fredag 9 oktober 2020

Kunskapens egenvärde är nyckeln till hållbarhet

Detta är en utveckling av en tanke jag hade i somras, men som publicerades innan den tänkt igenom ordentligt. Ibland är det enda sättet att utveckla tankar, att kasta ur sig hugskott och sedan vara uppmärksam på konsekvenserna. Jag är nog inte färdig med texten än, men det tror jag å andra sidan aldrig att jag blir, med något.

Det är ingen slump att de som förnekar kunskap även ser på andra människor genom ett filter av fördomar och föraktar alla som ser ut och tänker annorlunda än de själva. Klimatskeptiker vägrar på samma sätt att acceptera att verkligheten inte ser ut som de vill eftersom de värderar sina egna önskningar och dess uppfyllelse högre än kommande generationer och livet på jorden. För den som inte kan skilja kunskap från åsikter är jag och det som är viktigt för mig det ENDA som betyder något. Problemen skylls på andra och ropen skallar: Högre skatt och mer investeringar i välfärden! Den politiker som lovar mest framstår som bäst.

Det allvarligaste problemet för demokratin, öppenheten, klimatet och kunskapen är den narcissistiska personlighetsstörning som sprider sig i samhället idag. När allt fler tänker att jag vill ha det jag önskar mig nu, utan hänsyn tagen till några konsekvenser, hotas både allt det som mänskligheten byggt upp och förutsättningarna för kommande generationers möjlighet för liv på jorden. Regnskogens skövlas, haven fiskas ut och den som skjuter den sista noshörningen ser sig som en hjälte. Antibiotika används i förebyggande syfte och för att tjäna mer pengar i slakterifabrikerna där efterfrågan på billigt kött tillfredsställs trots att vi vet att det leder till antibiotikaresistens. Det brinner allt oftare på allt fler ställen på jorden, permafrosten i Sibirien och isarna på Grönland smälter. Men så länge börden går upp och min strandvilla inte svämmas över tänker JAG inte avstå från någonting som jag önskar mig.

Påpekar man detta på sociala nätverk möts man av hatande nättroll eller förnumstiga påpekanden från så kallade realister som hävdar att man är en bakåtsträvare. Problemen kommer att lösas av ny teknik, sägs det, men ingen kan lova det! Blir det inte som optimisterna och narcisserna lovar finns ingen som kan ställas till svars. Jag försöker hålla oron stången och gör vad jag kan för att försvara kunskapen, för det är det enda som kan rädda livet på jorden. Jag tror inte på tekniska lösningar, blir så är det naturligtvis bra; men det är IDIOTISKT att förlita sig på framtida upptäckter och genombrott. Kunskapen jag försvarar handlar om att lära sig se sambanden, inse allvaret och om förmågan att bygga ett verkligt hållbart samhälle. Det är kunskapens värde jag värnar, för där vetenskapen bara betyder något om den genererar pengar kommer förr eller senare människovärdet att urholkas, liksom betydelsen av mångfald och miljö. Det är svårt att säga vad som är hönan och vad som är ägget, men skolan och den högre utbildningen spelar en nyckelroll i byggandet av ett långsiktigt hållbart samhälle. Krisen i skolan är därför minst lika allvarlig som klimatkrisen, och pandemin som vi nu är mitt uppe i är bara en västanfläkt i jämförelse med problemen som ligger och jäser i samhället och världen.


Jag återkommer ofta till tanken på att kunskap har ett egenvärde, eller kanske snarare till övertygelsen om att ifall kunskap inte har ett egenvärde kommer det förr eller senare leda till problem för det samhälle, den kultur där så inte är fallet. Ekonomismen är ett slags populism som blandar samman orsak och verkan, eller som spänner vagnen framför hästen. När pengar får ett egenvärde innebär det ett perspektivskifte som först senare får genomslag, och då kan det mycket väl vara för sent. Pengar är ett verktyg och grunden för den samhällsbyggande, blomstrande kapitalismen är ÅTERINVESTERINGAR i verksamheten, inte girighet, vinstuttag och aktieägarperspektiv. I en globaliserad värd spelas olika länder och befolkningar ut mot varandra och ett växande aktiekapital, placerat på jordens alla börser, tvingar politiker och arbetare till lydnad. Skattebasen och löneutrymmet pressas och demokratin utarmas. I ett samhälle där pengar är målet blir utbildning och anställda en onödig kostnad och med tiden är risken stor att det bara finns utrymme för företag som tjänar pengar på att producera pengar. I ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde, och där pengar återinvesteras i verksamheterna, stärks demokratin däremot och chansen att det utvecklas hållbara lösningar ökar.

Vill vi bygga ett kunskapssamhälle vore det en god idé och väl investerade pengar att skicka politikerna och Svenskt Näringsliv på en kurs i kunskaps- och vetenskapsteori. Vet man inte vad kunskap är eller hur kunskap utvecklas, förändras och fungerar. Vill man inte lyssna kan skolan aldrig leva upp till förväntningarna. Och om man gör som man gör i företagsvärden för att få det man vill ha -- det vill säga lägger ansvaret för resultatet på ledningen (som belönas med bonusar, hög lön och avgångsvederlag om målen inte nås), detaljreglerar verksamheten (alltså styr den mot på förhand formulerade mål, enligt externt utarbetade metoder vilka utvärderas och kontrolleras) och tvingar lärarna att följa order (det vill säga betraktar lärarna som utbytbara utförare av order som inte ska tänka själva, bara göra som ledningen säger) samt förvandlar elever och studenter till kunder (utan ansvar) och låter skolorna konkurrera med varandra -- skapas en gigantisk maskin som producerar mätbara, jämförbara och utvärderingsbara resultat som inte har någonting med kunskap att göra. Så länge politiker ser sig själva som beställare, vilka förväntar sig att få en tjänst utförd, effektivt och till lägsta möjliga pris, kommer debatten om skolan att fortsätta tills Sverige fullkomligt dränerats på kunskapen som behövs för att vända utvecklingen.

Inga kommentarer: