Prekariatet är en angelägenhet för alla

Kulturell förändring kan gå oändligt långsamt, eller fruktansvärt fort. Och ingen kan veta om eller när förändringsprocessen ändrar karaktär. Det är både tjusningen och det stora dilemmat med att forska om kultur. För det finns kulturellt betingade förväntningar på forskare att man skall veta, och säger man som det är, att man inte vet, framstår man lätt som en idiot och får finna sig att förlöjligas. Har skrivit om detta många gånger. Har med hjälp av olika exempel försökt sätta ord på insikten om att ju mer vetenskaplig kulturvetaren är, desto mer problematisk framstår man som. Eftersom det finns så tydliga förväntningar på såväl forskaren som på resultatet och eftersom undersökningsobjektet är så nyckfullt uppstår ett dilemma. För när kulturvetaren, med vetenskapligt stöd i ryggen, tvärsäkert uttalar sig om tillvarons komplext motsägelsefulla karaktär, är det som att det spiller över på forskaren. Problemet, eller man ska inte se det som ett problem, utan som en inneboende egenskap i den värld som bebos av människor, förläggs hos forskaren. Paradoxalt nog leder detta till att kulturvetare får klä skott för kulturens svårhanterlighet.

Sådana tankar lever jag med, i dessa dagar av uppbrott. Sista dagen på jobbet, fysiskt närvarande på arbetsplatsen. Korridorerna ekar tomt. Inga studenter, och ännu inga kollegor. Sommaren har kastat grus i kunskapsmaskineriet, och akademikerna riktar sin uppmärksamhet åt annat håll. Studenterna jobbar, förhoppningsvis. Dröjer mig dock kvar i känslan. Är tröttare än på mången god dag, men vill inte riktigt släppa taget. Inte än. Och eftersom jag hittade en artikel som handlar om dels en fråga som ligger mig varmt om hjärtat, dels ett ämne som knyter an till den kompetens jag upparbetat under mina år i akademin, fyller jag tiden av väntan på att dagens aktiviteter skall dra igång med reflektion, produktion av ord och förmedling av tankar.

Under Strecket handlar idag om Prekariatet, om boken med samma namn, skriven av Guy Standing. Det är stadsvetaren Sofia Näsström som presenterar boken, som ligger på mitt skrivbord och väntar på att bli läst. Tyvärr ligger den där tillsammans med en hel hög av andra böcker som också pockar på uppmärksamhet. Ett år fyllt till bräden har sitt pris. Tycker inte om att tappa kontakten med omvärlden, vilket jag gör när jag inte hinner läsa böcker eller under vissa dagar här under våren ens tidningen. Artikeln i SvD är därför välkommen, och boken verkar vara viktig. Den visar på varför tankarna och reflektionerna som inleder denna bloggpost är viktiga. Samhället och kulturen förändras snabbt i dessa dagar. Kanske som ett resultat av att den där omtalade jätteproppen Orvar har släppt sitt grepp. För nu borde det inte vara många fyrtiotalister kvar ute i arbetslivet. Kanske, jag vet som sagt inte. Men så mycket vet jag, att förändringstakten accelererat på senare tid. Standing ger mig svar på frågor jag inte visste att jag hade. Och så är det med kultur, insikt kommer i skov. Plötsligt ser man ett mönster i det som nyss var kaos och lösa iakttagelser utan samband. Näsström inleder också artikeln just så.

Fixeringsbilder har ofta en överrumplande effekt på betraktaren. Till en början tycks bilden framför oss obegriplig. Den framstår som ett virrvarr av pixlar, färger, former. Vi tittar på bilden, och trots försäkringar om att det finns ett motiv i synfältet ser vi det inte. Men plötsligt händer något. Bilden blir synlig, och vad som överraskar är inte själva motivet i sig utan den tydlighet med vilket det nu framstår. Varför såg vi inte detta tidigare?

Prekariatet handlar boken om. En helt ny klass som Standing menar går att identifiera i den nya värld som växer fram i kölvattnet av neddragningar, uppsägningar, projekt- och utvärderingsomvandlingar samt osäkerheten som följer på ekonomiseringen av snart sagt allt i samhället. Ingen är längre säker, vilket jag fått erfara här under våren. Tryggheten, den förlamande tryggheten som jag växte upp med och som till för bara några år sedan fortfarande fanns kvar, är idag i princip utraderad. Allas situation håller på att bli, som bokens titel indikerar, prekär.

Utmärkande för prekariatet är den osäkerhet eller ”prekära” livssituation som alltfler människor drabbas av i takt med att arbetet underställs marknadens principer. Om tillfälligarbeten och projektanställningar tidigare betraktats som ett tecken på avancemang, eller ett steg på vägen mot en ny karriär, menar Standing att det i dag är ett uttryck för en arbetsmarknadsrelaterad otrygghet. Att människor under olika skeden av sitt liv drabbas av ekonomisk osäkerhet är det få som skulle förneka. Men osäkerheten kan vara mer eller mindre politiskt konstruerad, och det är den systematiska och politiskt konstruerade osäkerheten som Standing med hjälp av begreppet prekariatet är ute efter att problematisera.

Man kan tycka att en plats som skolan och Universitetet skall vara en plats där det finns trygghet, för att kunskapssökande och utforskande av nya världar handlar om att sätta mycket av det som är viktigt i livet på spel. Finns ingen grundtrygghet vågar få söka sig ut i okänd terräng. Visst gör det ont när knoppar brister, skrev Boye, varför skulle våren annars tveka. Samma gäller för kunskapssökande, det gör ont att växa intellektuellt. Ändå tvingar landets forsknings- och utbildningsminister lärare och forskare in i ett ekorrhjul av allt brutalare konkurrens, för att det antas driva kvalitet. Ingen har tid att fråga sig om det stämmer, för alla har fullt upp med att överleva. Prekärt, det är vad det är.

