För att kunskapen som forskningen (förhoppningsvis) resulterar i ska kunna utvecklas optimalt tror jag verksamheten behöver uppfattas som något slags kall och vara något man lever och andas, inte en tjänst som utförs eller ett resultat som levereras i enlighet med en plan. Jag hävdar inte att det är på något speciellt sätt, dagens bloggpost är en spaning, ett uppslag eller en ingång till vidare samtal om konsekvenserna av New Public Management.
När jag var student var det ovanligt att forskare disputerade innan de fyllde 40. Avhandlingen var då oftast en monografi och ett livsverk. Docent blev man några år senare, efter att ytterligare ett större projekt avslutats, och ett fåtal professorer upphöjdes, efter lång och trogen tjänst i kunskapens namn och som belöning för extraordinära insatser inom ämnet de verkade, till ämnesföreträdare strax efter att de fyllt 50.
Mitt intryck var att så gott som alla lärarna jag mötte på högskolan arbetade med det som var deras allra största intresse. De flesta var doktorander, några var disputerade och ett fåtal var docenter, bara i undantagsfall mötte jag professorer på grundkurserna, de höll i det högre seminariet och handledde doktorander. Både som forskare och lärare åtnjöt de stor frihet i arbetet och mig veterligen ägnade sig ingen av dem åt något annat än kunskapsutveckling. Det pågick verksamhet på institutionen från hyfsat tidigt på morgonen till sent på kvällen och det sjöd av liv och glädjen i arbetet var påtaglig smittande. Det var delvis därför jag valde att söka mig till doktorandutbildningen, och jag har aldrig ångrat mitt val. För mig är forskning och undervisning mitt allra största intresse. Jag får hela tiden påminna mig om att ta ledigt också och göra annat. Problemet för mig är inte att jag arbetar för mycket, för det gör jag med glädje och tacksamhet, utan att det arbete jag finner viktigast och mest stimulerande allt mer hamnar i skymundan och ibland till och med betraktas som ett problem. Jag gör vad jag kan för att kunna ägna mig åt den grundforskning som jag utbildats för, men det blir allt svårare eftersom NPM bygger på målstyrning, kvalitetssäkring och "effektivisering".
Spaningen går ut på att jag läser om och på andra sätt lägger märke till att allt fler professorer allt oftare och tydligare ägnar sig åt sitt arbete som ett helt vanligt kontorsarbete och lägger sin kreativa energi på annat, utanför akademin. När de väl uppnått utnämnts till professor, vilket allt fler blir vid allt yngre ålder idag, ofta redan innan man fyllt 30, är det som målet nåtts och intresset för forskningen avtar. Jag tror det är en konsekvens av NPM och dess måltänkande och fokus på leverans av mätbara resultat. När grundforskningen försvåras och ibland till och med betraktas med skepsis eftersom den bygger på tillit och avsaknad av kontrollerbara mål, förvandlas forskning till något annat än den varit. NPM förvandlar forskningsresultat till en beställningsvara, vilket gör forskning till en strikt kontrollerad och regelföljande verksamhet där kreativitet blir ett problem snarare än en tillgång. Och eftersom forskare ofta är kreativa människor behöver kreativiteten få utlopp någonstan, vilket tar sig olika uttryck hos olika människor.
Konsekvensen blir att skattebetalarna får vad de beställer, men inte nödvändigtvis vad de behöver. Vi vet att alla nya och banbrytande kunskaper, alltså sådana forskningsresultat som belönas med Nobelpris, historiskt sett skapats av dedikerade människor som fått möjligheten och ansvaret att forska i frihet om frågor som de verkligen brinner och bokstavligen lever både med och för. Vad tjänar skattebetalarna på att professorer får en hög lön för att följa regler och producera standardiserade resultat? Och vad förlorar samhället på att forskarutbildade ser sig tvingade, för att inte gå under av leda, att söka utlopp för sin kreativitet på andra områden än forskningen? På vilket sätt är det ett klokt användande av skattemedel att landets både högst utbildade och bäst betalda forskare inte förväntas göra mer än att följa fastställda planer och leverera beställda nyckeltal? Jag har inga svar och vet inte om min bild är korrekt, men jag finner frågorna berättigade, givet att samhället investerar enorma summor i forskning och högre utbildning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar