Satsningar på Nobelpris blir vår undergång

Det borde vara så att den bästa idén är den som vinner gehör, i alla lägen. Det borde vara så ett samhälle byggs, ett företag drivs eller akademin hålls igång. Det borde. Men det är inte så det fungerar, tyvärr. Alla vet att det borde fungera så, och det finns inget som hindrar oss från att genomföra idén. Inget, förutom kulturen då. Resultatet av mellanmänsklig interaktion, det vi delar. Kulturen rymmer allt. Hinder och möjligheter. Och därför är kunskap om kultur nödvändig för att förstå samhället. Det är bara det att kunskap också är en kulturell företeelse, och som sådan är den komplex och motsägelsefull, föränderlig och gäckande.

Insikten om detta fördjupas när jag läser Andreas Cervenkas krönika i SvD idag. Den alltid lika kloke Cervenka, visar än en gång prov på imponerande förmåga att se samband i världsekonomin. Samband som borde tas på största allvar, men som (allt för sällan) gör det. Krönikan handlar om SAS, men det skulle lika gärna kunna vara Europa, Sverige, Trollhättan. Vad är det som gör att en organisation som gör allt helt rätt ändå kan gå under? Svaret är enkelt.

Begreppet ”disruptive innovation” myntades på 90-talet av Harvardprofessorn Clayton Christensen. Det handlar om idéer som förändrar spelreglerna på en hel marknad.

Clayton Christensen var fascinerad av hur även till synes framgångsrika och välskötta företag kunde reduceras till medelmåttor eller till och med slås ut.

Det är det enkla som är svårt att förstå, för att det finns mitt framför ögonen på en. En disruptive innovation är en idé som inte är genialisk i sig, men som bär på förmågan att förändra. Hjulet, till exempel. Eller Facebook. Det som i efterhand ser självklart och trivialt ut. Det som i ljuset av vad som hände framstår som självklart, det är den typen av idéer som förändrar världen. Förstår vi det, och om vi kan anpassa oss efter den insikten, då är vi något viktigt på spåren. Men för att komma dit hän måste vi uppvärdera kunskaperna om kultur. Insikten om att det är där allt börjar, att det är ur djupet av kulturens myllrande komplexitet som omvälvande idéer kommer. Inte från experternas ritbord eller toppen av etablerade organisationer.

Det börjar alltid på samma sätt. En ny konkurrent dyker upp och kapar åt sig en liten del av marknaden. På jättarnas huvudkontor ses uppstickarna inte ens som utmanare. Ett exempel är när Toyota gjorde entré med sina rostande småbilar. För bjässen GM var det helt logiskt att rycka på axlarna eftersom det fanns så oerhört mycket mer pengar att tjäna på att fortsätta satsa på stora SUV:ar.

När Toyotas bilar plötsligt blivit så bra att de började locka till sig SUV-köparna var det redan försent. Varför skulle SAS, The Businessman's Airline, bry sig om Ryanair, ett företag som verkade ge bort biljetter och erbjöd sämre service än en boskapstransport? När Apple lanserade Iphonen avfärdades den av Nokia som en smal nischprodukt, inte värd att ödsla resurser på att försöka konkurrera med. Se där en liten felbedömning.

Den som är framgångsrik riskerar att bli arrogant, och följer så klart sin agenda, den som lett till framgångarna. Ju större och framgångsrikare bjässarna är, och ju mer pengar och makt företagen och dess ledare har, desto sårbarare blir de. Därför skulle höjda löner och andra ersättningar för ledarna i en organisation kunna utgöra ett slags indikator för risken att gå under. Företagen med de mäktigaste och mest välbetalda ledarna, det är paradoxalt nog de mest sårbara företagen. Just för att de varit så pass framgångsrika.

Clayton Christensen beskriver det som ett dilemma. De dominerande spelarna agerar enligt skolboken, lyssnar på sina kunder och satsar sina resurser där de ger bäst avkastning. Med andra ord, de gör allt rätt. Det är just detta som blir deras undergång. Jättarna är bundna av en kultur som bygger på vissa föreställningar om hur deras bransch fungerar. De blir som fångar i sin egen kropp. En sumobrottare som plötsligt inser att hans nya gren är höjdhopp kan lansera hur många turnaroundprogram som helst utan att någonsin få till den där Stefan Holmska spänsten i upphoppet.

När problemet sitter i den egna kulturen, i föreställningen om den egna kulturens överlägsenhet, då blir det svårt att förstå hur man ska göra för att hitta ett sätt att tänka och vara som fungerar. Så fungerar kulturell komplexitet. Det är detta kulturvetare menar med att kulturen fylld av inneboende paradoxer. Kulturen är och fungerar så här, och det enda vi människor kan göra är att acceptera det, lära oss logiken (eller avsaknaden av logik) och anpassa vårt sätt att leva efter dessa insikter. Även om de går på tvärs mot hur det borde vara, eller handlar om att bryta ett framgångsrikt mönster. Kulturvetare förstår detta. När ska politiker och ekonomer fatta, och ta humaniora på allvar?

Hur ska företag då undvika att gå samma öde till mötes som exempelvis Kodak? Enligt Clayton Christensen är det inte för få oppfinnarjockar med propellerhatt på huvudkontoren som är grundproblemet utan något helt annat: ett för stort fokus på kortsiktiga vinster och så kallat aktieägarvärde. Det får företagsledningar att prioritera det som ser rätt ut istället för det som verkligen är rätt. Bolagens mål borde istället vara att ständigt förbättra för sina kunder. En positiv bieffekt är att även vinsterna stiger.

Är det bara jag som här ovan läser in forsknings- och utbildningsministerns vision om en samhällsnyttig akademi? Politiken idag handlar om att främja innovationer och utgår från drömmen om ett Nobelpris. Där finns lösningen på Sveriges problem, enligt ansvariga politiker och företrädare för näringslivet. Så ser prioriteringarna i samhället ut. Jag förstår att det ser rätt ut, att det verkar vara den klokaste vägen att gå. Men i själva verket är det precis tvärt om, den vägen leder till samhällets undergång.

Det som verkligen är rätt väg, det är att förbättra för samhällets breda massa. Det borde vara bolagets Sverige strategi. För folket i tiden. Det som ser ut som en kostnad är i själva verket en investering, och den kommer att betala igen sig mångfaldigt. Håller med Cervenka.

Ett råd värt att ta till sig inte bara för storföretag, utan kanske även för ett samhälle där vi under decennier kommit att tyst acceptera att alltifrån tåg till långvård ska styras med marginalmål och avkastningskrav. Att ändra på det vore, om något, en disruptiv idé.

Disruptiva idéer går aldrig att beställas fram, de går bara att upptäcka i efterhand. Ingen kan kläcka dem eller räkna ut dem, de bara finns där. När man mist anar det. Och då gäller det att kunna ta vara på dem. Disruptiv idé är med andra ord en synonym för flyktlinje. Och flyktlinjer uppstår där man minst anar det, ur djupen av kulturen. Nerifrån och upp, kommer idéerna, och de förverkligas i och genom kollektiv handling. Aldrig uppifrån och ner. Det är alltså inte fler experter vi behöver, inte fler ledare, utan en befolkning som mår bra och som värnar varandra, med en väl utvecklad förmåga till kritiskt, analytiskt tänkande. Bara så kan ett hållbart samhälle byggas.