Vad är en människa värd?

John Sjögrens kloka text om människovärde i SvD kan jag inte låta bli att reflektera kring och tänka med. Vad är en människa värd egentligen? För att verkligen svara på frågan är det avgörande att inte hasta till svaret: 42, eller vad det nu skulle kunna vara. I vår digitaliserade värld finns det gott om svar och lösningar och det skapas nya hela tiden. Bättre, snabbare, effektivare och så vidare. Så säljs svaren och lösningarna in. Fast här har vi att göra med en existentiell fråga, ytterst en fråga om liv och död. Då håller det inte att hasta iväg. Stanna upp. Tänk efter. Vad är det att vara människa; för dig, för dina nära och kära, och för alla de andra? Och, hur definierar man ett värde? Handlar det om tillgång och efterfrågan? Om intelligens, produktionskapacitet, lydnad och följsamhet, eller har människan (vad det nu är) ett EGET värde? Det handlar om frågor utan givna svar. Frågor som aldrig kan avgöras en gång för alla, frågor som kräver analytisk kompetens och förståelse för paradoxer och komplexitet. Hermeneutisk kompetens behövs, i kombination med positivism. Vad som behövs till vad avgörs av frågan och kunskapsmålet. Så tänker jag, spontant, innan jag börjat läsa Sjögrens text.

Tidigt i höstas skrev DN:s Johan Hilton en krönika som jag ännu inte riktigt lyckats skaka av mig. Det var en fin text där Hilton, efter att ha bevittnat en obehaglig misshandel i tunnelbanan, pläderade för ett återupprättande av människovärdet (DN, 23/8). Jag håller givetvis med Hilton. Människans okränkbara värde måste försvaras, gång på gång.

Vad jag inte riktigt kunnat släppa är dock Hiltons behov av att liksom ursäkta sin egen utsaga. Han skriver: ”Ofta känns det lite religiöst och suspekt att hänvisa till ett begrepp som ’människovärde’, det finns något kletigt och gråtmilt över det hela.”

På sätt och vis blottlägger Hiltons ursäktande hållning den kris människovärdet hotas av i en sekulär kultur. Hiltons ambivalens, att han predikar människovärdet samtidigt som han känner att detta är ”religiöst och suspekt”, skulle kunna förstås som ett uttryck för just denna kris. Det handlar om en gnagande fråga inuti den moderna och sekulariserade människan: hur ska människovärdet upprätthållas när det inte längre finns någon instans utanför människan, en Gud eller Skapare, som givit och garanterar detta värde?

Innehållet hittills, i Sjögrens artikel, innehåller mer humanvetenskaplig substans än många av utbildningsprogrammen som idag ges på landets högskolor. Håller med om att Hiltons ambivalens speglar samtidens och den kris vi just nu lever mitt i. Det är emellertid en missuppfattning att det finns en motsättning mellan religion och ett sekulärt samhälle. Religionen står inte och faller med Guds existens. Det finns gott om teologer som söker svar på religiösa frågor utan att be till en Gud som förväntas ha Svaret. Problemet idag är att man ersatt ett system med ett annat. När religionen övergavs kastades barnet ut med badvattnet när (natur)vetenskapen antogs kunna ge oss alla svar på alla frågor. Religionskritikerna hänvisar till en nidbild av den kyrka som förkastas, och eftersom det är viktigt att vara logiskt stringent i sitt resonemang anklagas alla religiösa för allt som sägs och görs i alla religioners namn. Radikala islamister som halshugger kristna klumpas ihop med svenska präster och alla beskylls för att de tror på en gubbe som sitter på ett moln och lovar evigt liv, oskulder, guld och gröna skogar. Det är en ovetenskaplig, fördomsfull och djupt orättvis uppfattning. Utan kunskap om religion och den analytiska kompetens man får genom att lära sig hantera trosfrågor kan frågan om människovärdet aldrig besvaras på ett klokt och hållbart sätt. Om sekularism rakt av antas kunna ersätta religionen har någonting gått snett i utbildningssystemet.

Humanvetenskaplig kunskap, som det talas mycket om, men är styvmoderligt behandlat i akademin, behövs för att förstå att religion och tro inte är en enhetlig, programmatisk inställning till kunskap, människan och meningen med livet. Det är djupt problematiskt att sätta likhetstecken mellan religion och suspekt, och det behöver verkligen ingen gud för att tala om människovärde. Vad som behövs är dock kompetens att hantera trosfrågor, för människan får det värde vi ger människan. Människovärde är en trosfråga, en kulturell överenskommelse. Det behövs bildning, kritiskt tänkande och analytisk kompetens att hantera frågan om människovärde som är en fråga utan givet svar. Tro handlar om oändligt mycket mer än om Gud. Det finns ingen motsättning mellan tro och vetande och det handlar inte som sekulär eller religiös, för det går utmärkt att kombinera dessa saker. Det man vet vet man och det ska man så klart anpassa sig efter, men allt går inte att veta. Värdet av en människa eller meningen med livet är två frågor som bara går att besvara genom att utveckla trosföreställningar som fungerar. Det handlar om komplementära kunskaper och kompetenser och båda behövs, men fungerar olika bra i olika sammanhang och till olika saker. Religionen blir bara så suspekt, kletig och gråtmild som den tillåts bli av människor som sluter sig samman i gruppera antingen för att tro eller för att diskutera vetenskapens senaste rön.

Filosofen Jürgen Habermas var tidigare knappast känd för sitt engagemang för religion. Snarare var han länge en anhängare av sekulariseringsteorin och hävdade att religionen skulle få en allt mindre roll att spela, eller rent av helt försvinna, i det moderna samhället.

I början på 00-talet förvånade dock Habermas många, när han mer eller mindre gjorde en helomvändning i frågan. Sekulariseringsteorin stämmer inte, hävdade Habermas nu, religionen är inte på tillbakagång i västerlandet och de religiösa traditionerna har en viktig roll att spela i försvaret för grundläggande mänskliga värden.

Religionen har långt ifrån spelat ut sin roll i dagens sekulära samhälle. Sekulariseringen hade kunnat spela ut religionen, om vetenskapen tagit frågorna som religionen försöker besvara på allvar. Människor slutar inte fundera över eviga, existentiella frågor bara för att kyrkan skiljs från staten och makthavarna bestämmer att från och med nu är det vetenskapen som ska vara vägledande för alla beslut. Funderingar över meningen med livet eller frågan om människovärde går inte att stänga av eller förbjuda, särskilt inte i ett samhälle som förbundit sig att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna. Och religionen tar dessa frågor på fullaste allvar. Religionen avfärdar inte människors oro eller skrattar åt sökande efter svar. En vetenskap som på fulaste allvar hävdar att en sådan sak som kärlek egentligen är neuroner och nervimpulser i hjärnan kan aldrig någonsin ge någon människa svar som fungerar för att förstå livet. Det sekulära samhället ersatte blind tro på Gud med en lika blind tro på vetenskapen, och resultatet har vi nu att hantera.

Habermas såg nu i stället en stor fara med religionens alltmer begränsade utrymme i det offentliga samtalet. Just tanken om människovärdet och universella mänskliga rättigheter är i västerlandets historia så oupplösligt förenade med de judiska och kristna traditionerna, att man skulle få svårt att motivera dessa värden om banden till de religiösa traditionerna helt löstes upp.

I den judisk-kristna traditionen motiveras människans absoluta och okränkbara värde genom att människan är en skapad varelse, rent av formad till Guds avbild. Människovärdet är alltså inget människan själv uppfinner. Värdet är människan givet, nedlagt i henne av en utomvärldslig, transcendent, instans. En av sekulariseringens kanske främsta effekter är att den gjort människan avstängd för en sådan transcendent verklighet.

Både religionen och vetenskapen har lätt att fastna i dikotomiska uppfattningar om antingen eller, och vetenskapens företrädare kan vara lika fundamentalistiskt bokstavstrogna som religösa fanatiker. Gränserna mellan människor, kulturer och tankesystem är aldrig så klara och tydliga som människor vill och önskar. Att människovärdet skulle vara givet av Gud är en trosföreställning, men vad spelar det för roll egentligen? Om vetenskapen inte kan komma upp med ett bättre svar, och om religionens svar fungerar är det väl bara att lyssna och lära? Skulle det visa sig att svaret ger upphov till fler problem än det löser går det att modifiera svaret, i alla fall i ett samhälle som byggts av och för människor (vilket både religiösa och sekulära samhällen kan vara). Det fina med trosfrågor är att de kan förändras, till skillnad från evidensbaserade, vetenskapliga svar på frågor som aldrig kan ifrågasätta med mindre än att man för fram gedigna motbevis. Vad som behövs i samhället är en mer pragmatisk inställning till livet, samhället och människovärdet. Det viktiga är inte om värdet bottnar i tro eller vetande, utan om svaret på frågan fungerar och gör samhället mer hållbart, om innehållet i de samhällsbärande begreppen är öppna för diskussion.

Detta är i alla fall ett av de spår som den störste tänkaren kring sekulariseringen, filosofen Charles Taylor, är inne på. Taylor (som Carl Rudbeck föreslog som värdig mottagare av Nobelpriset i litteratur i en krönika här i SvD, 10/10) kallar det moderna jaget för ”the buffered self”, ett slutet jag. Ett jag krökt kring sig självt. Ett jag, som i motsats till det förmoderna jaget, inte längre är öppet för det transcendenta.

Man kan fråga sig om inte ett sådant slutet jag också är förutsättningen för den post-sanningens era som vi nu alltmer tycks ha gått in i. För vad är ett ärligt och öppet sanningssökande om inte en form av själv-transcendens, att gå bortom sig själv för att där hitta en sanning grundad i en verklighet utanför sitt jag?

Ett jag slutet kring sig självt kan dock aldrig finna någon -annan sanning än den hon själv uppfunnit, inte ta till sig några andra värden än dem hon själv tillskriver människor och ting.

På högskolan talas det om att dagens studenter i hög utsträckning är jag-lojala och bara bryr sig om vad de själva kan vinna av att göra olika saker. Den inställningen föder ett behov av kontroll, för tilliten rubbas om alla bara bryr sig om sig själva. Solidariteten utarmas och fler tvingas se om sitt eget hus. Skatt anses av många vara stöld och det finns de som vill ha tillbaka lika mycket som man betalat. Tecknen på att det håller på att växa fram en individualism som sluter sig om sig själv och som isolerar människor från varandra är många och oroväckande. Tänker på det som Karl-Ove Knausgård sa i sitt sommarprogram om det han la märke till när han läste Hitlers Mein Kampf, att där bara finns ett Jag/Vi, och ett hotfullt dom. Inga Du. Bara jag betyder något och är värd att lyssna på. För att kunna möta ett Du krävs att man tillerkänner den andre samma värde som en själv, annars finns en uppenbar risk att man blir paranoid och behandlar alla andra som potentiella hot. Om alla bara bryr sig om sig själva är det ingen som bryr sig om mig. Det kan tyckas vara en paradox, men ett samhälle med enbart individer är inget SAMHÄLLE. Ett samhälle är något man bygger tillsammans och utan en fungerande föreställning om olika människors grundläggande, okränkbara värden, kan samhället aldrig bli hållbart. Det fina med ett människovärde som är kollektivt framförhandlat och likvärdigt för alla är att det liknar kärleken som växer ju mer den sprids. Problemet är att frågan liknar fångarnas dilemma, det fungerar om alla bara är solidariska och inte faller för lockelsen att bara ta del av fördelarna utan att ge.

Fokus i frågan är kanske fel? Vi borde prata mer om vilka värden som är önskvärda och om/hur de fungerar på kollektiv nivå. Människans värde måste vara kollektiv, det kan inte vara individanpassat. Utan förhandlingsvilja och mellanmänsklig solidaritet fungerar det inte, och det drabbar alla lika. Individualism är en lika problematiskt ytterlighetsposition i ett slags samhällsbyggandets kontinuum som kollektivism. Det enda hållbara är en position någonstans mellan, och det är så man bör gripa sig av frågan om människovärde menar jag, genom att SAMTALA om olika definitioner och dess olika konsekvenser. Frågan om grundläggande mänskliga värden är inte en fråga som går att debattera, för det ligger i sakens natur att det krävs förhandlingar och kompromisser. Liksom ifråga om demokrati skulle man kunna säga att det är det minst dåliga sättet att bygga ett samhälle på, men det finns inget bättre sätt så det är bara att acceptera.

Men när det gäller just människovärdet är det som om det moderna jaget vacklar. Hon anar att detta värde inte endast är en tanke av människa tänkt, utan något givet. För vad är det vi drabbas av när vi ser människovärdet kränkas, när vi exempelvis ser en liten barnkropp uppspolad på Medelhavets strand? Inte är det någon kletig och gråtmild sentimentalitet. Inte heller är det ett känslokyligt konstaterande i stil med: ”eftersom vi kommit överens om att människan har ett värde så tycker jag att detta är hemskt”.

Nej, hela vår varelse drabbas av det skandalösa och fruktansvärda i denna scen. Vi känner instinktivt att varje enskilt människoliv har ett värde, inte för att vi kommit överens om detta, utan för att denna överenskommelse snarare är en bekräftelse av ett värde som finns där oavsett vad vi tänker om det. Man skulle kunna säga att en sådan scen slår hål på ”the buffered self” och för en stund gör oss mottagliga för en sanning utanför oss själva.

Kan det inte snarare handla om att insikten slår en om att: DET KUNDE VARIT JAG. En reaktion styrd av hjärnans spegelneuroner. En effekt av den evolutionära insikten om att människan är beroende av andra för sin egen existens. Det finns vissa saker som inte går att ifrågasätta med mindre än att man utvecklar en patologisk egoism och odlar ett informerat ointresse för andra och deras lidande. Man brukar säga att människan föds som en älskande och beroende individ, men att man genom att leva i en kultur (där dessa egensaker anses vara önskvärda) lär sig hata och behandla andra inhumant. Kulturen är dock ett tunt skal som aldrig helt går att kontrollera. Problemet är att människan är sammansatt och komplex. En massa olika tankar, känslor, egenskaper och kompetenser samsas inom och härbärgeras i kroppen som hela tiden står i kontakt med andra människor. Valet står inte mellan tro eller vetenskap, inte mellan om människan har eller inte har ett eget, grundläggande värde. I alla samhällen finns individer med olika uppfattningar om värdet OCH en kultur som jämkar samman de olika tankarna och viljorna till ett medelvärde. Frågan handlar därför om graden av medvetenhet. Antingen tar vi frågan på allvar, sätter oss ner och reflekterar tillsammans över vad vi kan enas om och vad som fungerar, eller också låter vi bli att tänka och agerar på känsla och låter det bli som det blir. Oavsett vad vi gör kommer det att ge upphov till konsekvenser och dessa ungår ingen.

Så för att återvända till Johan Hiltons krönika. Finns det något ”religiöst” med att hänvisa till människovärdet? Ja, utan tvekan. Är det ”suspekt”, ”kletigt” och ”gråtmilt”? Nej, snarare legitimt, osentimentalt och högst förnuftigt.

I ett samhälle där graden av bildning är hög finns en väl utvecklad insik om och förståelse för religionens olika uttryckssätt och innebörder och där existerar ingen motsättning mellan tro och vetande. Bildning handlar om förmågan att med stöd i breda och djupa kunskaper hantera blandformer, komplexitet och sammansatta fenomen. Världen, liksom människans grundläggande värde, är aldrig dikotomisk utan dialektisk. Det finns inga enkla svar och det handlar aldrig om antingen eller utan alltid om mer eller mindre av både och. Både regionen och vetenskapen har svar och ger kompetens som kan användas till och behövs för olika saker. Först när man förstår det kan ett konstruktivt samtal om människans värde inledas. Ingen kan veta vad det samtalat resulterar i för ett svar, för det finns inget GIVET svar. Svaret måste uppfinnas av människor som tillsammans insett att de är ömsesidigt beroende av varandra. Svaret på frågan i titeln är därför att en annan människa är lika mycket värd som jag; varken mer eller mindre. Och nyckeln till hållbarhet handlar om att inse att det inte finns några enkla lösningar. Utan en väl utvecklad, kollektiv förmåga att hantera komplexitet kan ingens värde garanteras. Människa blir man tillsammans.