Varför är det fel att drömma?

”Tanken är fin, men den är inte realistisk”, får jag höra ibland. Fast hur bevisar man vad som inte fungerar? Avsaknaden av bevis är som sagt inte bevis på avsaknad, den insikten är en av vetenskapens grundbultar, ändå är det påfallande ofta forskare som utan att undersöka saken närmare säger sig veta vad som är dunkelt tänkt och vad som inte fungerar. Tyvärr håller vetenskap på att bli en formaliserad och regelföljande verksamhet när jakten på effektivitet leder till att unika kunskaper och personliga kompetenser flyttas från forskare till system, vilket gör att det finns allt mindre utrymme för kreativitet och skapande inom forskningen. Vet man inte vad man ska komma fram till blir det svårt att vinna medel i den benhårda konkurrensen om vems ansökan som är bäst. Kraven på prestation blir allt hårdare och pressen som många i akademin känner av riskerar att ta död på friheten och nyfikenheten som krävs för att skapa ny kunskap. Allt fler forskare producerar allt mer av samma och att allt fler gräver dessutom ner sig allt djupare i allt smalare hål, vilket går ut över överblicken och förståelsen för helheten.

Under den här rubriken är ambitionen att visa att nästan vad som helst kan fungera som utgångspunkt för samtal om kultur. Författaren David Foster Wallace får illustrera den tanken eftersom hans sätt att klä kunskap i ord och beskriva det obeskrivbara är beundransvärd. Foster Wallace är död, men orden finns kvar och tankarna lever vidare; dock bara så länge de läses och samtalas om. Texter heter en samling av hans noveller som gavs ut på svenska 2013 och den är inte bara skriven på ett vackert språk, den är dessutom fylld av vishet och där visas prov på en extraordinär iakttagelseförmåga. 

Jag kan förstå om det här inte låter så värst kul eller fräscht eller ens särskilt inspirerande. Men detta är, såvitt jag kan se – och om man avlägsnar all retorisk bullshit – Sanningen. Ni får ta det hur ni vill. Men om ni tycker att jag hytter finger och predikar som någon annan Dr Laura, då avfärdar ni mig nog för lätt. För det här handlar inte om moral, eller religion, eller dogmer, eller stora snitsiga teorier om livet efter döden. Sanningen handlar om livet före döden. Den handlar om hur man ska orka leva till trettio, eller kanske femtio, utan att hela tiden behöva fundera på om man inte borde skjuta skallen av sig. Det handlar om något så enkelt som medvetenhet. Medvetenhet om något så grundläggande och så verkligt, så svårt att få syn på, att vi hela tiden måste påminna oss själva, om och om igen: ”Detta är vatten. Detta är vatten.” Det är ofattbart svårt att lyckas med det, att förbli levande och medveten, dag efter dag. (Foster Wallace 2013:297)

Vackra och kloka ord om humaniora och vad som är syftet med (en humanvetenskaplig) utbildning och kunskap. Texten är skriven av en lärd författare beskriver meningen med kunskap och utbildning mycket bättre än många akademiker som är mitt uppe i och fullt upptagna av att göra karriär. Orden om vatten syftar på en inledande berättelse om några fiskar som blir uppmärksammade på att de lever och verkar i vattnet, som de fram till dess inte uppmärksammat eller förstått värdet av. Jag brukar använda den liknelsen för att förklara vad kultur är och vad kulturvetenskap handlar om, men jag kommer inte i närheten av den elegans i uttrycket som David Foster Wallace visar prov på.