Livets mirakel

Igår var jag och gratulerade min dotter och fick då träffa mitt barnbarn igen. Hilding låg i min famn nästan hela tiden. Det var 14 dagar sedan jag träffade honom senast, och han hade vuxit på sig; blivit rundare, stadigare och var lite mer vaken. Om några dagar fyller han två månader. Det är svårt att förstå och jag inser hur mycket man glömmer av den där första tiden. När min dotter föddes för 28 år sedan var jag student och det var så otroligt mycket som pågick runtomkring och som förälder har man ett annat ansvar och lever med sina barn hela tiden. Minnena av de där åren är en explosion av ögonblick och stämningar. Nu är min dotter mamma och jag är morfar.

Jag funderar massor på vilken typ av morfar jag vill vara. Viktigast tror jag är att bara vara, att inte lägga upp en massa planer. Det finns naturligtvis massor jag vill göra och uppleva tillsammans, men jag tror det viktigaste är att vara följsam. Jag vill bygga en relation och komma mitt barnbarn nära på riktigt. Att vara en lekfarbror lockar inte. Livet är ett mirakel och jag vill göra vad jag kan för att hjälpa Hilding att uppleva dess mångfald. Allt förändras så fort idag men som morfar kan man stå för kontinuitet. Igår förlorade vi oss i varandras blickar och han sov tryggt på min arm. Om några år vill jag läsa böcker för honom. Jag vill visa på alternativ till dagens flåshurtiga barnkultur och nätets cyniska pockande på uppmärksamhet. Jag vill berätta saker och svara på frågor, vill promenera med en barnhand i min. Åka tåg, gå på museum.

Givetvis går det inte att styra och ställa och det finns inga garantier för att det jag vill ge uppskattas. Jag är ödmjuk inför det, men jag har för avsikt att försöka bygga en så pass stark relation att jag blir någon han lyssnar på och ser upp till. Blir det så kan man öppna dörrar och peka på alternativ. Att vara morfar är ett minst lika stort ansvar som att vara förälder, det är annorlunda men precis som föräldraskapet är det ett livslångt åtagande. En lika komplex och föränderlig uppgift att växa med som föräldrarollen. Både jag, mina barn och deras barn förändras tillsammans med alla andra människor de har omkring sig och kulturen vi alla lever i.

Samhället har förändras enormt sedan jag var barn, sedan mina barn var små och så kommer det att fortsätta. Min inställning till livet är att nyfiket följa med genom att försöka förändra det som går till det bättre och acceptera det man måste. Jag vill inte bara leva, jag vill uppleva, tillsammans. Och att bara sitta med sitt förstfödda barnbarn i famnen och möta blicken, känna andningen och musklerna som spänner sig när det gör lite ont i magen är en upplevelse; ett mirakel.