Verbalisera världen. Viktigt!

Söker man på nätet efter betydelsen av ordet verbalisera kan man följande förklaring: ”uttrycka i ord, ge ord åt, klä i ord, säga.” Det verkar råda konsensus om att verbalisera handlar om att sätta ord på något, oftast en känsla eller en handling. Tyst kunskap brukar man tala om något som är svårt att verbalisera. Kan inte riktigt sluta tänka på detta, och jag ska därför försöka sätta ord på tankarna jag bär på.

Att sätta ord på tankar, att det går att säga så utan att stöta på patrull visar hur vårt tänkande fungerar. Det visar att vi omedvetet delar upp världen i subjekt och objekt. Och det, lär oss bland annat Gilles Deleuze, är ett problem. Problemet är att världen delas upp i en passiv och en aktiv del, vilket får vittgående konsekvenser. Genom att tänkandet präglas av de logiker som det är organiserat kring kommer denna egenskap att få konsekvenser långt utanför språket.

Aktiv: man, Passiv: kvinna. Natur: passiv, Kultur: aktiv. Så där kan man hålla på. Världen är fylld av dikotomier. Inte för att det är en naturlag, utan för att språket riktar blicken åt det hållet. Språkets struktur förmedlar den uppfattningen till oss, och när vi använder språket för att iaktta och förstå världen är detta vad vi får på köpet. Dikotomier. Och med dikotomierna följer hierarkier. Manlighet är överordnat kvinnlighet, kultur är överordnat natur liksom aktivitet är mer värd och idealiserat än passivitet.

Verb må vara ett ord, men det jag vill peka på är att det också är handling. Att verbalisera är att göra något, en aktiv handling. Det stämmer alltså inte att det bara handlar om att sätta ord på något. Att verbalisera är något i kraft av sig själv. Och detta är något som Deleuze skriver mycket om, det löper som en röd tråd genom hela hans författarskap. Vad vi kan lära är det olyckliga i uppdelandet av världen i olika nivåer, i ett utanför och ett innanför. Om vi utgår från att det först finns en värld av objekt, och att dessa sedan sätts ord på. Om det är så vi ser på världen, då har vi delat upp den i original och kopior, och originalet är det som ska kläs i ord.

Representationer blir vad vi rör oss med om vi tänker så. Men det är som att gå över ån för att hämta vatten. Och att undersöka representationer är som att ägna mer uppmärksamhet åt skuggorna som personen vi är intresserad av, än personen själv. Glöm representationerna, sluta verbalisera. Handla, och lär dig se handlingar och resultat av handlingar. Då får man ett mycket bättre verktyg att förstå världen med hjälp av.

Språka är ett verb, en handling. Och som jag skrev tidigare i veckan, människa är ett verb, karakteriserat av en speciell typ av handlingar. Man är en handling, inte ett biologiskt faktum. Liksom kvinna. Ser vi på världen på det sättet blir det lättare att skaffa sig en uppfattning om vad man kan och bör göra för att arbeta med olika typer av problem.

Det vore ett mycket bättre sätt att verbalisera världen. Alltså inte sätta ord på den, utan att överge substantiven helt och hållet. Substantiven leder tanken fel, och de är överflödiga. Vi klarar oss bättre utan substantiv, för även ett ting som en stol är et verb. Stol är ett sammanhållet fenomen. En stol är det i världen som uppför sig som en stol, över tid. En sten är något som antagit och som ihärdigt antar karaktären av just sten. Vi vet att stolar och stenar består av molekyler, och att både stolen och stenen, om bara tillräckligt mycket tid får gå, kommer att upphöra att vara stolar och stenar. Allt rör sig, allt blir ständigt till. Inget är. Därför klarar vi oss utan substantiv!

När väl människa accepterats som ett verb öppnar sig en hel massa möjligheter. Om vi lär oss se världen genom en sådan prisma, om tillräckligt många anammar ett sådant perspektiv, kommer nya lösningar på gamla problem att realiseras. Liksom nya problem så klart, för det finns inga universallösningar, men det blir en senare fråga.

Att människa blir med ett sådant perspektiv en handling möjligt att undersöka. Hur är den möjlig, vilka är människoblivandets betingelser? Vilka konsekvenser ger olika manifestationer av verbet upphov till? Ser man på frågan på detta sätt blir det möjligt att också undersöka alternativa sätt att människa.

Makt är också ett verb. Makt är ett resultat av handling, inget någon har. Makt uppstår i mellanrum. Att människa får som konsekvens att maktordningar skapas och upprätthålls, och om vi betraktar det som ett verb istället för som ett substantiv ökar handlingsberedskapen betydligt.

Passivitet är också en handling, ett verb. Det är något man gör, inget man är. Handling igen! Det finns bara handling.

Tillblivelse, det är vad som kännetecknar världen.