I ett enda slag och på bara några dagar i mars förvandlades mitt arbete radikalt. Rörelsen mot allt mer kontroll och detaljstyrning av uppgifterna som ingår i tjänsten bröts och jag kastades tillbaka till doktorandtiden och mina första lyckliga år som lektor, till tiden före New Public Management, när arbetet fortfarande var intellektuellt. Jag arbetar fler timmar i veckan nu än innan Corona, långt mer än de 40 timmarna jag får betalt för, men jag gör det med glädje, kvaliteten i arbetet som utförs är bättre och jag är fylld av mer energi än innan pandemin slog till. Jag förstår om det låter märkligt, men för mig är det självklart och inget konstigt alls. När jag fann mig till rätta i akademin och när tanken på att stanna kvar växte fram under doktorandåren var det inte ett vanligt jobb jag sökte och signade upp för, det var ett mycket större och dessutom livslångt åtagande, för KUNSKAPEN. Jag har lidit svårt av förändringen, av den långsamma glidningen från det fria och inspirerande, tillitsbaserade och AKADEMISKA arbete jag gick ut i, 2003 efter disputationen, till det idag allt mer kontrollerade och målstyrda arbete som det kommit att bli. Förpappringen av arbetet är plågsam och all tid och energi som måste läggas på att kämpa med administrativa system som får mig som högutbildad att känna sig som ett problem, snarare än en tillgång, tär på mig. Men så i ett slag i våras förändrades allt. Det var som att någon lyfte på locket och släppte in livsluft i det unkna rum där jag tillbringade mina dagar. Visst saknar jag den dagliga samvaron med kollegorna och de spontana mötena i korridoren. Jag har ju alltid tyckt att jag har världens bästa arbete.
Med det perspektiv som omställningen inneburit är det skrämmande hur mycket arbetet förändrats under framförallt de senaste tio åren. Det som en gång var ett INTELLEKTUELLT arbete var på god väg att utvecklas till en standardiserad tjänst som alla som kan läsa instruktioner och följa order kan utföra utan engagemang, där det är mer ett problem än en tillgång att vara docent. När vi ställde om i våras var det framförallt administrationen som fick stryka på foten, undervisningen var tvungen att utföras enligt plan. Även om förändringen var radikal var den enklare att genomföra än att fylla i en reseräkning. Det gick på bara någon dag att vänja sig vid tekniken och studenterna var med på noterna, vilket så klart underlättade. Under det senaste halvåret har jag arbetat rejält mer än heltid, men det känns som jag gått ner på halvfart. Eftersom jag nu kan fokusera till 100 procent på lärande och kunskapsutveckling. Jag vaknar med ett leende på läpparna på morgonen och inleder dagens arbete med glädje och energi. När jag kan och får planera arbetet efter eget huvud istället för efter något slags plan och när jag slipper känna mig övervakad och får lösa mina uppgifter på mitt sätt tillsammans med studenterna och andra uppdragsgivare, blir jag enormt mycket mer effektiv samtidigt som jag upplever mitt arbete mer meningsfullt och stimulerande.
Det intellektuella arbetets kännetecken är att det bygger på:
- Beting: Det vill säga man får en lista med uppgifter som ska utföras inom en viss tid.
- Tillit: Det vill säga att man är fri att göra det som ska göras på det sätt man finner bäst, där och när man önskar.
- Ansvar: Det vill säga att uppgifterna man åläggs att utföra är kvalificerade och kräver en lång och avancerad utbildning, och dessutom fortlöpande kompetensutveckling i egen regi och med utgångspunkt i vilka kunskaper och färdigheter man själv anser behöver utvecklas.
New Public Management är motsatsen till intellektuellt och akademiskt, vilket bevisats här under Corona, när löftena som NPM införts med stöd i inte infriats. För mig står det alldeles fullkomligt klart att NPM fungerar när det inte behövs och när det behövs, till exempel när världen drabbas av en pandemi, fallerar systemen och lämnar arbetsstyrkan i sticket. Vi som slitit för att ge systemet vad systemet vill ha i den allt mer avakademiserade vardagen på högskolan, samtidigt som vi kämpat för att hålla den intellektuella kvaliteten på en anständig nivå (och på det sättet tänjts ut likt gummiband på väg att brista), lämnades i våras vind för våg. Jag lider med alla kollegor som kommit in senare än jag i systemet och därför famlar i blindo eftersom det saknas regler och rutiner, men jag jublar inombords. Äntligen fick jag tillbaka det arbete jag utbildats för och älskar, det arbete som skattebetalarna betalar mig för att utföra.
Jag är docent och både kan och vill få en lista på saker som ska göras för att sedan lämnas ifred. Jag är utbildad för att litas på. Varför skulle samhället annars investera i min utbildning, som är en av landets absolut dyraste? Jag håller tummarna för att arbetslivet efter Corona mer liknar arbetslivet under än innan Corona och jag håller tummarna för att vi skrotar NPM och på det sättet frigör resurser som kan användas för att återupprätta högskolans intellektuella kvaliteter och akademiska status.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar