Demokratin och kunskapen

Demokratin och kunskapen hänger ihop, det är två sidor av samma sak eftersom det ena är en förutsättning för det andra. Båda måste respekteras för att fungera, och ingen av dem går att äga eller kontrollera. Problemet är att det är så svårt att avgöra vad som är vad. Donald Trump utmanar båda, men det är sällan det sker så öppet -- och det amerikanska samhället har inte rasat samman under de senaste fyra åren. Förändringen kommer smygande. Både kunskapen och demokratin kan under lång tid urholkas utan att det är uppenbart vartåt det barkar. På ytan kan allt se hyfsat normalt ut så länge hjulen snurrar på. Respekteras inte demokratin och kunskapen kommer man dock oundvikligen, förr eller senare, till en punkt då allt på kort tid kan förändras dramatiskt. Ingen vet var Sverige befinner sig på skalan, men vi rör och tveklöst i helt fel riktning. Valet i USA är inte vilket val som helst. Fyra år till med Trump kan mycket väl innebära att kunskapssamhället får sig en knäck som tar decennier att återhämta sig från. Möjligen klarar sig demokratin något bättre, men när kunskapen inte respekteras kan inte demokratin överleva särskilt länge.

Ytterst är det väljarna som är problemet. Makten utgår i alla länder från folkets breda massa. Problemet är att man i vardagen ofta klarar sig utmärkt utan både utbildning och intresse för vad som är sant och riktigt och själva poängen med demokratin är att ingen tvingar en att rösta på det man med stöd i kunskaper verkligen tror på. Följande exempel får illustrera tanken: Om många människor prioriterar billigt kött kommer det förr eller senare att leda till fler och större köttfabriker där man använder antibiotika, vilket oundvikligen leder till antibiotikaresistens. Och prioriterar väljarna sänkt skatt kommer politikerna inte att kunna möta den typen av utmaningar, vilket gör att samhället offras för tillfredsställelsen av kortsiktiga "behov". Både kunskapen och demokratin står skyddslösa mot dumheten, kortsiktigheten och egoismen. Makt går att köpa för pengar, men inte ett demokratiskt och långsiktigt hållbart samhälle.

Problemet är att det krävs kunskap och ödmjukhet för att förstå både demokratin och betydelsen av respekt för vetenskapen, och detta är bristvaror i dagens samhälle. Få är så öppet föraktfulla för kunskapen som Trump och Åkesson, men eftersom både den och demokratin utmanas på många olika sätt blir konsekvensen att båda snabbt vittrar sönder och samhället löses upp. Klimatet förändras och enda sättet att möta den utmaningen är med hjälp av kunskap, som förutsätter en fungerande demokrati, öppenhet och respekt för forskningen och dess resultat. Ingen äger eller kontrollerar kunskap, så det räcker inte att lyssna på en forskare eller hänvisa till en eller några få studier. Forskningen bevisar inget. Vetenskapen är ett slags evig granskning av det som hålls för sant och en löpande undersökning av verkligheten. Ingen har direkt tillgång till sanningen, därför bygger all kunskap på tolkning och tolkningar måste tas emot med kritisk blick och respekt för komplexitet.

Dagens politiker blir allt mer vårdslösa i sitt förhållande till kunskap, allt fler följer Trump i spåren och etablerar egna sanningar. Det påstås en massa saker och forskare som med stöd i vetenskap kritiserar politikerna som hävdar saker om invandrared, om brottslighet eller klimatet beskylls för att vara aktivister. SD har sedan starten hävdat att Sverige är utsatt för en massinvandring som förklarar alla problem, men det har endast varit sant (möjligen) under flyktingströmmen det exeptionella året 2015. M hävdar i strid med vetenskapen att kriminaliteten ökar dramatiskt och att hårdare straff leder mitt minskad kriminalitet och ökad trygghet. Dagens politiker etablerar med andra ord sanningar och försöker kontrollera kunskapen, och man gör det med väljarnas goda minne eftersom politikerna lovar sänkta skatter och stängda gränser. Det går så länge det går, men om Trump vinner nästa vecka kan kampen och kunskapen och demokratin mycket väl vara förlorad för det är högst osäkert om klimatet, demokratin och kunskapen kan stå emot fyra år till av förnekelse. Verkligheten och sanningen går bara att ignorera under en högst begränsad tid, förr eller senare kommer den ikapp oss alla.

Som forskare och lärare känner mig maktlös. Jag är utbildad för att förstå och försvara kunskapen, men bakbinds allt mer när högskolan allt tydligare blir en produktionsenhet där man med hjälp av metoder från tillverkningsindustrin målstyr, kvalitetssäkrar och detaljreglerar verksamheten, vilket gör det allt svårare att följa kunskapen dit KUNSKAPEN tar en. Studenterna vill ha sina poäng, ledningen vill ha pengarna som genomströmningen genererar och politikerna vill ha legitimitet för sina beslut. Och väljarna vill få sina fördomar bekräftade och retar sig på Greta Thunberg och alla andra som lyssnar på FORSKNINGEN och följer kunskapen. Jag ger inte upp, men det som sker i världen och samhället oroar mig och tar kraft och fokus från forskningen och undervisningen.