Kulturvetarens dilemma

Arbetet med boken om mellanrummen tar sig innanför huden. Med och motgångar i skrivandet påverkar upplevelsen av världen och tillvaron. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan, mellan hybris och känslan av meningslöshet. När det går bra och det är flyt i texten, språket är levande och tankarna som sätts på pränt hänger ihop, när exemplen jag finner och utvecklar är fyndiga känner jag mig oövervinnerlig. Och när det går trögt, när textpassagen jag arbetar med bjuder motstånd, när jag upprepar mig och fastnar i plattityder och upprepningar, ansätts jag av tvivel och känner mig värdelös. Igår blev jag färdig med ännu en genomarbetning av manuset som helhet och tog helg med en skön känsla av att ha tagit ett stort kliv framåt, men idag är jag inte lika säker längre. Nästa vecka ska jag fila på detaljerna och se över problematiska passager. Innan helgen ska manuset skrivas ut och läsas, noga, både med fokus på språket och logiken i upplägget och argumentationen. Jag flyttar allt mer in i känslan av att snart vara färdig. Boken om mellanrummen kan sägas utgöra essensen av tio års bloggande. Antalet timmar jag lagt ner på projektet är fler än jag orkar räkna. Skrivandet, tänkandet och läsande som ligger till grund för boken har utgjort en stor del av mitt liv. Hade jag arbetat mot ett mål hade jag aldrig blivit färdig. För mig har vägen hela tiden varit målet och därför spelar det ingen roll vad som händer med boken när jag anser att den är färdig, projektet står och faller inte med att boken antas på ett erkänt förlag. På något sätt, i någon form kommer texten att publiceras under nästa år. Det är dags att sätta punkt och ta nästa steg i min intellektuella utveckling.

Jag är oerhört glad och tacksam över att kunna förena mitt arbete med skrivande (ungefär hälften av författandet har utförts på fritiden), men det är ändå med ambivalens jag ser på resultatet. Kulturvetenskapens dilemma är att forskningen handlar om något som alla har en egen förstahandsuppfattning om, vilket gör att många anser sig vara experter på det jag skriver om och därför inte drar sig för att kritisera eller avfärda allt som de med hänvisning till sina personliga upplevelser inte anser vara fel eller problematiskt. Dagligen, både som lärare och forskare, och särskilt på sociala medier, stöter jag på ett akademikerförakt som gör mig bedrövad. Vem är du att tala om för mig hur det är och fungerar? Som kulturvetare anklagas jag för att vara elitist eller flummare om jag använder filosofiska begrepp och för att vara aktivist om jag kritiserar politiker som lägger fram förslag som strider mot allt jag kan och vet. Jag kan tala med de lärda på latin och med bönder på bönders vis, men som kulturvetare riskerar jag hela tiden att dra på mig kritik från båda håll. Forskare från andra discipliner anklagar ofta kulturvetare för att vara ovetenskapliga och allmänheten avfärdar inte sällan texterna som obegripliga. Båda lägren anser sig veta allt som behöver vetas om kulturen, om de nu inte helt avfärdar den genom att hänvisa till sin egen realistiska världsbild som minsann bygger på fakta. Det är med andra ord många gånger otacksamt att vara kulturvetare. Fast det var aldrig för att få bekräftelse eller för att göra karriär jag sökte mig till och stannade kvar på högskolan -- det var och är för kunskapens skull jag studerar, forskar, undervisar och skriver.

Dåliga dagar ansätts jag av tvivel. Såren i själen från åren av mobbing i skolan sitter djupt och påverkar mig fortfarande, fyrtio år senare. Skrivande leder både till självkännedom och till kunskap och förståelse för den värld vi lever i. Och när man skriver på toppen av sin intellektuella förmåga och lägger ner hela sin själv i arbetet blir det en hudlös verksamhet. Jag blottar mitt inre för världen och dåliga dagar spelas det på mina känsligaste strängar. När jag tvivlar på boken tvivlar jag oundvikligen på mig själv. Jag är öppen för att jag kan ha fel och vet att jag inte självklart har något viktigt att säga; det är mitt ansvar som forskare att ha den inställningen och även vara tydlig med det. Det blir dock ett problem i det samhälle vi lever i där säkerhet dyrkas och den som vinner debatter hyllas. Som forskare förväntas jag producera resultat, men den synen på vetenskap strider mot att jag lärt mig, därför vägrar jag och väljer jag att skriva böcker. Att gå sin egen väg kostar på av många olika anledningar, men det är så jag gjort i hela mitt liv och det har bevisligen fungerat, så jag fortsätter. Jag är härdad och även om jag känner mig sårbar vet jag att jag klarar mig på något sätt. Så länge jag gör det jag tror på och ger människor det jag på goda grunder kan argumentera för att de behöver är och förblir jag en vinnare.