Prekariatet saknar den ekonomiska och politiska frihet som följer med fast anställning och yrkestrygghet. Det kan handla om friheten att ta ett lån och planera för framtiden, eller friheten att säga ifrån mot en arbetsgivare som bryter mot lagstiftningen. Att ställa krav är att vara besvärlig, och har man inte fast tjänst är risken stor att man förlorar sitt arbete. Standing ger ingen exakt siffra på hur många som tillhör prekariatet, men han uppskattar att så mycket som en fjärdedel av den vuxna befolkningen i många länder i dag tillhör denna nya klass. Kärntrupperna består av migranter och ungdomar, och i det senare fallet handlar det om utbildade, internationellt beresta och självmedvetna ungdomar som hittills varit trygga i förvissningen om att de själva kan styra över sina egna livsprojekt.

Det som oroar mig mest tror jag är att ingen har frihet, och ingen kan styra över sitt livsprojekt. Inte ens den som lyckats bli rik eller som har makt har kontroll. Alla har kommit att underkasta sig ekonomins tvingande makt över tanke och handling. Politiker, företagsledare och forskare, det ser ut som de har makten, men i själva verket är det ekonomins inneboende lagar som styr. Och lösningarna som presenteras som verktyg för att möta problemen blir till bensin på lågorna. Först när vi fått upp ögonen för detta, och först många inser att grundtryggheten saknas, att alla sitter i samma osäkra och läckande båt kan något annat än det som idag presenteras som lösningar göras. Standings bok är viktig som ögonöppnare.

Om vi ska tro Standing är prekariatet inte bara en ny, utan också en farlig klass. Faran ligger i att om prekariatet inte synar orsakerna bakom sitt eget tillstånd och ser på vilket sätt det förenar dem med andra grupper i samhället löper de risken att falla offer för politiska demagoger. De kan lätt dras med av karismatiska ledare som profiterar på deras osäkerhet och latenta ilska, antingen genom att stödja främlingsfientliga budskap vilket leder till ett slags ”inbördeskrig” inom prekariatet eller genom att stödja en mer auktoritär ordning. På den här punkten är Standings budskap tydligt: vi står inför en framväxande klass av människor som saknar riktning och ideologisk hemvist, och hur politiker väljer att kanalisera deras oro kommer att bli avgörande för demokratins framtid.

Jag och du kanske inte tillhör prekariatet, inte idag i alla fall. Men vad händer i morgon, när vårt företag eller den organisation vi jobbar inom måste spara? Kan någon vara säker på något idag? Och vad händer om allt kan tas från alla? Risken är uppenbar att alla sluter sig och försvarar sig och de sina. Alla riskerar att vändas mot varandra, och då har vi inget samhälle längre. Det drabbar alla, direkt eller indirekt. Ingen tvekan om att det ser svart ut, nattsvart ibland. Men det finns hopp,och även om man inte håller med om allt som Standing säger så rymmer hans bok uppenbarligen en hel massa uppslag för vidare samtal om vår gemensamma värld. Det finns saker att göra, ingen tvekan om det.

Vad är då alternativen till infernopolitiken? Standing nämner flera saker: man kan rädda utbildningen från privatisering och avprofessionalisering, ta tillbaka det offentliga rummet, införa medborgarlön och skapa ett jämlikt medborgarskap för infödda och nytillkomna.

Ekonomiseringen är roten till det onda, som jag ser det. Jag har som bekant inga problem med pengar, och jag tror att företagande är viktigt för ett blomstrande samhälle där det finns mångfald. Men ekonomi skall vara ett medel, aldrig ett mål i sig. Och det är problemet med dagens samhälle, själva orsaken till att det går att identifiera ett prekariat. Men det finns även andra saker att ta tag i och tänka på nya sätt kring.

Det mest radikala förslaget handlar om hur man kan förändra arbetets roll i samhället. Människor jobbar i dag mer än någonsin. För projektanställda handlar det om att jobba kväller och helger för att hinna med den ökade arbetsbördan, och för arbetslösa handlar det om att söka jobb som inte finns. Standing ser paralleller till skämtet som cirkulerade bland arbetare i Sovjetunionen: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba”. I dag skulle skämtet kunna lyda: ”De låtsas skapa jobb, och vi låtsas söka jobben.”

Standing förordar en radikal omvändning i synen på vad som räknas som arbete. Att arbete inte går att reducera till lönearbete har kvinnor vetat sedan länge. Det finns nödvändiga sysselsättningar som utförs i det tysta, och genom att reducera arbete till lönearbete värdesätter man inte den tid som krävs för att upprätthålla samhällets andra offentliga och privata institutioner, såsom familjen, vänner, den lokala gemenskapen och samhället. Varför, frågar Standing, inte kalla det för arbete och bygga in det i vår yrkesidentitet?

Samhället är alla vi tillsammans. Kultur är resultatet av handlingar, kollektiva handlingar. Och handlingar ger alltid upphov till konsekvenser, som man kan gilla eller ogilla, välja att se eller förneka, men leva med dem får alla. Det är vad jag vet, det är resultatet av kulturvetenskaplig forskning. Kalla mig flummig, eller komplex, men detta är ett faktum.