Tänker om och med rhizom XXIII

Detta blir den sista posten i serien om rhizom. Utgångspunkten är och har varit inledningskapitlet till Deleuze och Guattaris stora bok, del två i serien om kapitalism och schizofreni, A Thousand Plateaus. Här liksom i den text som används som samtalspartner, utgångspunkten, det jag samtalar om och med, som lockar fram mina tankar, blir det en del omtagningar, upprepningar och alternativa förklaringar. Det är som det ska, ett medvetet försök att bringa klarhet. En metod för att förmedla insikt och väcka lusten att själv ge sig i kast med ursprungstexten. Deleuze och Guattaris gemensamma produktion består av fyra verk, varav två är till sidantalet omfattande. Detta kan verka avskräckande på läsaren, men det är bara i jämförelse med andra stora filosofiska verk. Deleuze och Guattari skriver inte linjärt, bygger inte upp sina resonemang med hjälp av logik. Titeln på Deleuze avhandling, Skillnad och Repetition, är mer talande för den stil filosoferna använder. Logiken som sätts i verket är ologisk, för att linjär logik är en dålig tankemodell om man vill förstå det som är levande; som samhället, kultur eller kunskap. Deleuze och Guattari skriver refränger, vilka upprepas på olika sätt. Deras grundtankar och utgångspunkter är få, det är variationerna som gör texten omfattande. Förstår man det finns inget att vara rädd för längre, då är det bara att kasta sig ut i det universitet som växer fram mellan författarna.

Läser i dagens SvD, på Under Strecket, om det svenska språket. Inser att det är en lysande och klargörande beskrivning av ett rhizom. Det är inte ett av mänsklighetens största språk, men det är ett starkt språk. Ett språk med anpassningsförmåga, som följer med i förändringen som världens tillblivelse ger upphov till. Storlek är ett dåligt mått, om man verkligen vill förstå. Störst är aldrig nödvändigtvis bäst. Texten handlar om svenskan, men skulle också kunna handla om rhizom.

Men det är förstås inte storleken som är avgörande utan styrkan – och vi är råstarka. Vi har en så hög andel läs- och skrivkunniga som är möjlig. Vi har större mångfald tidningar (dagstidningar, gratistidningar, kund- och personaltidningar, magasin, veckotidningar, specialtidningar, nättidningar...) och större bokproduktion per invånare än nästan alla andra länder. Vårt språk är ett av de bäst beskrivna i världen. Vi har ordböcker för allt: uttal, betydelser, facktermer, databaser. baklängesordlistor, frekvensordlistor, dialektordböcker, you name it. Och vi har datorstöd av alla slag: stavning, grammatik, röststyrning etcetera. Allt detta sammantaget tar oss förbi de flesta av de 84 språk som är numerärt större. Vi är på fem-i-topplistan.

Dessutom kan vi denna högtidsdag passa på att slå ihjäl ytterligare en fördom om svenska språket. Vi är inte ett ordfattigt språk! Vi har 5000 ord, 50000 eller 500000; var så god och välj!

Sanningen är att de flesta språk är ungefär lika ordrika – på individnivå. Alla människor – bildade som obildade, läskunniga som analfabeter, svenskar som andra – har ett aktivt ordförråd på långt under 5000 ord. Sedan har utbildade personer ett passivt ordförråd som sällan är större än 50000 ord. Om du är nyfiken på hur stort just ditt passiva ordförråd är kan du utgå från Svenska Akademiens ordlista. Ta några sidor på måfå och svara ärligt på om du vet vad orden betyder. Hur många procent rätt? Ta sedan och räkna ut procentantalet på 120000 ord, ordlistans totala antal.

Språk blir aldrig starkare än dess användare gör det. Språk som inte används dör, oundvikligen. Franska är ett språk vars talare är stolta, men det är också ett språk som är strikt kontrollerat. Kanske är det därför engelskan och spanskan slår franskan med hästlängder? För att det är språk som mer får leva sitt eget liv. Svenska, liksom alla andra språk, blir till genom att användas, och det är antalet kopplingar som avgöra dess livskraft. Det handlar om intensitet snarare än storlek. Mångfald är synonymt med hållbarhet, för det ger nytt liv genom ständiga impulser till förändring. Mångfald tvingar användarna att använda och utveckla synonymer. Mångfald håller språket levande. Språk har liksom mänskligheten, kulturen, livet, ingen början, inget slut. Det enda som finns är användande, ömsesidig tillblivelse, skapande. Samma gäller för rhizom.

A rhizome has no beginning or end; it is always in the middle, between things, interbeing, intermezzo. The tree is filiation, but the rhizome is alliance, uniquely alliance.

Kultur är ett slags allians. Sammanhållning, gemenskap. Icke-linjär tillblivelse, resonanser. Ett myller av interagerande delar. Resultatet. Processen. Blivandet. Därför fungerar rhizom som verktyg för att förstå kulturell förändring. Deleuze och Guattari visar oss logiken för förändring, och det vi ser är avsaknaden av logik. Därför är det problematiskt att bygga träd, oavsett hur mäktiga de kan bli och hur lockande det är. Träd är bara starka i det korta perspektivet. Träd är. Rhizom är mer hållbara och lever så länge de används. Rhizom blir.

The tree imposes the verb "to be," but the fabric of the rhizome is the conjunction, "and . . . and . . . and. . ."This conjunction carries enough force to shake and uproot the verb "to be."

Och, och, och. Du OCH jag, vi OCH våra verktyg, hönan OCH ägget. Det är aldrig antingen eller, utan både ock. Det är kulturens logik. Kultur är aldrig en enhet, aldrig något rent. Kultur blir till, skapas i handling, av dem som där och då interagerar, utbyter erfarenheter, handlar. Kultur blir, om man använder rhizom som tankemodell för att förstå, ett slags allomfattande vi. Kultur som rhizom känner inget dem, bara mer eller mindre aktiva delar av en helhet. 

Where are you going? Where are you coming from? What are you heading for? These are totally useless questions. Making a clean slate, starting or beginning again from ground zero, seeking a beginning or a foundation-all imply a false conception of voyage and movement (a conception that is methodical, pedagogical, initiatory, symbolic. . .).

Kultur är som livet ett slags resa, men det handlar om eviga förflyttningar. Inte om att ta sig från en plats till en annan och tillbaka igen. För träd är platsen värdefull och helig, för den utgör strukturens livsluft. För rhizomet är det är rörelsen, interaktionen, förändringen som är det viktiga. Tillblivelsen, mångfaldigandet, inte bevarandet av det enda. Vart är vi på väg? Varifrån kommer vi? Vilket är vårt mål? Det är frågor utan svar. Frågor som handlar om makt, om kontroll. För en trädstruktur handlar frågorna om är fåtalets, elitens makt över allmänheten. För en mer rhizomatisk struktur handlar det om att leva och vara närvarande i vardagen. Om att fokusera på det som är här och nu. Det handlar om ett annat sätt att se på resande, samhällsutveckling, förändring.

But Kleist, Lenz, and Buchner have another way of traveling and moving: proceeding from the middle, through the middle, coming and going rather than starting and finishing.

Vi är alla på väg, om vi tänker på det. Universum är förändring. Inget befinner sig i stillhet. Allt flyter. Det går att tänka på resande och på samhällsbyggande på det sättet. Det är enkelt. Handlar bara om att bestämma sig, och när många bestämmer sig, då händer det. Ingen kan bestämma åt någon annan. Det kan verka så, om man lever i en trädstruktur, men det är aldrig så. Makt kommer underifrån. Makt är alltid given, alltid resultatet av kollektiv handling. Träd eller rhizom, det bestämmer vi, tillsammans. Träd och rhizom är resultatet och konsekvensen av kollektiv handling. Strukturer uppstår i mellanrum. Allt blir till på marginalen. Växer från mitten.

American literature, and already English literature, manifest this rhizomatic direction to an even greater extent; they know how to move between things, establish a logic of the AND, overthrow ontology, do away with foundations, nullify endings and beginnings. They know how to practice pragmatics.

Engelskan är det språk som används av flest människor, och det visar på användandets kraft. Engelskan är ett rhizom, det ägs av alla eller ingen. Skapas och upprätthålls i handling. Det är ett levande språk som förändras i och genom resonanserna som uppstår i mellanrummen. Engelskan växer från mitten, har inget mål, blir bara till, och till, och till.

The middle is by no means an average; on the contrary, it is where things pick up speed. Between things does not designate a localizable relation going from one thing to the other and back again, but a perpendicular direction, a transversal movement that sweeps one and the other away, a stream without beginning or end that undermines its banks and picks up speed in the middle.

Rhizom är ett flöde utan början, utan slut. Kultur är en tråd som tvinnas av min och din livslinje, av våra barns och föräldrars livslinjer, av våra gemensamma handlingar och ömsesidiga interaktion. Kulturen är inte, den blir vad vi gör den till.