Vad är det, och vad skulle det kunna bli, ämnet Kulturvetenskap? Det var tankar som dök upp under mötet igår. Idag njuter jag av friheten i att kunna vika en dag för läsning. Och jag njuter i fulla drag. Började på en nyinköpt bok av Fredrika Spindler, den tredje boken i serien som tidigare handlat om Spinoza samt Nietzsche och som nu kommit till Deleuze. Tycker om hennes sätt att skriva, och hennes tankar om de tre tänkarna. Boken om Deleuze blir en perfekt avslutning på det akademiska året. En utmärkt övergång till semestern.
Denna bloggpost kom till mig i mötet mellan seminariet igår, och läsningen av Spindlers bok. Som bekant är jag en varm anhängare av Deleuze, och jag ser gärna att mitt ämne utvecklas i en sådan riktning. För att jag finner Deleuze tänkande användbart. För att jag vet att hans begrepp och tänkande har hjälpt mig förstå kulturen jag lever i och med. Och jag stärks i min uppfattning när jag betraktar Deleuze genom det prisma som Spindler håller upp framför ögonen på mig. Min bild fördjupas och jag hittar nya ingångar till filosofen som jag ständigt återvänder till och ännu inte efter många år har tröttnat på.
Spindler låter mig återknyta kontakten med Deleuze och Guattaris bok, som i svensk översättning får titeln: Vad är filosofi? Hon återger citatet från slutet av deras bok. Det handlar om tänkande och skillnaden mellan vetenskap/traditionell filosofi och konstnärers sätt att närma sig världen.
Människorna förfärdigar ständigt ett skyddande parasoll, på vars undersida de ristar ett firmament och skriver in sina överenskommelser, sina åsikter; men poeten och konstnären gör en reva i parasollet, sliter till och med upp firmamentet för att låta lite av blåsten och friheten hos kaos tränga in och som ett plötsligt ljus rama in en vision upp framför revan, Wordsworths påsklilja eller Cezannes äpple, Macbeths eller Ahabs silhuett.Vetandet har inte sällan denna karaktär, som ett slags skyddande parasoll. Världens komplexitet och oöverblickbarhet kan vara skrämmande, ingen tvekan om det. Men det är synd om rädslan driver människor att göra saker som drabbar dem. Vetandet kan aldrig bli bättre än den fråga man undersöker. Och kultur är som sagt väsensskild från till exempel fysik, som kunskapsobjekt betraktat. Det som fungerar inom fysiken fungerar inte nödvändigtvis inom kulturens område. Vill man förstå kultur finns det många poänger med att söka kunskap på andra sätt, på alternativa sätt. Och det är vad jag önskar att fler kulturvetare ska inse.
Det man måste göra upp med för att nå dit är dock tanken om att vetenskap är något man gör karriär inom. Karriärtänkande leder till bevakande av revir, vilket i sin tur leder till att fokus på kunskap förloras delvis ur sikte. Makten över vetandet och försvaret av resultaten blir viktigare än sökandet efter ny kunskap om den värld som bebos av människor. Vi talade en del om det igår, om hur det pågår ständigt strider om hur ämnet ska definieras och vad det ska innehålla.
Ordet Kulturvetenskap har utvecklats till en arena för maktkamp och strider om vem som har tolkningsföreträde, om vad som är ämnets kanon och vem som är inne och vem som är ute. Vill man vara kulturvetare måste man med andra ord vara beredd på strid, för sin syn och sina intressen. Kan inte tänka mig något mer ointressant än att strida för min syn på ämnet. Det slog mig därför på mötet, bland likasinnade, kollegor som också vill ägna sig åt att forska om kultur, mer än bygga upp en vetenskaplig struktur och makthierarki, att vi borde sluta tala om Kulturvetenskap. Vi borde istället tala om vetenskap med syfte att förstå kultur. Forskningsfrågan är långt viktigare än frågan om ämnets namn och innehåll.
Det är så jag läser Deleuze också. Det viktiga är inte vilka namn man ger saker och ting, det cenrala är vadman gör. Och vill man förstå världen vi lever i tillsammans kan det finnas många poänger med att göra som konstnärerna i citatet, och slita upp en reva i det firmament som vi människor spänt upp ovanför våra huvuden. Vill man förstå kultur bör man röra sig utanför sin komfortzon. Kulturen, det som tas för givet, visar sig när man bryter mot reglerna. Detta är en av konstens viktigaste poänger, att tvinga människor att tänka i nya banor om det som är invant. En vetenskap om kultur skulle kunna lära oerhört mycket av konstnärer, även om man jobbar med olika kulturbegrepp.
Låter detta bli en uppmaning till mig själv och ägnar sommarens frihet i tanke och handling åt att ta ut svängarna. Har stora planer för skrivandet här på Flyktlinjer. Har ingen aning om vad det kommer att utvecklas till, men jag kommer att kasta mig ut och räds inga revor i firmamentet. För jag vet att det inte är himlen som rivs upp, utan bara den bild av himlen som vi vant oss vid och som likt kulturen blivit osynlig för oss. Dags att ändra på det, och hög tid att sluta strida om namnet på ämnet inom vilket sökandet efter kunskap bedrivs.
Det viktiga är inte vad ämnet heter, utan vad man gör i dess namn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar