Det resultat- och produktionsorienterade samhälle som vuxit fram i västvärlden blir allt mer ohållbart eftersom det bygger på det orimliga antagandet att förändringshastigheten kan öka exponentiellt i oändlighet, vilket gör att människorna utsatts för en ständigt ökande stress. I vår kollektiva strävan att leva upp till våra egna och andras mål, vilka hela tiden höjs pressar vi både oss själva, varandra och livsbetingelserna på jorden, till gränsen för överlevnad. Grundpremissen för samhället vi lever i och anpassar oss efter är nämligen att ingen någonsin ska vara nöjd. Allt fokus riktas därför mot det som kommer sedan, vilket dessutom gör att ingen är närvarande i det som är här och nu. Vi tror att vi har makten i vår hand och att alla önskningar kan uppfyllas om vi bara vill och jobbar tillräckligt hårt.
Strateger och ledare får allt större makt och deras uppgift är dels att skapa nya mål, ju högre och djärvare desto bättre, dels att se till att målen nås. Den eviga frågan som alla förväntas ställa sig är vilka förbättringsmöjligheter man ser. Därför arbetar alla proaktivt, vilket gör att det som inte är problematiskt också förändras. Rädslan för att inte vara tillräckligt förändringsbenägen eldar på utvecklingen och driver upp hastigheten. Det som började som en god tanke, men nu är förändringen i sig det enda som anses vara positivt. Om vi inte värnar livsbetingelserna på jorden kommer vår planet förr eller senare att bli obeboelig. Risken är dock att vi människor långt innan dess har pressat oss själva över våra egna fysiska och mentala gränser. Samhällsordningen leder till att klyftorna ökar, och de redan rika blir allt snabbare rikare och får mer makt, samtidigt som de blir färre och färre. Eftersom den som har makt har också makt att värna sitt inflytande finns en uppenbar risk att det jag skriver om här inom en snar framtid kan uppfattas som ett hot mot rådande ordning, alltså ett hot mot det ekonomiska system som vi tillåter diktera villkoren för våra liv.
Vi är idag så fixerade vid vad vi gör att vi glömmer betydelsen av allt det vi inte gör. Om vi inte sover, låter bli att röra på oss, inte tänker på vad och hur vi äter får det naturligtvis konsekvenser. För att inte äventyra hälsan måste man återhämta sig, och det kräver att man har förmågan att inte göra någonting, att bara vara. Men i en kultur och ett samhälle där inaktivitet betraktas som illojalitet blir det svårt att få det man behöver för egen del. Det finns nämligen alltid någon annan som är beredd att pressa sig lite mer. Alla tvingas på det sättet tävla med varandra om vem som gör mest, snabbast och till lägst kostnad. Detta kollektiva sätt att tänka och leva leder till att tiden för vila och återhämtning minskar, vilket utgör en hälsorisk. Men vad värre är, även tiden för eftertanke minskar och det leder till att fler får allt svårare att se problemen som hopar sig.
Både som individer och som samhälle är vi liksom naturen vi är beroende av för vår överlevnad, i desperat behov av det som när det pågår i kroppen benämns homeostas, som förenklat kan sägas handla om inre balans, i relation till en föränderlig omgivning. Balans är liksom demokrati och jämlikhet inget man kan producera, det är något man ständigt måste vara uppmärksam på och kämpa för, något man bara kan värna och förvalta. Balans är inte ett mål man kan nå, utan ett tillstånd man ständigt strävar efter. För egen del kan man försöka, så gott ens omgivning och de sammanhang man finns och verkar inom tillåter det, sträva efter homeostas, men på en samhällsnivå krävs det att många ser, förstår och aktivt värnar balansen mellan arbete, ledighet och sömn. Så ser det inte riktigt ut idag, eller låt oss vara ärliga: så ser det inte alls ut idag.
För en gångs skull skriver jag inte om kunskap, men det går naturligtvis inte att komma runt det faktum att lärande kräver tid och tillit, att forskning bara kan bedrivas i frihet och i avsaknad av tydliga mål (alltså andra mål än mer och bättre kunskap). När man bedriver studier på universitetet är det särskilt viktigt att man inte bara fokuserar på det man gör, på själva pluggandet. Kunskapsutveckling är nämligen en icke-linjär process som går i skov. Även om följande siffror inte är exakta vill jag med stöd i egen erfarenhet och både egen och andras forskning peka på det verkar vara så att under 20 procent av tiden utförs 80 procent av arbetet, i alla fall när man håller på med intellektuellt krävande uppgifter. Och båda aspekterna är lika viktiga för att resultatet ska kunna bli bra. För att det ska vara möjligt att prestera på toppen av sin förmåga under 20 procent av tiden behövs de där övriga 80 procenten eftersom tiden av inaktivitet är själva förutsättningen för att resultatet av arbetet ska bli så bra som möjligt.
Kvalitet kan man bara skapa förutsättningar för, aldrig tvinga fram. Trots att ingen lyckats falsifiera den insikten införs system för kvalitetssäkring och målstyrning av forskning och högre utbildning som hämtats från tillverkningsindustrin. Därför förväntas lärare som ansvarar för kurser som fungerar utmärkt förändra dess varje år, trots att det leder till försämringar. Det låter kanske märkligt att lärare som vigt sitt liv åt kunskapen och som utbildats för att värna den agerar så här, men förstår man att lärarna inte längre har makten över det som händer på högskolan inser man förhoppningsvis hur det kunnat bli så här. Och eftersom politiker och företrädare för näringslivet ser utbildning som en kostnad som till varje pris måste minska, talas det dessutom allt oftare om att tiden som studenterna befinner sig i utbildning måste kortas.
Den redan tidigare ohållbara utvecklingen kommer, som en konsekvens av att kunskapen idag inte respekteras och dess värde därför devalverats, att accelerera. Kunskapen kräver nämligen tid för eftertanke och inaktivitet, och när förutsättningarna för lärande omintetgörs kommer kunskapen att få svårt att vinna över känslorna, vilket gör det svårare och svårare att värna kvaliteten som är förutsättningen för kunskapen. Alla som stannar upp och tar sig tid inser vad som ligger i farans riktning, problemet är att allt färre gör det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar