Det är svårt att införa tillitsbaserat ledarskap, men inte oöverstigligt svårt, och en del av svårigheten ligger i att inse hur enkelt det är egentligen. Tillit är något man väljer (medvetet och omedvetet), det är en livshållning och en inställning till andra, på samma sätt som egoism och misstänksamhet. Om man till exempel möts av misstänksamhet och egoism är det lätt att man känner sig tvungen att agera på samma sätt, men det gäller tillit också. Det fina är att omställningen till tillitsbaserat ledarskap varken kräver omfattande reformer eller behöver leda till ökade kostnader. Tillitsbaserat ledarskap handlar om att agera aktivt, inte proaktivt. Genom att rikta fokus mot det som händer här och nu och överge ambitionen att nå mål går det att uppnå både bättre kvalitet och ökad tillfredställelse i arbetet samt förbättrad hälsa bland medarbetarna.
Dagens fokus på ekonomi, vilket är en konsekvens av synen på kommuner som företag, leder dels till att människor omedvetet uppfattas som en kostnad (som dessutom ska sänkas till varje pris), dels till att effektivisering betraktas som en välkommen ekonomisk lösning. Den här logiken tär på alla i offentligt finansierad verksamhet, vilket riskerar leda till att fokus i arbetet riktas mot det som går att mäta och att det växer fram ett destruktivt behov av kontroll som gör att snart sagt ingen känner sig litad på. Företagsekonomen Mats Alvesson har skrivit en rad böcker där han visar på hur förödande rådande sätt att tänka kring ledning och organisering är, till exempel Tomhetens triumf och Dumhetsparadoxen, vars titlar är talande. Nyckeln till förståelse för tillitsbaserat ledarskap är insikten om och accepterandet av det faktum att kommunal förvaltning är en komplex verksamhet som förändras dynamiskt, inte linjärt.
Idag är svaret och den enda godtagbara vägen fram för snart sagt alla verksamheter kontroll, styrning, mätning och utvärdering samt effektivitet. Först definierar man ett mål och bestämmer vilka värden som ska gälla, därefter kontrollerar man verksamheten och utvärderar utfallet, och sen effektiviserar man. I teorin är det enkelt, men i praktiken leder inte systemen för kvalitetssäkring till avsedd effekt. Målen nås visserligen, men eftersom kvalitet är ett obestämbart mått på något som till sin natur är vagt leder kvalitetsarbetet i praktiken till att kvaliteten (i den betydelse som människor i dagligt tal lägger i begreppet) sjunker. Systemet för kontroll lever upp till de formella kraven, men eftersom kvalitet är något annat och fungerar annorlunda, leder systemet inte till det vi önskar oss och vill ha.
Den administrativa apparat som är en förutsättning för att NPM ska fungera – vilket David Graeber skriver klargörande om i boken Reglernas utopi: om teknologi, enfald och byråkratins hemliga följder – tenderar att bli till en gökunge som bokstavligen äter upp en allt större andel av resurserna som samhället lägger på vård, omsorg och utbildning. Till ingen som helst nytta. Inte minst under pandemin och i spåren av Corona har det visat sig att NPM fungerar perfekt när den synen på ledning och samhällsplanering inte behövs, men att det sättet att tänka är helt oanvändbart i tider av kris, (som i praktiken snarare är regel än undantag). Om det var så att NPM faktiskt fungerade och samhället gick att styra och man kunde planera för alla behov skulle inte styrningen och planeringen klappa ihop fullständig i tider av kris. Läkarna, vårdpersonalen och ansvariga på landets myndigheter tvingas under pandemin agera med utgångspunkt i den kunskap och beprövade erfarenhet som innan Corona betraktades med misstänksamhet och sågs som ett kvalitetsproblem, och fungerar det nu vore det märkligt om tillitsbaserad styrning inte skulle fungera under normala omständigheter. Nu med andra ord nu ett gyllene tillfälle att ställa om och satsa på tillit.
Mänsklig vilja kan försätta berg, men den kan aldrig övervinna verklighetens inneboende lagar och begränsningar. Troll finns inte heller, men just troll är intressant i detta sammanhang för de flesta vet att om man tar ett troll ut ur skogen, ut i ljuset, för att studera det i detalj förvandlas det till en stenstod eller spricker, och då är det inget troll längre. Samma gäller för kvalitet. Försöker man definiera vad det är i detalj låser man fast något som måste vara öppet och föränderligt för att vara levande, och då försvinner kvaliteten som sand mellan fingrarna. Man kan inte få det ena utan att förlora det andra, hur man än försöker. Kvalitet är en föränderlig men viktig egenskap eftersom kvaliteten på det man gör eller köper är det enda som betyder något egentligen. Svaret på frågan om vad kvalitet är finns inte på en bestämd plats och en varas eller tjänsts inneboende kvalitet gäckar ständigt den som söker efter den. Exakthet i mätandet går därför inte att nå, vilket enkelt kan utnyttjas av den som vill visa att verksamheten håller hög kvalitet. Tvingar man fram en exakt definition är den alltid felaktig, för verkligheten är inte beskaffad på det sätt som man vill eller tror. Kvalitet måste upplevas för att få mening. Det finns inga genvägar eller någon speciell metod att förstå eller hantera kvalitet och därför är ordet kvalitetssäkring en självmotsägelse. Det spelar ingen roll att många människor med makt och inflytande försöker kontrollera kvalitet. Och det finns verkligen massor med system som sägs garantera kvalitet. Det är bara mer eller mindre elaborerade strategier för att dölja det faktum att kostnadsminskningar och effektivisering alltid riskerar att gå ut över kvaliteten. Kvalitet kräver tillit, marginaler och tid att tänka efter, särskilt om det är en skola eller en vårdinrättning det handlar om och ifall det är kunskap och lärande man söker.
Problemet är att ekonomin är målet och kvalitet är medlet. Hur man tjänar pengarna eller får budgeten i balans är idag underordnat, det viktiga är att man gör det. Därför talas det idag om kvalitet mer än någonsin och de som säljer kvalitetssäkringssystem tjänar massor med pengar, även om alla med inblick i och erfarenhet av vardagen i offentligt förvaltade verksamheter inser att kvaliteten stadigt blir sämre när effektivitetsmålen är det enda som betyder något i praktiken. Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att långsiktig hållbarhet i verksamheten ska kunna uppnås. Kvalitet uppstår mellan delarna och genom utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans, finns svaret, men det förändras och rör sig och är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Satsningar på bildning, både i skolan och i den kommunala förvaltningen som helhet, leder till att fokus riktas mer mot vägen fram och det som händer mellan människor än på målen, vilket är en kvalitet i sig.
Följer man manualer eller prickar av på förhand definierade punkter på en lista når man resultat, men inte kvalitet. Kvalitet kräver något mer och kan bara uppnås av hängivna människor som känner tillit och som har mandat att göra vad som krävs i stunden för att uppnå kvalitet i det som görs. Kvalitet är en relation, ett komplext samspel, som uppstår när många, och många olika, komponenter kan fås att samverka. Kvalitet går inte att räkna på eftersom det likt det gyllene snittet (som utmärker kvalitet i konsten) är ett obestämbart värde. Kvalitet undflyr med andra ord alla försök att låsa fast den. Kvalitet är inget man äger, det är en nåd att bedja om och något att hoppas på. Därför är lyhördhet, flexibilitet och ödmjukhet, eller tillit och kompetens att ta ansvar samt frihet att använda kunskaperna och kompetenserna som alla har och utvecklar genom att leva sina liv efter eget huvud, så viktigt.
Om inte alla förhåller sig ödmjuka inför det faktum att kvalitet är en gäckande och undflyende egenskap kommer resultatet av arbetet inte att kunna hålla den höga kvalitet som kännetecknar en hållbar och välmående kommun. Vill man på allvar skapa förutsättningar som faktiskt leder till utveckling av verklig kvalitet måste alla som verkar i systemet inse och acceptera det faktum att kvalitet, liksom kärlek handlar om något man aldrig kan tvinga fram eller förvissa och försäkra sig om. Kvalitet kräver ömsesidig tillit och en utvecklad förmåga att ta ansvar. Och utan tid och generösa marginaler samt förståelse för att resultatet kan bli bra även om målen inte nås går det inte att få det man önskar. Fråga vilken artist eller konstnär som helst och de kan vittna om sanningen i dessa ord. Kvalitet är resultatet av skapande verksamhet, inte en produkt eller något man producerar. Först när det missförståndet rätats ut kan förutsättningar för verklig kvalitet skapas. Dålig kvalitet visar sig alltid och är uppenbar för alla som vill se och verkligen försöker förstå hur det faktiskt ligger till. Allt som krävs för att uppnå verkligt hög kvalitet i den kommunala verksamheten finns alltså redan. Betänk att svensk skola höll mycket hög kvalitet innansystemen för kvalitetssäkring infördes. Vad säger att mer av samma skulle leda till bättre kvalitet i landets kommuner? Ingenting. Tvärtom borde fler ta sig tid att oftare stanna upp och reflektera över vad man menar med kvalitet, vilket leder över resonemanget på kunskap och bildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar