karriär än om att främja kunskapsutvecklingen i samhället som helhet. Rådande politik handlar om att skapa experter som skall lösa problemen för samhället, om att koncentrera kunskap till ett fåtal. Klyftorna mellan allmänheten och vetenskapen ökar, och därigenom kanske även likgiltigheten inför vad forskarna sysslar med.
Den utvecklingen är knappast en konsekvens av att professorer och docenter plötsligt dragit sig tillbaka till sina elfenbenstorn. Trenden i expertsamhället tycks snarare vara att akademikerna syns mer i offentligheten.
Akademikerna syns, visst. Men kunskapen syns allt mindre. Forskarna har blivit till ett slags orakel som tolkar tidens tecken för den ovetande och hänförda allmänheten. När allt mer av samhällets och politikens förhoppningar knyts till allt färre skapas en kunskapsklyfta, och den är lika skadlig för samhället som ökande inkomstklyftor. Och när vetenskapen sysslar med frågor som allmänheten inte förstår ökar misstron och likgiltigheten växer. Det är inte svårt att se eller förstå det. Och när vetenskapsmän och kvinnor framställs som vilka kändisar som helst blir skillnaden mellan den som har kunskap som bottnar i verkliga förhållanden och den som har åsikter om än det ena än det andra minimal, och därigenom minskar förståelsen för vad vi ska ha vetenskapen till. En mycket allvarlig trend, som nuvarande politik hotar att förstärka.
I forskarens uppgifter ingår det att göra sitt arbete tillgängligt för allmänheten och med jämna mellanrum anstränga sig för att försöka beskriva svåra begrepp och resultat för en reporter. Att skapa uppmärksamhet kring det egna ämnet är i någon mån också ett egenintresse.
Tyvärr premieras inte detta inom vetenskapen. Att, till exempel, blogga eller åka ut och tala för allmänheten är inte meriterande. Att sprida kunskaper brett i samhället och att skriva på sätt som gör det svåra tillgängligt även för dem som inte är insatta hämmar snarare karriären, och karriär måste man göra för att få medel att forska för. Detta är ett direkt resultat av Björklunds poltik, vilken därigenom visar sig vara kontraproduktiv. Forskning är inte ett särintresse, det är själva basen för samhället. Signalerna som kommer från SOM-institutet är allvarliga och varken kan eller får sopas under mattan. Det handlar inte bara om forskarnas möjligheter att göra att bra jobb eller om synen på kunskap, det handlar om samhällets långsiktiga överlevnad.
Det betyder dock inte att man som akademiker ska vara ständigt tillgänglig för att ge kommentarer till händelser i det allmänna nyhetsflödet. Särskilt i ämnen som tenderar att politiseras behöver företrädare för forskningen vara försiktiga. Tvärsäkra utlåtanden om hur samhället ska inrättas efter de egna diagrammen och tabellerna väcker, om de inte råkar vara utomordentligt väl underbyggda, naturliga antipatier.
Håller med om detta, och det visar hur viktigt det är att inte skapa ett samhälle där kunskap är något exklusivt och där vetande delegerats till ett fåtal. Det är oerhört viktigt att det finns en bred allmänhet som han granska vetenskapens resultat, kritiskt. Och det är avgörande att kritiken inte bara handlar om missnöje, utan att även den bottnar i fakta. Synen på kulturvetenskap och humaniora kan här sägas utgöra ett slags barometer för läget i landet. När det anses vara kunskaper och kompetenser som är överflödiga, då indikerar det att synen på förmågan till kritiskt tänkande har urvattnats. Och den dagen då det blivit en sanning att bildning är överflödigt, då är vi alla illa ute.
Vetenskapens anseende förbättras inte heller av att man i medierna fäller uttalanden om frågor som inte har att göra med den egna forskningen. Ett ärligt ”jag vet inte” hörs för sällan i tv-soffan.
Detta återkommer jag ständigt till, tendensen i samhället att lyssna mer till vem som talar och mindre på vad som sägs är utbredd. Detta är emellertid inte bara vetenskapens och akademikernas fel, det är i högsta grad en fråga för medierna att ta ansvar för. Min erfarenhet är att den forskare som säger sig inte veta, hen har bränt sina skepp och riskerar att bli uppfattad som en tomte. Synen på vetenskap, på kunskap och på akademiker är en kollektiv syn, den skapas gemensamt. Alla har ansvar för alt som hålls för sant och riktigt samt önskvärt i samhället och kulturen. Allt alla blir till, ömsesidigt och gemensamt, i samma process av tillblivelse. Ansvaret för att det är som det är delas av alla. Högst olyckligt om synen på vetenskapen anses vara en fråga för akademikerna.
Många på de svenska lärosätena skyr förstås också propåer från tidningar och tv av goda skäl. Journalister tenderar att vinkla, och när förenklingarna blir för hårda kan det forskaren säger skorra falskt för många läsare och tittare. Det är en risk som den samvetsgranne helst undviker. För medierna ligger det en svår uppgift i rapporteringen om forskning. Vetenskapsjournalistiken kräver inte alltid fackkunskaper, men väl ett genomtänkt förhållningssätt.
Det kritiska tänkandet igen. Först när såväl allmänhet som medier har förmågan att göra rimlighetsbedömningar av det som sägs i namn av vetenskap kan vi hoppas vända trenden, och först när detta är en allmänt spridd insikt och kompetens kan vetenskapen dra nytta av detta, och först då kan samhället skörda frukterna av insatserna. Kunskap är överallt och alltid ett samspel.
Det är skrämmande lätt att rapporter om nya rön blir kittlande science fiction-historier som bjuder in till dagdrömmeri snarare än ny kunskap i viktiga ämnen. Forskningen behöver ge förståelse snarare än förströelse.
Här har program som Vetenskapens värld en hel del att fundera på. Tycker mig se en påtaglig glidning där, från förståelse till förströelse. Det har inte varit så, men det håller på att bli ett slags underhållningsprogram. Det främjar inte allmänhetens kritiska tänkande, tvärt om. Vetenskapens värld kan dock inte ensamt klandras, det handlar som sagt om ett komplext samspel. Alla har ansvar för det som sker, såväl vetenskapen som politiken och allmänheten. Vi får den akademi och det samhälle vi betalar för och förtjänar.
En annan tendens, som blivit aktuell i samband med vaccinationsdebatten, är att medier i högre grad letar efter konflikter i brännande forskningsfrågor. Vetenskapen rör sig framåt genom långsamma debatter om hur olika fynd ska tolkas och teorier tillämpas. Men de två sidorna av myntet passar inte samma format som blockpolitiken. Med fel angreppssätt och med ett snett urval av vilka som får komma till tals kan det framstå som att forskare ägnar sig åt fritt tyckande. Journalistens ansvar sträcker sig i det avseendet längre än till att ge utrymme för olika röster. Att ge sammanhang är särskilt viktigt.
I värsta fall leder slarvig rapportering till att förment okomplicerade resultat blir rena lögner, som motsägs av nästa veckas braskande rubriker. Det skadar förtroendet för forskningssamhället. I medicinska frågor riskerar det att sätta käpparna i hjulet för meningsfull vård.
Jag har skrivit här och återkommer ofta till skillnaden mellan debatt och samtal. Ovan visar sig detta med skrämmande tydlighet. Och det torde stå klart att det handlar om ett samspel, om såväl medier som politiker och allmänheten förväntar sig av akademikerna att kunskapen skall vara klar och tydlig, sann eller falsk. Och om alla vill ha, se och underhållas av debatter där vinnare och förlorare koras, ja då påverkas självfallet kvaliteten i kunskapen som produceras av akademikerna.
Vetenskapens roll i samhället är beroende av att förhållandet mellan forskare och medier fungerar väl. Det är ett ansvar som förpliktigar för bägge parter. Det är möjligt att det faktiskt har blivit svårare att förklara dagens forskning. Men det betyder inte att nyttan är mindre, eller att vetenskapen inte ska spela en viktig och aktiv roll.
Bara att hålla med! Instämmer, och ägnar semestern åt att vila och samla kraft för att kunna fortsätta kampen om ett bättre vetande, och arbetet för ett mer hållbart samhälle, byggt på vetenskaplig grund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar