Om lärande mellanrum och destruktiva klyftor i skolan

Det är med sorg i hjärtat jag läser vad Mats E Carlsson (lärare på Hvitfeldtska gymnasiet) skriver på Brännpunkt. Hans tankar blir ett slags fortsättning på det jag skrev igår, om den inte bara grundlösa utan även kontraproduktiva synen på konkurrens som ett kvalitetsdrivande universalmedel, som om den bara får verka fritt leder till både billigare och bättre kvalitet, snabbare. Man brukar säga, att låter det för bra för att vara sant, ja då är det nästan alltid det. Man skulle kunna tycka att just skolan, utbildningssystemet och forskningen, (själva fundamentet i en kunskapsnation) borde vara en samhällssektor som hölls på armlängds avstånd från ogenomtänkta experiment, men så är det tragiskt nog inte. Utbildningssektorn är satt under förmyndarskap. Lärarna ska styras genom strategiska beslut och forskningen ska hållas i strama tyglar. Problemen skylls på lärarna, och politikerna tar åt sig äran för framgångarna. Den som har lyckats i konkurrensen har makten att tolka alla tecken till sin egen fördel. Symptomatiskt nog skriver några företrädare för Liberala Ungdomsförbundet följande på samma debattsida:

Att större politiska initiativ och reformer möts av kritiska röster är inte ovanligt. Att de skolpolitiska reformer som alliansen genomförde under ledning av Jan Björklund som utbildningsminister blev så illa omtalade som de blev är däremot ovanligt. Sällan har ett politiska förslag fått utstå lika mycket negativ kritik – eller skapat ett sådant twitterdrev, som bytet till den nya sjugradiga skalan av betyg eller de uppdaterade skolplanerna gjorde. 

Dagens Pisa-resultat, som är det första oberoende testet av Alliansens reformer, visar att Jan Björklund var rätt ute när han som utbildningsminister bestämde sig för att göra upp med flumskolan. Det finns inget annat sätt att tolka resultatet på – det är ett resultat av ett idogt arbete för att höja resultaten och återskapa en kunskapsnorm.

Under åtta år skyllde man på lärarna och flumskolan, och när resultaten konstant försämrades under åtta år förklarades detta med att skolan var en tung organisation som likt en Atlantångare tog tid att vända. Nu när vändningen kommer är det Björklunds (som här hyllas som en framsynt hjälte som i kraftig motvind kämpade för kunskapen när den enda lösningen han förordat och fortfarande förordar är ökad konkurrens, som det saknas vetenskapligt stöd för) förtjänst. En kunskapsnorm kan bara skapas genom att KUNSKAPEN placeras i centrum, inte bara i skolan utan i hela samhället och särskilt i utbildningspolitiken. Utbildningsframgångar står och faller med eleverna/studenterna i första hand, och med lärarna i andra. Det går inte att tvinga någon att (vilja) lära sig något, och än mindre går det att tvinga lärare att tvinga fram kunskapsresultat ur eleverna. Politikernas uppgift är att skapa förutsättningar för lärarna att göra sitt jobb, och lärarnas uppgift är att skapa förutsättning för eleverna/studenterna att lära. Samhället är kontexten som utgör förutsättning för kvaliteten och hållbarheten. Kunskapen växer ur helheten.

När och om det vänder kan det bero på en massa olika saker. Kausalitet ifråga om kulturella förändringar är oerhört svårt att peka på. Den som säger sig veta ljuger, det är enda man kan säga med säkerhet. Lärarna och eleverna kanske var trötta på att dras i skiten och skärpte till sig för att få lugn och ro? Kanske var förbättringen ett utslag av lättnad över att lärarna sluppit en ledare som hänger över axeln på dem? Kunskapens vägar äro outgrundliga och den person som tar åt sig äran för en hel samhällssektors resultat visar bara upp en pinsam okunskap om sakernas tillstånd och diskvalificerar därmed sig själv som någon värd att ta på allvar. I konsekvensens namn borde den som nu ändå vill ta åt sig äran för de goda resultaten även ta på sig ansvaret för de dåliga resultaten. Släpper det (pinsamma) spåret och återvänder till vardagen i den svenska skolan. Carlsson skriver.

Det har gått snart två månader sedan Sveriges cirka 200 000 pedagoger fick besked om de kommit med i Lärarlönelyftet, den statliga satsningen på att ge särskilt kvalificerade lärare 2500–3000 kronor mer i månaden. Det uttalade syftet med reformen var att öka läraryrkets attraktionskraft och därigenom förbättra resultaten i skolan. Till det har man avsatt 3 miljarder per år.

