fredag 2 oktober 2020

Det tar tid att hitta sig själv på andra sidan högre utbildning

Så som dagens utbildningssystem är konstruerat är det svårt att tillägna och lära sig hantera den intellektuella utveckling som rimligen borde vara målet med allt lärande och all utbildning. Designen av systemet bygger på att man ska röra sig så smidigt som möjligt genom det. Övergångarna mellan de olika stadierna märks knappt. Grundskolan följs av gymnasiet, som följs av högskolestudier. Effektivitet är ledordet och lärarnas uppgift är att skapa förutsättningar för att resan ska kunna genomföras så snabbt och smärtfritt som möjligt. Fokus ligger på betyg och genomströmning, alltså på produktion av mätbara resultat. Så här har det inte varit alltid. Både elever och studenter har tidigare fått ta ett mycket större ansvar för sitt eget lärande. Förändringen har skett gradvis, vilket gör det svårt att tala om den på ett vettigt sätt. Allt färre minns hur det var och allt fler tar för givet att det är som det alltid varit, med den skillnaden att man idag kan välja (bort) den skola man önskar. Konsekvensen blir att kunskapen, som är svår att se och förstå och ännu svårare att mäta, hamnar i skymundan. Under i princip hela 1900-talet var skolan och utbildningen en bildningsresa; för alla. Idag är det bara de som verkligen vill lära och som ser sina studier som en utmaning som når bildning, alldeles för många får tyvärr bara betyg och en examen. 
Att detta inte betraktas som ett problem är det verkligt stora problemet.

Situationen förvärras av att den här synen på studier allt mer får fäste även på doktorandutbildningar, och även efter disputationen är det idag långt ifrån självklart att man bedriver självständig forskning. Produktionstanken bygger på att avhandlingen ska bli färdig på fyra eller max fem år. Det sägs uttryckligen att det inte ska vara ett livsverk utan ett "körkort", vilket fått till följd att avhandlingens kunskapsvärde devalverats betydligt under 2000-talet. Sedan är tanken att man ska söka post-dock-tjänst, som man skulle kunna tänka sig handlade om att får tid och möjlighet att forska på egen hand. Så är det bara i undantagsfall idag. Den nydisputerade doktorn anställs i ett projekt där hen förväntas okritiskt utföra tjänsten forskning. Syftet och metoden bestämdes nämligen redan i ansökan, av professorn som leder projektet, där även ett resultat utlovats. Det är alltså inte förrän man blir docent, vilket allt fler blir idag eftersom vägen dit är utstakad, upplyst och de flesta hinder undanröjts. Om artiklarna bara blir publicerade, och det blir de, förr eller senare, dels eftersom vetenskapliga journaler är en en världens mest lönsamma företag med vinstmarginaler som trotsar fantasin, dels eftersom den typen av skrivande i hög grad bygger på regelföljande. Det man lär sig på vägen mot professor är att producera resultat enligt en mall, och professor blir man om man lyckas i konkurrensen om forskningsmedel, vilket gör att förmågan att arbeta självständigt med öppna frågor utan givna svar snabbt utarmas i akademin.

Visst hårdrar och förenklar jag, men med lite perspektiv på skola och utbildning häpnar jag över hur lite uppmärksamhet som riktas mot och hur lite forskningskompetensen, det vill säga förmåga att skapa KUNSKAP, är värd i dagens utbildningssystem. Jag är oändligt tacksam över att vara så pass gammal att jag tvingades göra den där bildningsresan och för att jag redan under åren som doktorand fick ta eget ansvar för allt rörande mitt avhandlingsprojekt. Även om min avhandling inte slog världen med häpnad och trots att jag retar mig på hur tunn den framstår i ljuset av den jag är och det jag kan och vet idag läses boken fortfarande, och jag kunde använda kunskaperna och den intellektuella förmågan jag utvecklade under doktorandåren i arbetet med nästa projekt. Boken om alkohol och droger är helt och hållet resultatet av mitt egna arbete, på egen hand. Den gjorde mig till docent. Efter det höjde jag ribban REJÄLT och föresatte mig att inte ge upp förrän nästa studie kan sägas utgöra ett substantiellt bidrag till kunskapsutvecklingen inom mitt ämne etnologi/kulturvetenskap. Tio år tog det, men nu börjar jag skönja ljuset i andra änden av tunneln. Här under hösten lägger jag sista handen vid den bok som jag ser som mitt livsverk.

Skrivandet är en kamp och det har gått trögt här i veckan, men arbetet är belönande eftersom det leder till intellektuell utveckling. Jag kommer aldrig att bli färdig. Boken ska ges ut, på ett eller annat sätt, men jag kommer inte att slå mig till ro. Möjligheten, eller ynnesten, att få bidra till kunskapsutvecklingen i Sverige tar jag på största allvar. Samtidigt oroar jag mig för det faktum att så få idag får möjligheten att finna sig själva på andra sidan av en högre utbildning. Produktionstanken är cynisk eftersom den leder till att annat än kunskap placeras i centrum för både skolan och forskningen, vilket i sin tur leder till att utbildning och forskning blir en allt mindre INTELLEKTUELL utmaning. Skillnaden mellan före och efter minskar, vilket gör att hela poängen med skola, utbildning och forskning går om intet, eller förpappras och allt mer fjärmar sig från verkligheten.

Inga kommentarer: