Dumhetens och okunskapens många ansikten

Dumheten tar sig många olika uttryck, och okunskap om detta faktum är en viktig anledning till fördumningen av samhället som idag oroväckande nog accelererar. Låg IQ, tänker sig många, är det viktigaste tecknet på dumhet, men det är långt ifrån det ena och det är dessutom det minst problematiska. Den dumhet som tvingas fram genom att allt fler, allt oftare utsätts för stress och oro, vilket är två känslor som tenderar att förstärka varandra, är en mycket allvarligare form av dumhet. Det värsta uttrycket för dumhet är dock den informerade okunskap och det ointresse för andra människors lidande som idag idealiseras i många kretsar. Det faktum att det finns kunskapsignoranta politiker i regeringspartierna, och att vi har en statsminister som inte bryr sig om detta, som till och med försvarar okunskapen och ignoransen, visar på hur normaliserad dumheten är idag.

Kanske det blir så här när partier inte längre är förankrade i en tydlig ideologi utan snarare ses som tomma varumärken. Partier som skriver om sina partiprogram årligen hör inte hemma i en demokrati, för de visar med all önskvärd tydlighet att det är makten och inflytandet i sig deras företrädare är ute efter, inte ansvaret att förvalta demokratin och vårt land. Och när politik handlar om vad man kan komma undan med, inte (som på Palmes tid) om vad man vill, och när partierna får sitt stöd av lojala anhängare som bryr sig mer om att kritisera andra partier än att granska konsekvenserna av den politik som det egna partiet driver, blir alla förlorare. Att valet i USA är jämnt borde vara en väckarklocka, men istället betraktas det som underhållning. Dumheten som dessa företeelser är ett tecken på och det faktum att den idag påverkar besluten som tas om framtiden är oroväckande, för om det handlade om bristande förmåga eller verklig okunskap hade forskningen kunnat visa vägen. Idag betraktas vetenskapen allt oftare som ett hot, eller ett ovidkommande särintresse, i alla fall när forskningen inte ger populisterna stöd för sina förslag.

Den som inte vet hur lite hen vet förstår inte vad hen går miste om. Okunskap är därför ett problem för de som drabbas av den, brukar man säga. Men dumheten tar sig som sagt olika uttryck. Den som avstår från att skaffa sig kunskap eller som använder andra människors oförmåga till insikt eller deras ointresse, för att tillskansa sig makt till exempel, underminerar både demokratin och kunskapen, vilket drabbar alla. Problemet är att det inte räcker att lyssna på forskningen. Vetenskapens resultat kräver respekt för forskningen och kunskapen för att dess resultat ska kunna komma till användning. Det krävs mer än att veta. Utan handling kan ingen förändring komma till stånd. Så länge majoriteten väljer att lyssna på politiker som bekräftar deras fördomar och säger vad de önskar höra, och så länge föraktet för politiker som säger vad som behöver sägas och vill göra vad som krävs för att kunna förvalta samhället på ett demokratiskt sätt och värna livsbetingelserna på jorden för framtida generationer, kan och kommer kunskapen aldrig att kunna vara till någon som helst hjälp.

Förutsättningen för både demokratin och kunskapen, som står i ett ömsesidigt beroendeförhållande till varandra, är det stora flertalets engagemang i och förståelse samt respekt för vetenskapen, rättsväsendet och andra samhällsbärande institutioner. Idag utsätts istället dessa institutioner för en massiv press som de inte kan hantera, av den enkla anledningen att de aldrig kan bli bättre än förutsättningarna vi människor och samhällsmedborgare skapar för dem. Enda sättet som kunskapen och demokratin kan komma mänskligheten till gagn är att majoriteten använder sitt kollektiva engagemang och inflytande för att försvara kunskapen och demokratin mot den allt mindre och allt rikare och mäktigare minoritet som många idag, paradoxalt nog och av ignorans, okunskap eller dumhet, allierar sig med, trots att det går emot deras egna både kort- och långsiktiga intressen. 

För att kunna möta hotet mot den artificiella intelligens som nu utvecklas i en rastande takt krävs ett utbildningssystem som fungerar, alltså en kunskaps- och bildningsinriktad skola och högre utbildning. Utan intresserade och engagerade lärare som kan axla ansvaret som friheten och tilliten som läraryrket är en förutsättning för kan och kommer vi aldrig att kunna bjuda motstånd mot dumheten, okunskapen och den cyniska ignoransen; det är svårt redan som det är att försvara och använda kunskap, men utan det stora flertalets intresse och engagemang för utbildning blir det omöjligt. Utbildning är långt viktigare än forskning, för dels krävs det förhållandevis få forskare för att tillgodose samtidens och framtidens behov av kunskap, dels blir resultatet av forskningen meningslöst om det sprids i ett samhälle där förståelsen och respekten för kunskapen saknas. 

Redan idag är det många studenter som använder AI som "hjälp" i deras studier. Fast det är inte studierna de får hjälp med, utan produktionen av svar på de frågor lärarna tvingas ställa eftersom det kvalitetssystem som styr (och kringskär) lärarnas arbete idag lägger större betoning på nyckeltal (det som går att väga och producera) än på kunskapen och dess unika kvaliteter. Tragiskt nog är det bara en tidsfråga, i alla fall om vi som kollektiv inte tänker om utan fortsätter på den inslagna vägen, innan AI tar över lärarnas arbete. Men det enda som då finns kvar är ägarna till "skolorna", som därigenom kan bli ännu rikare på skattebetalarnas bekostnad. Vi är på väg med stormsteg i den riktningen. Totalitära krafter får liksom AI (och ofta i samverkan) allt mer makt i allt fler forna demokratier, men det är egentligen människorna som lämnar över makten till diktatorerna och tekniken, av dumhet, okunskap eller ignorans, för att man tror att man har något att vinna för egen del. 

Kunskapen och erfarenheten säger något annat än känslorna, men det kommer inte an på hur det känns. Känslor kan manipuleras, och det är precis vad som händer på nätet, det är själva syftet med algoritmerna som reglerar interaktionen på sociala nätverk, så genom att hänga där manipuleras kognitionen och perceptionen. Visst fattar jag att jag predikar för de redan frälsta, de som ser det jag ser och känner samma oro som jag, men jag vet inte vad ska annat kan göra, att skriva, undervisa och forska är det som ger mitt liv mening, så genom att göra det jag kan och anser behöver göras kommer jag i alla fall att kunna se mig själv och mina barn och barnbarn i ögonen och ärligt kunna säga att jag gjorde vad jag kunde, mer kan ingen göra. Tyvärr förlitar sig allt fler på att någon annan ska göra det åt dem.