Jag tror inte på att höjda löner är lösningen, av det enkla skälet att det inte finns någon LÖSNING på den här typen av komplexa problem. Som sagt, kunskapsutveckling och utbildningskvalitet är ett resultat av samverkan mellan många människor och aspekter. Inget är givet, och 3000 mer i lön förändrar inget annat än lärarnas privatekonomiska situation. Kanske kommer fler att lockas söka sig till lärarutbildningen, men resultatet av reformen (den förväntade förbättringen) visar sig först när lärarna som söker lärarutbildningen till hösten examinerats och börjar jobba. Några duktiga lärare som kanske slutat annars väljer möjligen att stanna, men det gör troligen även lärare som inte är lämpade för yrket. Den som väljer att bli lärare för pengarnas skull är inte nödvändigtvis en bra LÄRARE. Konkurrensen om platserna handlar om möjligheten att tjäna pengar, inte om möjligheten att få arbeta med kunskapsutveckling. Och då har jag endast talat om effekterna av löneökningen. Lärarlönelyftet ger dock inte alla högre lön, för den skulle ju bara leda till konkurrens om platserna på lärarutbildningen, inte i yrkesvardagen ute på skolorna.

Regeringen villkorade de 3 miljarderna så att kommunerna inte fick fördela dem till alla, utan till en tredjedel av kåren. De krav som ställdes på den enskilda läraren för att få del av lyftet var tämligen modesta och inte svåra att uppnå för de flesta. 

Med lärarlönelyftet ville alltså den rödgröna regeringen bryta trenden med allt sämre skolresultat i internationella mätningar. Genom att premiera vissa lärare och öka lönespridningen skulle lärarna som kollektiv sporras att anstränga sig mer. Dessutom hävdade man att ökade löneskillnader leder till att alla på sikt får högre lön.

Det finns mig veterligen ingen evidens för tanken på att ökade klyftor i samhället eller inom en sektor leder till att alla får det bättre. Om några runt ett bord får äta sig rejält mätta medan andra vid samma bord får svälta, hur kan man hävda att alla vid bordet får det bättre? Och hur kan man få för sig att middagssällskapet efter måltiden ska kunna gå ut och göra ett bra arbete tillsammans, när några är dästa av mättnad och andra är hungriga? Konkurrensen om maten kanske leder till att kampen om de bästa platserna skärps, men när fokus riktas dit istället för mot arbetet som sällskapet är satta att utföra, är det hopplöst svårt att se att resultatet skulle kunna påverkas positivt?! Hur förbättras elevernas förutsättningar att lära av att några av lärarna får bättre lön? Det är en gåta. Konkurrensen om pengar och positioner leder högst troligt till att lärare byter arbetsplats oftare, för att optimera det ekonomiska utfallet av arbetet. Jag hör ingen säga att stafettläkarsystemet leder till bättre kvalitet i vården (tvärtom kommer larmrapporter och avslöjanden slag i slag), så hur skulle det kunna bli så i skolan? Hur gynnas kunskapsutvecklingen av att det skapas ett A- och ett B-lag i skolan? Jag instämmer i Carlssons undran och delar hans farhågor.

Men det som var tänkt att bli ett lyft för skolan riskerar snarare att bli ett stort misslyckande. Skolans viktigaste resurs är lärarna. Lärarlönelyftet splittrar lärarkåren och gör att engagemanget och arbetslusten minskar på många skolor. Det är ett slöseri med skattemedel som lyfter vissa individer men sänker skolan i sin helhet.

Ja, ja, sådär kan ju han säga. Han är ju part i målet. Många tänker så, och föreställningen om att läraryrket är ett glidaryrke som mest består av ledighet är fortfarande utbredd i samhället, trots att det aldrig varit en rättvis beskrivning av lärarnas vardag. Lärare är inget särintresse och den som uttrycker oro över arbetsklimatet i skolan gör det för kunskapens och kvalitetens skull. Carlsson avslutar stycket med att peka på risken att hela skolan och landets kunskapsutveckling hotas av ökande klyftor bland lärarna. Klyftor främjar aldrig någonsin samverkan och solidaritet, tvärtom finns det gott om studier som visar att klyftor sliter isär och hindrar kommunikation. Det byggs murar och skapas föreställningar om de okända och hotfulla andra, på båda sidor. Att vara lärare är redan som det är ett pressat yrke, och det blir inte lättare att samverka med kunskapen i centrum när vissa tjänar mer och värderas högre än andra trots att de gör samma arbete. Jag talar ofta om mellanrummens betydelse, och i skolan och för kunskapsutvecklingens skull är det viktigare än i andra sammanhang. Sommarlovet är ett slags mellanrum, det är inte bara ledighet. Mellan vårterminen och höstterminen sjunker kunskapen in och konsolideras. Lärande är ingen tillverkningsprocess, utan en skapandeprocess. Tystad och tid att tänka och förmåga att lyssna är också mellanrum. Och det är lika viktigt för lärare som för elever. Om det nu är en bra idé att skapa ett A- och ett B-lag bland lärarna, om konkurrens nu har den undergörande verkan man menar, varför inte skapa ett A- och ett B-lag bland eleverna och studenterna? Kanske kan man höja Pisa-resultaten om man låter en tredjedel av eleverna ingå i en elitsatsning. Om det antas leda till att resultatet höjs och alla får det bättre bland lärarna borde det logiskt sett gälla även bland eleverna och studenterna. Jag förstår inte hur en modell som marknadsför som en universalmodell inte införs universellt, över hela linjen och i hela systemet? Något skaver. Och detta måste vi samtala om, annars kommer Sverige aldrig att bli en verklig kunskapsnation igen.

Lärarlönelyftet bygger på ett antal tveksamma antagande som löper stor risk att ge ännu mer bränsle åt skolans kräftgång. Här följer några av dem.

1\. Högre löner löser skolans kris

Att lärarnas låga löner är en del av den svenska skolkrisen är uppenbart. Men många lärare ser den orimliga arbetsbördan som ett ännu större problem. Tusen- tals pedagoger lämnar yrket varje år. Det spelar ingen roll om lönen åker upp några tusen om du ändå går till jobbet med en klump i magen, eller får tillbringa ännu en helg med rättning och planering.

Exakt: Hur gynnas kunskapsutvecklingen bland eleverna och i samhället av att lärarna går på knäna och när det inte finns tid att tänka och samtala med kollegorna under arbetsdagen. Situationen är den samma på högskolan. Sedan jag började har min heltid fyllts med fler och fler uppgifter och det blir oftare och oftare så att jag hamnar på övertid mot slutet av året, eftersom vardagen är allt för komplex för att kunna klämmas in i det excellblad som hela verksamheten organiseras efter. Det finns inga marginaler, och när allt fler kollegor sjukskrivs ökar behovet av snabba nödlösningar och marginalerna minskar hela tiden. För att kompensera för sänkta ersättningar till verksamheten (som betraktas som en nödvändighet för att öka effektiviteten) tvingas fler arbeta mer och tiden för att mötas på seminarier, och i fikarummet minskar hela tiden. "Du är aldrig på ditt rum", säger studenterna. Nej, för jag är ständigt på väg till nästa föreläsning eller möte. Vill jag ha lugn och ro måste jag gå upp halv fem. Då kan jag få två timmar i ensamhet på jobbet. Fast jag vill ju samverka med mina kollegor. Jag vill samtala och tänka tillsammans, med både studenterna (som är lika pressade och stressade) andra forskare. Klyftorna ökar och mellanrummen rationaliseras bort eftersom de saknar direkt ekonomiskt värde och dessutom hindrar konkurrensens undergörande verkan. Var finns kausaliteten mellan högre löner till några få lärare, och elevernas kunskapsutveckling? 

2\. Alla pedagoger tjänar på att några får mer

Efter drygt 25 år som kommunanställda med individuell lönesättning är löne- spridningen idag mindre än före kommunaliseringen. Var finns beläggen för att alla lärare vinner på individuella löner? Lärarna behöver inte jämföra sina lönekuvert med varandra för att bli motiverade. Problemet är att hela yrkes- gruppen är underbetald.

Var finns det gedigna forskningsunderlaget som särskilt i skolan, utbildningen och forskningen borde vara ett ABSOLUT krav, annat annat är ett hån mot lärarna och kunskapen? Det är en berättigad fråga. Björklund sökte och fann stöd för sin sista skolreform i en (?!) studie, från 1930-talet (?!!!). Ett utbildningssystem måste vila på solid grund av kvalitativ forskning och en skola värd namnet kan bara växa fram mellan lärare som solidariskt arbetar tillsammans för att skapa förutsättningar för elevernas kunskapsutveckling. En för alla, alla för en, är den enda sant hållbara utbildningsprincipen, för den minskar klyftorna och öppnar upp kreativa mellanrum där kunskap kan uppstå och varifrån vetande kan spridas. Det är mötet mellan som lärande händer. Kunskapsutveckling är en icke-linjär, dynamisk process som inte går att styra mot tydliga mål. Utan goda förutsättningar för gemenskap mellan lärare kan ingen verklig skola utvecklas. Gör om, gör rätt!

3\. Kommunerna kommer att fördela pengarna på ett bra sätt

Regeringen har försatt kommunpolitiker, rektorer och fackliga företrädare i en svår situation. Det finns inga tydliga direktiv från staten för hur kommunerna ska fördela lärarlönelyftet på ett rättvist och transparent sätt. Följden är att skolorna gör olika. På en del håll har lärarna fått ansöka om att få del av lyftet och på andra gäller satsningen bara för två år. Sedan lång tid tillbaka finns inom lärar- kåren ett omfattande missnöje med den lokala lönesättningen som ofta upp- fattas som godtycklig och orättvis. Det lika godtyckliga genomförandet av lärarlönelyftet riskerar att öka missnöjet ännu mer.

Detta finns det tydliga belägg för. Många vittnar om problem av denna karaktär. Några belägg för konkurrensens undergörande verkan finns dock inte, bara åsikter och anekdotisk "bevisföring". Ändå ska konkurrensen tvingas fram i skolan. Hur kan någon vid sunda vätskor hävda att det är bästa sättet att bygga en kunskapsskola och en kunskapsnation?

4\. Kommunerna förväntas skjuta till egna medel för att rätta till orättvisor

Ministern för högre utbildning och forskning, Helen Hellmark Knutsson, har i intervjuer sagt att utgångspunkten för lärarlönelyftet var att kommunerna ska gå in med egna pengar för att rätta till skevheter i den statliga satsningen. Regeringens förhoppning har kommit på skam; de lokala satsningarna har varit mycket få. Ministern borde känna till att många kommuner, som till exempel Göteborg, i decennier har snålat och sparat på lärarna. Det är naivt att tro att lokalpolitikerna ska gå in och rädda en ogenomtänkt statlig skolreform.

Samfinansiering är ännu ett vackert ord i nysvenskan, som lovar runt men håller tunt. Drömmen om att få mer genom att ge mindre är en omöjlig dröm i skolan liksom överallt annars. Och det faktum att man försöker införa sådana modeller i utbildningssystemet är en alarmerande indikation på att något är fundamentalt fel i dagens samhälle. De långsiktiga konsekvenserna av detta sätt att agera är omöjliga att överblicka. Det är ett spela Rysk roulette med en samhällsbärande sektor.

Regeringens ambition att höja lärarnas löner är naturligtvis positiv. Men den stora lönesatsningen på lärarna har resulterat i att två av tre lärare känner sig misslyckade. Det så kallade lyftet har splittrat lärarkåren, minskat arbetsglädjen ute på skolorna och försämrat förtroendet för arbetsgivare och politiker.

Ett läraråtagande är långsiktigt. Minst tre år arbetar men med eleverna. Genom att inte ge alla lärare samma lönelyft, genom att skapa klyftor inom lärarkåren och genom att fördela medlen ojämnt skapas incitament för enskilda lärare att jaga bättre lön genom att byta skola och spela ut olika skolor mot varandra. Det sker på bekostnad av elevernas förutsättningar att lära, och stör arbetsron, ökar stressen. Inget gott kan komma ur detta, utom möjligen för den som lyckas i förhandlingen om lönen. Hen kan få lite mer pengar i plånboken, men till bekostnad av arbetsmiljö och kollegial samverkan. Genom att införa ekonomiska incitament och konkurrens i läraryrket flyttas fokus i arbetet från den kollektiva kunskapsutvecklingen och det gemensamma lärandet till den individuella karriären och pengarna. Hur gynnas Sverige och kunskapen av en sådan reform?

Vi står inför en enorm lärarbrist det närmaste årtiondet. Ett lyft värt namnet måste höja lönerna och förbättra arbetssituationen för alla lärare. Alternativet är en framtida skola där en stor del av lärarkåren saknar tillräcklig kompetens.

Enade vi stå, men söndrade vi faller. Jag avslutar denna bloggpost med samma ord som den förra, och tackar både Mats E Carlsson och Eva-Lotta Hultén (som jag hämtar citatet från) för inspiration och kloka ord.

Det finns inga vettiga skäl till att vi ska nöja oss med att genom konkurrens sträva efter att själva få det bättre, när vi genom samarbete kan sträva efter att alla ska få det bättre.