Är det verkligen en anställning vi vill ha, till varje tänkbart pris? Från vissa håll i politiken låter det så, och väljarna verkar hålla med. Uppenbara försämringar för löntagarna sägs vara en modernisering av arbetsrätten. Det måste bli lättare att säga upp anställda hävdar man. Om företag gick i konkurs i parti och minut vore det ett rimligt påstående, men så ser det ju inte ut. Debatten om arbetsrätten och anställningstryggheten är inte en strid mellan ägarnas intressen och de anställdas. Det handlar om vilket samhälle vi vill leva i och vilken människosyn som ska styra politiken. Anledningen till att frågan diskuteras är att arbetsgivare under en lång rad av år pressat kostnaderna till det yttersta för att öka vinsten, och förr eller senare kommer blicken oundvikligen att riktas mot posten löner i balansräkningen. Det var bara en tidsfråga. Arbetsgivarnas våta dröm är att endast betala för exakt den arbetskraft man behöver, precis när man behöver den. Vad får vi för samhälle om vi köper den logiken?
Om vem som helst kan få sparken av vilken anledning som helst och om risken dessutom ökar med åren får vi ett otryggt samhälle där alla måste vara på sin vakt hela tiden. Ett cyniskt samhälle där alla utgår ett potentiellt hot mot varandra. Samhällskontraktet blir ett slavkontrakt. Kom ihåg att det inte bara är arbetsrätten som diskuteras. Rätten till sjukersättning och arbetslöshetsersättning utarmas för varje år som går för att minska ett fiktivt bidragsberoende.
Vi är med stormsteg på väg i en riktning som andas 1930-tal på väldigt många olika sätt. Innan folkhemstanken slog igenom på allvar dikterade arbetsgivarna och kapitalägarna villkoren och arbetarna betraktades som en förbrukningsvara. Ingen säger tjänare idag; det heter hushållsnära tjänster som subventioneras av staten. I praktiken är det dock samma sak. Det finns inga statare idag, men villkoren i gigekonomin är skrämmande lika statarnas. Tiggarna är tillbaka på gatorna, men eftersom de inte ser ut som oss kan vi vifta bort problemet med hänvisning till kultur. Vi rör oss alltså med stormsteg mot ett samhälle där ett fåtal lever i sus och dus och den stora massan sliter ut sig för att klara livhanken. Mellan då och nu fanns en period i vårt lands och västvärldens historia när allt fler fick det allt bättre för varje år som gick. Inte bara anställda fick det bättre, samhället som helhet blev bättre. De fattiga blev färre och medelklassen ökade, men inte på de rikas bekostnad. Finessen var att SKILLNADERNA mellan grupperna minskade.
Givetvis går det inte att vrida klockan tillbaka, men hur fick vi för oss att det kan bli bra om vi återinför regler och lagar som vi gjort upp med och förändrat för att de var dåliga för både enskilda och samhället? För lyckligt lottad person som Bianca Ingrosso är Sverige fantastiskt. Hon är 26 och är ekonomiskt oberoende, inte för att hon löst cancerns gåta utan för att hon är hon och en massa människor klickar på länkarna hon lägger ut på nätet. Kanske inte alla som kämpar kan bli läkare eller lärare men väldigt många kan bli det. Det är inga arbeten man blir ekonomiskt oberoende på, men det är jobb som ger både den anställde och dem hen arbetar med samt samhället något substantiellt tillbaka. Dagens influencers liknar adeln i Frankrike innan revolutionen. Ett fåtal som i sanslös lyx svävar ovan alla andra.
Trump lovade att Amerika skulle bli great om han fick makten. Äntligen en företagsledare vid makten, sa många. Nu blir det ordning och reda. Ekonomin har gått bra, men till priset av att allt annat bivit sämre. Klarar USA och världen fyra år till med en politik som gör ett krympande fåtal rikare och alla andra fattigare, samtidigt som naturen skövlas, klimatet förändras och problemen förnekas eller skylls på invandare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar