Akademisk jargong och intellektuell förmåga

Använder man bara rätt ord och och säger det förväntade går det att passera som akademiker, men det betyder inte att ens intellektuella förmåga behöver vara särskilt utvecklad eller ens att det man påstår stämmer. På samma sätt och med en liknande strategi går det att producera artiklar som antas i vetenskapliga journaler, särskilt om man submittar dem i lite lägre rankade tidskrifter. Lär man sig bara den akademiska jargongen och producerar mätbara resultat går det att göra karriär i akademin, men det är på inget sätt någon garanti för att man dessutom utvecklats intellektuellt.

Om samtalet var norm istället för debatten, när frågor ska avgöras och påståenden granskas, skulle det vara svårare att lajva akademiker och kunskapen skulle tydligare placeras i centrum. Om det som sägs granskades mer än den som säger det skulle vetandet värnas och människor som är i akademin av andra skäl än att utveckla kunskap och bida med förståelse diskvalificera sig själva eftersom ingen skulle kunna gömma sig bakom titlar eller gamla meriter. Ingen skulle uppfattas som auktoritet eftersom allt som sägs mäts efter samma måttstock: kunskapens värde.

När genomströmning och jämförbara nyckeltal väger tyngre än aktuella kunskaper och kompetenser som faktiskt används ges den som bara bryr sig om vad man ska säga och hur man ska föra sig fördelar framför den som faktiskt är där för att söka kunskap och förståelse för livet och världen. Risken är därmed att samhällets generella förståelse för komplexitet utarmas istället för att utvecklas, vilket blir en ond cirkel som förstärker problemen och gör det svårare att arbeta för en förändring till det bättre. Det är svårt att säga vad som är hönan och ägget, men intellektuell hederlighet är en bristvara i dagens samhälle och även i akademin. Det är en olycklig konsekvens av att tvärsäkerhet är vad som premieras, och av att tveksamhet anses vara ett tecken på svaghet. När allt fler vet allt mer om vad man "måste" veta och acceptera för att bli någon värd att tas på allvar premieras det som historiskt sett visat sig framgångsrikt. Även om alla vet att människan historiskt sett aldrig lär sig något av historien. Den synen på framtiden är förkastlig. Intellektuell hederlighet handlar inte bara om att premiera tvärsäkerhet utan att även bejaka tveksamhet och om att närma sig världen, kunskapen och framtiden med öppen nyfikenhet och med kritiskt reflexivitet. Vidare handlar det om att uppvärdera egenskaper som ödmjukhet, rörligt intellekt, öppenhet för att byta åsikt i ljuset av ny kunskap och nyfikenhet. Egenskaper som idag betraktas med skepsis i samhället och politiken och som inte premieras i den starkt prestationsinriktade och strömlinjeformade akademin. Vi behöver ett utbildningssystem där kunskapen står i centrum är där intellektuell hederlighet är idealet, istället för det notoriskt hopplösa begreppet kvalitet. Det skulle ge oss en helt annan syn på utbildning och en helt annan inställning till lärande. Och det skulle i sin tur ge oss en annan syn på forskare och akademiker.

Det finns inte en enda eller någon yttersta orsak till problemen i samhället, men för att lösningar ska kunna utvecklas och få genomslag i samhället behöver tänkandet återupprättas och kunskapen uppvärderas. Därför bloggar jag. Jag skriver för att utvecklas som tänkare och för att visa på tänkandets möjlighet. Flyktlinjer är en hyllning till tänkandet som är nyckeln till kunskap. Ett samhälle som inte förstår betydelsen av eftertänksamhet, reflektion och samtal; som inte tar sig tid att analysera eller som förnekar samhällets och kulturens komplexiteten; som behandlar alla problem på samma sätt och söker den enda, bästa och mest effektiva lösningen; är ute på tunn is. Det finns inga enkla, enda och effektiva lösningar på KOMPLEXA problem. Enda sättet att komma tillrätta med sådana problem, vilket är just vad vi har att brottas med framöver, är att fokusera på vägen fram och allas gemensamma ansträngningar. Växande klyftor sliter isär samhället och människorna och förvärrar problemen. Och drömmen om handlingskraftiga ledare som löser allt till det bästa försvårar arbetet med integration och hållbarhet. Utan en bred och kollektiv förståelse för hur svårt det är att förvalta ett samhälle, utan insikt om hur komplex kullturen är och utan en generell och vida spridd förmåga hos befolkningen som helhet att TÄNKA är samhället dömt till undergång. Samhällen, i alla fall demokratiska samhällen, står och faller med befolkningens SAMLADE intellektuella förmåga.