För mig var universitetet vad Mount Everest var för Edmund Hillary: en utmaning som jag inte kunde motstå. Det var högskolan som intellektuell miljö som lockade och möjligheten att utvecklas som tänkande människa. Grundskolan tråkade ut mig eftersom den var allt för styrd och kontrollerad -- jag fick inte utlopp för min kreativitet utan förväntades bara göra vad lärarna bestämde, dessutom på det sätt som lärarna menade var bäst. Friheten jag upplevde på högskolan och den egna ansvaret för studierna var en välsignelse. Fram till dess hade jag trott att mina betyg från grundskolan speglade min förmåga, men på universitetet där jag fick söka kunskap på mina egna premisser bevisade jag för mig själv och för alla andra att jag långt ifrån nått gränsen för min förmåga.
Jag återkommer ofta till varianter av dessa tankar. Det beror på att jag lider när jag ser hur högskolan som akademisk och intellektuell miljö utarmas, men det handlar nu inte bara om mig och min upplevelse utan om kunskapsutvecklingen i vårt land. En levande akademi kan inte vara en kontrollerad miljö. Studier på högskolan bygger liksom forskning på frihet under ansvar. NPM bygger på kontroll, styrning och strävan efter måluppfyllelse, vilket är oförenligt med utveckling av ny kunskap och lärande som sträcker sig förbi utbildningens lägsta godtagbara standard. Ekvationen må vara ekonomiskt oklanderlig, men det går inte ihop och är därför förkastlig. Om högskolan även i framtiden ska vara en plats där kunskap utvecklas måste produktionstanken överges, det går inte att få det ena utan det andra.
Det faktum att klockan går och stressen ökar, vilket får mig att tänka sämre, gör att jag känner mig tvingad att sätta punkt snart för att hinna allt jag måste, är en indikation på att högskolans fokus flyttats från kunskapssökande till nyckeltalsproduktion. Dagens studenter kommer med ansvariga politikers goda vilja till högskolan i första hand för att ta poäng och få en examen, inte för att lära och utveckla kunskap. Hur vet jag det? Så fort jag ställer krav uppfattas jag som ett problem, ett hinder på vägen mot målet. När jag var student såg jag mina lärare som en utmaning och som förebilder; som kunniga och erfarna klättrare som gått före och visade vägen upp mot kunskapens högsta toppar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar