fredag 23 oktober 2020

Olika sätt att möta oro och arbeta med säkerhet

Att okritiskt lyssna på människors oro är som att utvärdera kurser på högskolan genom att bara låta studenterna uttrycka sina åsikter, utan närmare förklaring, motiv och argumentation. Åsikter som säger att kursen är dålig, läraren tråkig, att det är för mycket att läsa eller något liknande ger inte läraren någon som helst vägledning i arbetet med att utveckla kursen (det är givetvis roligare att läsa positiva omdömen, men lika meningslöst ut kursutvecklingshänseende), och samma gäller människors oro -- om den inte är tydligt formulerad, bygger på evidens alternativt goda argument och relevant. Säkerhetskonsulter som tjänar pengar på rädslan bryr sig bara om att den finns och fokuserar på sätt att möta den, och partier som söker mandat för en politik som bygger på hårdare straff och stängda gränser kan till och med tjäna på att underblåsa rädslan. Alla som blivit uppringda av försäljare av brandvarnare eller säkerhetssystem av olika slag förstår vilket psykologiskt övertag konsulten eller försäljaren har. "Tänk om du tackar nej, och råkar ut för något ..." Medierna på den yttersta högerkanten utnyttjar den psykologin hänsynslöst genom att i värsta fall ljuga, men framförallt genom att endast uppmärksamma problem kopplade till invandrare för att på det sättet sprida osäkerhet och underblåsa rädsla. "Ingen rök utan eld ..."

Vill man arbeta med säkerhet på ett klokt och hållbart sätt måste man göra på samma sätt som ansvarsfulla lärare på högskolan när kurser utvärderas, man måste ställa följdfrågor och gå till botten med rädslan. Vad är det man är rädd för egentligen, och finns det grund för oron? Om rädslan är diffus och om den är obefogad varken kan eller ska politikerna och andra göra något. Att ta sådan rädsla på allvar underblåser i själva verket oron och sprider en allmän känsla i samhället om att osäkerheten ökat. Problemet är att inga fakta biter på den känslan, fakta och statistik som visar på orimligheten i upplevelsen kan istället få motsatt verkan. Faran med rädsla är att den så lätt underblåser sig själv. Rimlig oro och underbyggd rädsla ska man givetvis ta på allvar, men en klok och ansvarsfull politik handlar om att bygga ett tryggt samhälle där det inte finns någon anledning att vara rädd. En delförklaring till otryggheten i samhället är att politikerna med väljarnas goda minne prioriterat sänkt skatt, vilket tvingat fram nedskärningar, uppsägningar och lett till färre poliser och försämrade trygghetssystem. Cyniskt nog är det samma politiker som skar ner på välfärden som nu gapar högst om vikten av att ta väljarnas oro på allvar; en oro som uppstått som en konsekvens av skattesänkarpolitiken. Det är en allt annat än klok politik, och ytterligare försämringar och minskad trygghet på arbetsmarknaden kommer oundvikligen att oron ökar ytterligare.

Idag är universallösningen på den här typen av problem att leta fel, jaga syndabokar och fördela skuld, alltså att skylla på någon annan, oftast invandrare som försätts i en fullkomligt hopplös situation där man tvingas bemöta påståenden av typen: har du slutat slå din fru? Om en muslim bryter mot lagen anses det rimligt att kräva av alla muslimer att de ska fördöma och ta avstånd från handlingen, men inte ens det räcker eftersom problemen kopplas till deras kultur. Alla muslimer är idag dömda på förhand och utsatta för en hatkampanj som alla kloka människor måste fördöma eftersom den underblåser oron genom att göra hatet legitimt. Drastiska åtgärder som strider mot både folkrätt, svensk lag och anständighet förs fram som seriösa förslag på lösningar. Vi befinner oss idag i ett läge där den som kräver hårdast straff och förespråkar mest drakoniska åtgärder framstår som mest seriös. Det är en utveckling som bara kan sluta i katastrof. Inget gott kan komma ur ett sådant arbete för att öka tryggheten i vårt land. Människor reagerar nämligen på regler och förändrar sitt sätt att tänka och agera. Kriminella är lika lite som rädsla en objektiv och oberoende parameter som kan hanteras med hjälp av enkla och slagkraftiga åtgärder om fungerar i debatter i TV. Hårdare straff leder INTE till ökad trygghet, det som händer är att brottslingarna beväpnar sig ännu mer och tvingar polisen att göra det samma. När förekomsten av vapen ökar i samhället leder det till att risken för skjutningar och andra incidenter höjs och samhället blir hårdare och mer ogästvänligt, vilket gör att oron ökar och samhället fastnar i en ond cirkel.

Ett klokt och hållbart sätt att tänka och arbeta med trygghet är att analysera konsekvenser av beslut som tagits och dra lärdom av problemen, det vill säga fokusera framåt och vara lyhörd på vad som faktiskt händer. Om forskningen tydligt visar att till exempel mord och dödsskjutningar minskar har alla kloka politiker ett ansvar att beakta den kunskapen, och alla ansvarsfulla journalister en skyldighet att sprida den nyheten -- oavsett hur det går med väljarstödet och hur det påverkar intäkterna. Annars kommer oron att spridas, populismen att växa sig stark och kunskapen undermineras.

Vill man bilda sig en uppfattning om läget i världen och samhället lyssnar man på polisen, socialtjänsten och forskare som vet och har koll på hur det verkligen ser ut och som vet om oron är befogad.

Inga kommentarer: