söndag 17 mars 2013

Kvalitet, komplexitet, kunskap och kärlek

Politiken saknar innehåll och visioner, tidningarna kämpar förtvivlat för sin överlevnad vilket går ut över texterna som produceras, och högskolan fokuserar mer på form och rankingplaceringar än på kunskap och innehåll. Vägrar tro att jag är ensam om att se ett tydligt mönster här, som går ut på att fokus ligger mer på form än på innehåll, över hela linjen. Kontroller och uppföljningar blir viktigare än det som ska kontrolleras och följas upp, själva kärnan i verksamheten. Söker lite på nätet, och hittar motkrafter. Det finns andra som ser samma sak, och som liksom jag insett det ohållbara i hur samhällets resurser förvaltas. Läser GPs nätupplaga och finner där förslag till lösningar på dessa högst komplexa (samhälls)problem.
Effektiva motmedel mot kontrollbehov är:

1. Öppenhet.: När man vet att det man gör syns för alla andra är man angelägen att göra rätt.

2. Enkelhet. Komplicerade regelverk och komplexa datasystem skapar fler problem än de löser. Hellre ungefär rätt än exakt men ofta fel.

3. Lärande. Sök förbättring i stället för skuld. Alla begår fel varje dag, bygg en kultur där alla vågar vara öppna med dem.

4. Förtroende. Eftersom nästan alla har ett bra omdöme och hög moral är det bättre att göra något åt problemet när ett förtroende någon enstaka gång missbrukas. Den som ges ansvar tar ansvar.

5. Likabehandling. Omotiverade skillnader i villkor, ersättningar eller status mellan olika grupper är en mycket stark drivkraft att tillägna sig otillåtna fördelar.

6. Gemensam målbild. Det krävs en ständig diskussion kring vad som är verksamhetens uppgift och inriktning. Närvarande chefer som kan verksamheten är viktiga.
Det svåra är inte att se problemet, och det handlar inte om lösningen, som synes är det i grund och botten ganska enkelt. Förståelse och tillit, marginaler och transparens, det är allt som krävs. Det svåra är att genomföra detta i praktiken. På det problemet finns inga enkla lösningar, men det finns massor av konsulter och andra kandidater som slåss för att få oss att köpa just deras smarta lösning på problemet. Den kampen och det brus i samhällsdebatten som den ger upphov till riktar tyvärr bara än mer fokus på ytan, och riskerar att förvärra problemen. Den enda vägen, brukar jag skriva och tala om, ofta, är en väg som garanterat leder fel. För världen, samhället, kultur är inte en linjär process! Levt liv är komplext och rör sig i olika riktningar. Levt liv skapas här och nu, interaktivt, i kollektiv handling.

Kvalitet handlar det om. Innehåll, kunskap och kompetens. Och det handlar om människor. Det handlar om det som är svårt att mäta, räkna, ranka och kvalitetssäkra. Kvalitet känner alla igen när de möter den, genom att utsättas för den och leva i den. Paradoxalt nog går den dock inte att mäta, den är till sin natur diffus. Och det är bara att gilla läget och acceptera denna tingens ordning. Det är inte vad kvalitetssäkringskonsulterna lär oss, det är inte deras budskap. Konsulterna vill tjäna pengar, precis som alla andra i dagens samhälle, där pengar för pengarnas skull upphöjts till det högsta goda. Konsulterna tjänar pengar på människans rädsla, och skapar profit av viljan att veta, begäret efter kunskap och insikt om det som komma skall. Inget av detta leder självklart till kvalitet, och mycket av det som tänks och görs leder i motsatt riktning.

Ovissheten som leder till rädsla kan accepteras och hanteras, eller förnekas och (försöka) elimineras. Det senare har varit kungsvägen till lycka, och det är den vägen som konsulterna förespråkar, politikerna slagit in på och hela samhället administreras i enlighet med. Så blir det som det blir också. Den enda vägen har lett oss fram till en situation där robotar tar över allt mer av allt fler arbetsuppgifter, och där allt färre jobbar allt mer, för en allt lägre lön. Arbetslösheten skenar, och de enda företagen som går riktigt bra är företag som sysslar med finanser. Finns bara fokus på en sak, och det högsta goda anses vara pengar, då blir det som det blir. Dags att bryta det mönstret, och då krävs mer fokus på kvalitet och innehåll.

Kvalitet, kunskap och innehåll är dock komplexa fenomen, som dessutom ofta rymmer massor av paradoxer. För att kunna hantera detta krävs en annan syn på kunskap än den i dagens samhälle rådande. Synen på kunskap idag går hand i hand med, och är samma andas barn som problemen i samhället. Därför blir lösningarna, paradoxalt nog, mer problematiska ju mer kvalitetssäkrade de är. En annan syn på kunskap finns inom humaniora, eller kulturvetenskap. Det är en syn på kunskap som ofta anklagas för att vara flummig, men det beror på vilket perspektiv man betraktar kunskapen utifrån. Flum är ett ord som bara den använder som tror på och förfäktar en syn på framtiden som en fråga om information och bearbetning av information. Flum ser bara den som utgår från att världen är en linjär process möjlig att kontrollera. Det är inte kulturvetarens syn på eller övertygelse.

Kvalitet är ett komplext fenomen, liksom kunskap och bildning. Och den typen av fenomen kräver andra kompetenser för att hanteras, än de gängse och idag dominerande. Förmågan att hantera komplexitet är en förmåga som håller på att utrotas i samhället idag, i takt med att sådana utbildningar läggs ner och lärare och forskare som har sådana kompetenser avskedas. Den enda vägen kräver sina offer, men vad är det vi håller på att skära bort och göra oss av med? Är det någon, annan än de närmast sörjande, som bryr sig? Och på vilka grunder i så fall? Diskuteras den frågan? Jag ser mycket lite av detta i dagens debatt, och möts istället väldigt ofta av hånfullhet. Den som verkar i mittenfåran och som är lojal med makten få så klart inflytande, och kan ta sig friheter. Och det är lätt att göra narr av kulturvetare. Men skrattet kan lätt fasta i halsen, för människan är i det större perspektivet en obetydlig del av det hela. Människan kan tro på det möjliga i, och försöka utrota ovissheten, men om det nu är en fundamental egenskap i Universum, livet, samhället och kultur, då spelar det ingen roll hur mycket makt man har, verkligheten går inte att vinna över.

Jag är orolig för att vi håller på att göra oss av med något vitalt när vi skär ner på kurser och utbildningar, när högskolor och universitet likriktas och specialiseras, när anställda ses som en kostnad och när allt mer fokus riktas mot pengar. Jag är orolig för framtiden, och vill se mer fokus på kvalitetsbegreppet, för genom att fler ägnar sig åt att försöka förstå vad kvalitet är, kommer förmågan att hantera komplexitet att öka och uppmärksamheten riktas då från yta till innehåll. Och det gör att integrationen ökar när fler och olika tankar och människor möts, vilket i sin tur leder till ökat behov av andra kunskaper. Mångfald är synonymt med hållbarhet, och transparens gör det enklare att upptäcka problem. Förmåga att hanteras komplexitet borgar för en bättre generell beredskap för det oväntat oväntade. Och genom att pengar betraktas som ett verktyg för uppnående av andra mål blir effektivisering inte längre ett hot, för den skapar därigenom ökade möjligheter för fler individer att få tid över till att ägna sig åt det som är viktigt i livet, att ta hand om sig och varandra, samhället och kulturen, och att fylla den korta tid vi människor har här på jorden med högkvalitativt innehåll.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är själv student, och jag tror att ”flum” är ett ord som studenter använder sig av när dom inte kan koppla samman ämnet med ”hur man ökar sina chanser att synas och vara mer eftertraktad på arbetsmarknaden”.

Alla har väldigt bråttom till arbetsmarknaden.

Kunskap ska leda till ökad prestige och ökade tillgångar (på arbetsmarknaden) anser många, oreflekterat även jag själv många gånger.

Man har anpassat sig.

Nu när tillvaron kan vara en aning råddig då och då – blir många mer intresserade av att härska.

För förståelse kan man ju inte bygga någon karriär på.

När ordet ”prestigelöshet” först kom till användning på allvar blev jag mycket besvärad. Vad ska hända nu frågade jag mig?

Och det som hände var naturligtvis att begreppet började missbrukas.

Handläggare skulle nu bli multihandläggare dvs. ha bredare kunskap över mindre områden så att de lättare kan ersättas om (eller när) behovet föreligger.

Det är så med allt.

Samma sak gäller teorier.

Forskare som skapar teorier har ibland misstänker jag ett fast fokus på att få ökad prestige bland andra forskare, att dom inte ser, eller blundar för att vissa teorier är så lätta att tolka på andra sätt än det avsedda. Följden kan bli att förtryckare använder sig av forskarnas teorier för att rättfärdiga sitt förtryck av andra, och kan på så vis sova en aning bättre på kvällarna.

Forskaren degraderas till en obekymrad lakej.

Men vad gör det? Forskaren har fått publicera sina texter, fått ett ökat anseende och mer prestige.

Karriären börjar bli värd namnet.

Men man ska inte klandra forskarna egentligen. För dom är verksamma i ett system som måste påverka dom på samma sätt som alla andra.

Ett målande exempel är att föreläsare blir betygsatta efter avslutade kurser. Det måste vara bra.

Men om studenter är uppmuntrade till- och uteslutande ivriga på att lära sig trix och knep för att förtrolla arbetsgivare, vilka föreläsare/forskare kommer då att bli högst betygsatta?

Inte är det dom som värnar om kunskap i alla fall. [Kursen var flummig, jag har inte lärt mig någonting (alltså ingenting som kan få en arbetsgivare att bli markant uppmärksam) och upplägget samt läraren var konstig.]

Det måste vara frestande att anpassa sig, tummar på kunskapen och kanske ger studenterna det som dom söker efter. Det är ju som sagt bra för karriären att göra så. Att anpassa sig till efterfrågan även om efterfrågan i sig kan vara tvivelaktig.

I framtiden får vi eventuellt söka kurser som går ut på att lära sig att förlöjliga sina arbetskamrater, hypnotisera chefen och bemästra ett mer slirigt sätt att vara på.

Söktrycket skulle säkerligen vara enormt och därför är det bra i dagens mått.

Men begreppet prestigelöst är fortfarande ett av dom finaste orden som cirkulerar just nu anser jag.

För om fler var på riktigt prestigelösa, då hade vi samarbetat istället för att se varandra som konkurrenter.

En professor skulle exempelvis inte behöva vaka över sin position och riskera att tappa prestige om doktorerna visade sig vara lite för kompetenta. Och doktorerna skulle inte behöva hävda sig genom att göra samma sak mot adjunkterna.

Kunskap så kunskap används idag, så jag ser det, verkar inte leda till ett bättre samhälle. Jag kan inte se att det i kunskapsbegreppet finns ett utrymme där fokus ligger på människa, och människan värde.

För det är människor som räknas, inte regler och bevarandet av hierarkier.

Vad ska vi annars ha samhället till?

Det finns inga element i kulturvetenskapen där studenter får lära sig att förtrycka andra. Inte ens dom mest djärvaste tolkningarna skulle kunna leda till ett sådant resultat.

Därför är inte kulturvetenskap önskvärt. Kulturvetenskapen strävar efter att förstå.

Sådan smörja ska vi inte hålla på med längre.

Det var några klåpare som ingick i Sokrates sällskap som ägnade sig åt sådana tankar, men vi – vi är ju civiliserade och vet bättre.

/ Henrik

Eddy sa...

Så länge det finns studenter som du Henrik, då finns det hopp för framtiden. En obehaglig bild du målar upp, men du visar också på vägar fram. Tappa aldrig trorn på din förmåga, och fortsätt göra det du tror på och brinner för!

lasse dahlquist sa...

Du uttrycker det väl.
Det var en i kafferummet, en arbetskamrat, som sa till mig tidigt i höstas
- du är väl en sån där rättshaverist, eller...
han hänvisade till mina protester i de frågor som du uttrycker så väl. Jag ligger något halvår före dig i utstötningsprocessen men det har kännts bra att läsa dina texter. I alla sådana här processer finns det tillfällen när man tvivlar på sitt omdöme, sina sinnens tillstånd. Ditt skriveri helar, förenar och stärker. Vi är många.
Tack ld

Anonym sa...

Till: Lasse

Det är klart att man kan börja tvivla på sig själv när man inser att man är någon annans kapital.

Men du är okej, och dina reflektioner är okej.

Galen är den som säger till sina kamrater med tom blick och maniskt leende: ”tänk positivt!”, när kanske en ledning har bestämt att avskeda samtliga och anställa dem igen, fast genom ett bemanningsföretag.

Det är emellertid viktigt (och jag måste påminna mig själv) att inte bli förargad över dem som har en påklistrad positiv inställning, och som ibland har chefen och ledningens kanske tvivelaktiga ekonomiska intressen inom sig, och kan därför tycka att det är nära asocialt att ifrågasätta organisationen, till och med om man så lite som samtalar över en kopp kaffe i fikarummet.

Det kan vara en överlevnadsstrategi lika effektiv som någon annan.

Alla hanterar utan tvivel ihållande stress på olika sätt.

Förövrigt, under en mer ansträngande period i mitt liv, blev konsekvensen att jag började oreflekterat inreda mitt hem helt i 1700-tals stil.

Idag förhåller jag mig dock lite mer distanserad till all rokoko och barock som då var så självklar.

Mvh, Henrik