Trots allt tal om vikten av evidens och även om vetenskapen gjort enorma framsteg, är dagens samhälle mer relativistiskt än någonsin. Sverigedemokraterna är visserligen det parti som gått längst genom att på allvar hävda att om det känns rätt är det sant, men övriga partier ligger inte långt efter. "Jag delar inte din bild" hörs allt som oftast i debatten. Sanningen om hur det är beror på perspektiv och är en fråga om makt. Evidens är ett verktyg för att platta till, inte något man möts kring och diskuterar. Alla kommer till debatten med sin evidens, som visar att just deras politik är den bästa. För inte så länge sedan stack Fox News ut, men idag har fenomenet spritt sig. På Avpixlat är det en dygd att inte ta del av övriga mediers rapportering, för sanningen anses vara det som känns rätt.
Sekulariseringen sägs vara en resa från religionens mörker till sanningens ljus och den sägs vara en uppgörelse med religiösa dogmer. Fast tittar man på religionen som den faktiskt praktiseras i Sverige idag framträder an anan bild. Det finns massor av religiösa människor som varken tror på gud eller bibelns bokstav. Sanningens försvarare utgår alltså från en ogrundad föreställning av religionen och religiösa när man avfärdar allt som sägs i religionens namn som fantasier och tomterier. Debatten om religion blir ännu en variant på striden om makt och inflytande mellan vi (som leds mot ljuset av sanningen) och dem (fanatikerna som famlar i mörkret). Sanningens försvarare använder samma bedrägliga metod när det föreställda hotet mot postmodernismen ska mötas. Först skapas en nidbild som inte är sann och sedan ifrågasätts den bilden utan att företrädarna för det som kritiseras får komma till tals. Om det nu verkligen handlade om sanningen borde sättet att debattera förkastats och samtal inledas istället, i politiken, samhället och vetenskapen. Utan samtal kan ingen verklig kunskap nås Utan samtal reduceras sanningen till en fråga om makt.
Det är viktigt att göra sig medveten om dessa saker. Att undersöka sanningen (vad det är och hur ordet används) är inte det samma som att ifrågasätta sanningen. Det är en villfarelse, en nidbild av hotet mot rådande ordning. Kritiken mot postmodernismen är ett försvar av hävdvunna rättigheter, inte ett försvar för sanningen. Man brukar tala om tre sanningskriterier som används för att avgöra om en utsaga är sann. Mig veterligen finns inga andra sätt än dessa (se nedan), men det är en uppfattning jag har och jag hoppas att den som vet bättre kan upplysa mig och förklara hur det är om jag skulle ha fel.
Korrespondenskriteriet för sanning är ett sätt att bedöma resultatet av det vetenskapliga arbetet. Grovt sett handlar detta kriterium om jämförelser mellan utsagan och förhållandet som föreligger. Stämmer utsagan överens med verkligheten är utsagan sann. Den som hävdar att Göteborg är huvudstad i Sverige far således med osanning, enligt korrespondenskriteriet för sanning. Oproblematiskt kan tyckas, men om det vore enkelt och självklart skulle vi inte ha några vetenskapliga kontroverser. Hur bedömer man till exempel överensstämmelsen om någon ifrågasätter utsagan och grunden för det som hävdas? Evidens talas det ofta om, att ett uttalande blir sant om det finns tillräckligt med iakttagelser som stödjer utsagan. Induktion blir härigenom metoden par excellens. Ju fler iakttagelser desto bättre och närmare sanningen kommer man, i teorin. Detta betyder dock inte att saken är avgjord, en gång för alla. Iakttagelser kan alltid diskuteras, det ligger i sakens natur. Och det gör man dagligen och stundligen inom vetenskapen. Mina iakttagelser ställs mot andras iakttagelser, och det är ofta svårt att komma överens. Speciellt om det handlar om kontroversiella påståenden, eller utsagor som går på tvärs mot det sunda förnuftet. Vilket perspektiv man utgår från, hur man ställer frågan, vilket material man använder. Snart sagt allt spelar roll för utfallet, vilket just därför dessutom alltid kan ifrågasättas. Därför går det inte att slå sig till ro med detta, och endast detta sanningskriterium.
Koherenskriteriet för sanning är ett annat sätt att bedöma utsagor. Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av det resonemang som leder fram till utsagan om verkligheten, vilket är vad som stipuleras inom denna vetenskapliga tradition. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagan logiska uppbyggnad. Hänger den ihop och leder den fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, ja då kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Descartes berömda uttalande cogito ergo sum ansåg han vara ett slags yttersta punkt varifrån kunskap om världen sedan med logikens hjälp kan härledas.
Dessa båda kriterier för sanning, koherens och korrespondens, är de klassiska. Vetenskapligt arbete byggt på iakttagelser, upplevelser och erfarenheter av världen, desto fler och ju mer underbyggda desto bättre, är ett sätt att arbeta och bedöma vetenskapligt arbete. Ett viktigt sätt som bidragit till mycket gott och nyttigt för mänskligheten. Ingen tvekan om det. Det andra sättet utgår från och utvecklar metoder för att förbättra tankeförmågan. Logik är ett betydelsefullt och kraftfullt verktyg om och när man vill förstå sådant som ligger bortom och som inte kan nås av människans fysiskt biologiska förmåga. Strängteori, till exempel är ett strikt logiskt projekt (om jag förstått saken rätt) som ger oss svar på frågor om världens uppbyggnad och i förlängningen förståelse för livet och universum.
Koherenskriteriet och korrespondeskriteriet är två olika sätt att bedöma sanning som ligger bakom det mesta av det vi tar för givet idag. Att strida om vilket som är det bästa kriteriet för sanning leder emellertid inte till något positivt, det insåg redan filosofen Immanuel Kant som kan sägas ha hittat en syntes mellan de båda kriterierna. Ändå strider man inom akademin, om metoder, teorier och om resultatens sanningshalt. Striderna om vem som sitter inne med sanningen handlar tydligt om makt, inflytande och resurser. Det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra eftersom det inte finns ett och ett enda, bästa och objektivt sätt att avgöra om en utsaga är sann eller falsk. Striderna handlar dessutom sällan om resultaten av det vetenskapliga arbetet. Det handlar om vem som skall få/ha tolkningsföreträdet och i förlängningen om vem som skall få medel till forskning. Olika kriterier är bra till olika ändamål. Om den inställningen kunde vara den eftersträvansvärda i samhället skulle vetenskapen kunna effektiviseras betydligt och verkningsgraden för medlen som läggs på forskning skulle öka. Alla har allt att vinna på det och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle skulle få en välbehövlig skjuts framåt.
En väg att nå det målet skulle kunna gå via ett tredje kriterium för sanning, det pragmatiska. Här riktas fokus på konsekvenserna av att ett uttalande om världen hålls för sant, inte om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej. Man brukar inom denna tanketradition säga att det som fungerar för sitt ändamål är att betrakta som sanning. Enkelt kan tyckas, men det finns problem här liksom med övriga kriterier för sanning. Kulturvetenskapen som oftast hänvisar till detta kriterium för sanning har ibland uppfattats som oseriöst och ovetenskapligt när man hävdat saker som går på tvärs mot all logik och beprövad erfarenhet. Men om nu verkligheten är komplex och därför inte passar in i en och en enda modell? Då blir det istället problematiskt att hävda att det finns ett bästa sätt att bedöma rimligheten i en utsaga.
Korrespondenskriteriet för sanning är ett sätt att bedöma resultatet av det vetenskapliga arbetet. Grovt sett handlar detta kriterium om jämförelser mellan utsagan och förhållandet som föreligger. Stämmer utsagan överens med verkligheten är utsagan sann. Den som hävdar att Göteborg är huvudstad i Sverige far således med osanning, enligt korrespondenskriteriet för sanning. Oproblematiskt kan tyckas, men om det vore enkelt och självklart skulle vi inte ha några vetenskapliga kontroverser. Hur bedömer man till exempel överensstämmelsen om någon ifrågasätter utsagan och grunden för det som hävdas? Evidens talas det ofta om, att ett uttalande blir sant om det finns tillräckligt med iakttagelser som stödjer utsagan. Induktion blir härigenom metoden par excellens. Ju fler iakttagelser desto bättre och närmare sanningen kommer man, i teorin. Detta betyder dock inte att saken är avgjord, en gång för alla. Iakttagelser kan alltid diskuteras, det ligger i sakens natur. Och det gör man dagligen och stundligen inom vetenskapen. Mina iakttagelser ställs mot andras iakttagelser, och det är ofta svårt att komma överens. Speciellt om det handlar om kontroversiella påståenden, eller utsagor som går på tvärs mot det sunda förnuftet. Vilket perspektiv man utgår från, hur man ställer frågan, vilket material man använder. Snart sagt allt spelar roll för utfallet, vilket just därför dessutom alltid kan ifrågasättas. Därför går det inte att slå sig till ro med detta, och endast detta sanningskriterium.
Koherenskriteriet för sanning är ett annat sätt att bedöma utsagor. Här är det utsagans inre logik som står i centrum för bedömningen. Deduktion är arbetssättet för den som valt att avgöra sanningstvister med hjälp av logiska analyser av det resonemang som leder fram till utsagan om verkligheten, vilket är vad som stipuleras inom denna vetenskapliga tradition. Har man valt koherens som kriterium för sanning spelar erfarenhet och iakttagelser en underordnad roll. Allt fokus riktas mot utsagan logiska uppbyggnad. Hänger den ihop och leder den fram till ett svar som hänger ihop hela vägen, ja då kan man på goda grunder lita på riktigheten i det som hävdas. Descartes berömda uttalande cogito ergo sum ansåg han vara ett slags yttersta punkt varifrån kunskap om världen sedan med logikens hjälp kan härledas.
Dessa båda kriterier för sanning, koherens och korrespondens, är de klassiska. Vetenskapligt arbete byggt på iakttagelser, upplevelser och erfarenheter av världen, desto fler och ju mer underbyggda desto bättre, är ett sätt att arbeta och bedöma vetenskapligt arbete. Ett viktigt sätt som bidragit till mycket gott och nyttigt för mänskligheten. Ingen tvekan om det. Det andra sättet utgår från och utvecklar metoder för att förbättra tankeförmågan. Logik är ett betydelsefullt och kraftfullt verktyg om och när man vill förstå sådant som ligger bortom och som inte kan nås av människans fysiskt biologiska förmåga. Strängteori, till exempel är ett strikt logiskt projekt (om jag förstått saken rätt) som ger oss svar på frågor om världens uppbyggnad och i förlängningen förståelse för livet och universum.
Koherenskriteriet och korrespondeskriteriet är två olika sätt att bedöma sanning som ligger bakom det mesta av det vi tar för givet idag. Att strida om vilket som är det bästa kriteriet för sanning leder emellertid inte till något positivt, det insåg redan filosofen Immanuel Kant som kan sägas ha hittat en syntes mellan de båda kriterierna. Ändå strider man inom akademin, om metoder, teorier och om resultatens sanningshalt. Striderna om vem som sitter inne med sanningen handlar tydligt om makt, inflytande och resurser. Det är den enda rimliga slutsatsen man kan dra eftersom det inte finns ett och ett enda, bästa och objektivt sätt att avgöra om en utsaga är sann eller falsk. Striderna handlar dessutom sällan om resultaten av det vetenskapliga arbetet. Det handlar om vem som skall få/ha tolkningsföreträdet och i förlängningen om vem som skall få medel till forskning. Olika kriterier är bra till olika ändamål. Om den inställningen kunde vara den eftersträvansvärda i samhället skulle vetenskapen kunna effektiviseras betydligt och verkningsgraden för medlen som läggs på forskning skulle öka. Alla har allt att vinna på det och arbetet med att skapa ett hållbart samhälle skulle få en välbehövlig skjuts framåt.
En väg att nå det målet skulle kunna gå via ett tredje kriterium för sanning, det pragmatiska. Här riktas fokus på konsekvenserna av att ett uttalande om världen hålls för sant, inte om det stämmer överens med verkligheten (vad det nu är) eller ej. Man brukar inom denna tanketradition säga att det som fungerar för sitt ändamål är att betrakta som sanning. Enkelt kan tyckas, men det finns problem här liksom med övriga kriterier för sanning. Kulturvetenskapen som oftast hänvisar till detta kriterium för sanning har ibland uppfattats som oseriöst och ovetenskapligt när man hävdat saker som går på tvärs mot all logik och beprövad erfarenhet. Men om nu verkligheten är komplex och därför inte passar in i en och en enda modell? Då blir det istället problematiskt att hävda att det finns ett bästa sätt att bedöma rimligheten i en utsaga.
Slutsatsen måste bli att det bara kan finnas olika sätt, som alla är bra till och passar för olika ändamål. Förstår vi detta och om den insikten kan genomsyra samhället och vetenskapen har vi öppnat upp för ett helt nytt sätt att arbeta med kunskap. Ett sätt som minimerar utrymmet för makt. Ett mer ödmjukt närmande till samhället, världen och livet. Om vetenskapsteori blev ett obligatoriskt ämne i skolan skulle den uppväxande generationen få tillgång till verktyg för att kritiskt granska "sanningarna" som vi idag bombarderas med från alla håll. Alla metoder för att bedöma rimligheten i utsagor som förs fram i namn av vetenskap är bra, lika bra, och ska användas med respekt inför verklighetens dynamiska komplexitet. Sanningen kan och ska inte försvaras, för om man anser sig behöva gör det är det ingen sanning. Skolan och politiken varken kan eller ska utgå från sanningen. Sanningen är aldrig enkel eller lättillgänglig. Därför är det förödande att debattera med sanningen som utgångspunkt. Det behövs samtal och för att samtalen ska bli fruktbara och leda till bättre svar krävs förståelse för kunskapens och vetenskapens villkor. Det är skolans uppgift, inte att förmedla sanningar. För vems sanning är den rätta, bästa, enda?
Vetenskap handlar alltid om makt. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Den som gör anspråk på sanning får makt. Men det omvända gäller naturligtvis också, den som har makt får automatiskt inflytande över bedömningen av sanningar. Oundvikligen blir det så, men med vetskap om detta förhållande och med metoder för att integrera den insikten, både i samhällsdebatten och det vetenskapliga arbetet, ökar chansen att vetenskapen skall komma det allmänna till godo på bästa sätt.
Kunskap har inget värde om den inte används. Därför förordar jag det pragmatiska kriteriet för sanning, för det sätter fokus på användandet av insikterna och konsekvenserna. Inget sanningskriterium blir dock meningsfullt och användbart förrän det används i kombination med övriga. Och utan dialog om resultatet och dess problem och förtjänster kan ett hållbart samhälle byggt på kunskap aldrig växa fram. Arbetar man så, med en mångfald av metoder för att bedöma vad som är sant är man inne i en process med potential att bli hållbar. Fler behöver engageras i kunskapsprocesserna som bygger samhället, inte färre. Kunskap är en angelägenhet för alla, inte bara för utövarna av vetenskap. Forskning får inte begränsas till forskarna och akademin. Även de som använder kunskapen och som har erfarenhet av arbetet med att omsätta vetenskapens resultat i praktisk handling, ute i samhället, bör involveras i processen. Samhället kan och får aldrig delas upp i vi och dom!
Mitt förslag är att fokus på sanning bör problematiseras. Alla strider och debatter om vem som har rätt underblåser rådande maktordningar. Låt fler förslag testas i praktiken, och låt tiden och konsekvenserna avgöra vad som fungerar. Då undanröjs en del av maktproblematiken även om den inte går att utrota. Vägen fram går via en mer öppen akademi, fler samarbeten mellan utövarna av vetenskap och det omgivande samhället. Och utan en skola där kunskapen står i centrum och lärarna känner tillit är det omöjligt att nå dit. En mer lyssnande och kritiskt utvärderande vetenskap, som arbetar i och genom en kunskapsprocess där fler aktörer integrerats, och som förs framåt mellan alla parter som berörs av utfallet är min vision. Ett mer samtalande samhälle och en politik som inte bygger på rätt eller fel, utan på samverkan, är en förutsättning för hållbarhet.
Vetenskap handlar alltid om makt. Vetande och makt är två sidor av samma sak. Den som gör anspråk på sanning får makt. Men det omvända gäller naturligtvis också, den som har makt får automatiskt inflytande över bedömningen av sanningar. Oundvikligen blir det så, men med vetskap om detta förhållande och med metoder för att integrera den insikten, både i samhällsdebatten och det vetenskapliga arbetet, ökar chansen att vetenskapen skall komma det allmänna till godo på bästa sätt.
Kunskap har inget värde om den inte används. Därför förordar jag det pragmatiska kriteriet för sanning, för det sätter fokus på användandet av insikterna och konsekvenserna. Inget sanningskriterium blir dock meningsfullt och användbart förrän det används i kombination med övriga. Och utan dialog om resultatet och dess problem och förtjänster kan ett hållbart samhälle byggt på kunskap aldrig växa fram. Arbetar man så, med en mångfald av metoder för att bedöma vad som är sant är man inne i en process med potential att bli hållbar. Fler behöver engageras i kunskapsprocesserna som bygger samhället, inte färre. Kunskap är en angelägenhet för alla, inte bara för utövarna av vetenskap. Forskning får inte begränsas till forskarna och akademin. Även de som använder kunskapen och som har erfarenhet av arbetet med att omsätta vetenskapens resultat i praktisk handling, ute i samhället, bör involveras i processen. Samhället kan och får aldrig delas upp i vi och dom!
Mitt förslag är att fokus på sanning bör problematiseras. Alla strider och debatter om vem som har rätt underblåser rådande maktordningar. Låt fler förslag testas i praktiken, och låt tiden och konsekvenserna avgöra vad som fungerar. Då undanröjs en del av maktproblematiken även om den inte går att utrota. Vägen fram går via en mer öppen akademi, fler samarbeten mellan utövarna av vetenskap och det omgivande samhället. Och utan en skola där kunskapen står i centrum och lärarna känner tillit är det omöjligt att nå dit. En mer lyssnande och kritiskt utvärderande vetenskap, som arbetar i och genom en kunskapsprocess där fler aktörer integrerats, och som förs framåt mellan alla parter som berörs av utfallet är min vision. Ett mer samtalande samhälle och en politik som inte bygger på rätt eller fel, utan på samverkan, är en förutsättning för hållbarhet.
10 kommentarer:
Vad betyder denna: "Idag betraktas sanning som en självklarhet"? Det du menar är, gissar jag, att man söker "det rätta sättet" att göra saker på, under antagandet att det (alltid) finns ett rätt sätt, som man kan beläggas enligt konstens (vetenskapens) alla mått och steg och regler.
Egentligen förstår jag inte problemet, eftersom det måste vara extremt få människor som verkligen tror att det alla fenomen, alltid, går att belägga och bevisa entydigt, ens om det verkligen finns en absolut verklighet/väg någonstans (man kanske inte kan "mäta" den).
Vissa saker, företrädesvis fysikaliska fenomen, som tryck och temperatur och liknande, kan man nog kalla för absoluta, man kan inte "tycka" något om temperaturen i sig, men däremot kan man tycka något om hur den känns, men det är en annan sak. Möjligen har folk svårt att skilja sådant åt.
Men i andra fall, t ex "det rätta" att göra i skolan, det vet väl alla, liksom Mamma Mu, att det finns mer än ett sätt att göra rätt. Eller? Men, det hindrar ju inte folk från att tycka och försöka övertyga om att man bör välja deras rätt. Vilket inte är detsamma som att de inte erkänner flera rätt, men de gillar sitt rätt mest.
Jag tänker att ett stort problem är att människor försöker rationalisera sådant som inte varken behöver eller kan rationaliseras. Istället för att konstruera världens system kring sina egna preferenser för att göra dem "vetenskapligt belagda med tyngd", skulle man kunna säga "Ja, jag vet att man kan göra på fler sätt, men jag tycker faktiskt mest om detta sätt därför att ...." och vips behöver man inte ha rationella förklaringar utan kan diskutera ur fler vinklar.
Fö är jag för pragmatism, ingenjörsmässighetens essens och kärna. Mycket bra och användbart.
Å ena sidan vet alla, men å andra är det som den kunskapen inte finns. Jag vill se mer av pragmatism och samtal, om allt som går att samtala om. Det är en tanke jag upprepar ofta här på bloggen, för det behöver upprepas, med tanke på hur det ser ut i samhället.
Allt vi omges av är föränderligt och relativt. Hur skulle då vi kunna säga vad som är Sanning?
Om absolut Sanning finns, så har den sitt ursprung utanför rum och tid, i det oföränderliga, icke-relativa. Därför kommer vår definition och förståelse av Sanning alltid att vara bristfällig, då vi ju själva är del av rum och tid.
Förstod vi det, att sanningar alltid är mer eller mindre bristfälliga, ökade chanserna dramatiskt att ett mer hållbart samhälle kan växa fram.
Det vi kallar för sanning är på sin höjd en aspekt, ett fragment, av Sanningen. Att inse detta kan förvisso bidra till ett bättre samhälle, men om vi verkligen tog del av den absoluta Sanning som trots allt läcker igenom till oss, skulle detta i grunden förändra oss som människor och i förlängningen även det samhälle vi lever i, till något som är större än vi anar.
Även om vår sanning är bristfällig så finns det ingen god anledning att därför godta allt som lika sant eller osant eller alla åsikter som likvärdiga i tolerant och demokratisk anda. Det är det visserligen ingen som direkt gör heller men nog finns det en (inte minst svensk?) tendens att vilja vara väääldigt tolerant och godta påståenden, åsikter och starka och upprepade uttalanden som likvärdiga med kunskap och insikt, bara åsikterna är sagda av rätt personer eller är ekonomiskt lönsamma. Kan bara inte släppa det här med pengarnas makt över allt i tillvaron. Eller snarare kärleken till dessa pengar, "roten till allt ont"... men oj förlåt, det förutsätter att det finns något ont och därmed också något gott. Nej inte i denna relativistiska rum-tid-värld, förlåt.
Tänk om toleransen och att hålla sig öppen för och godta allt bara handlar om likgiltighet, rädsla att gå i konflikt för att man själv inte har på fötterna eller rent av att man inte själv egentligen tror på sin egen linje, inte ens har någon egen linje? Varför ska man ha det när allt är relativt?
Men rum-tid-världen, är det inte en konstruktion om än övertygande? Vi behöver inte utmanas på något sätt för att uppfatta att denna värld uppfattad av våra sinnen är den enda. Det gynnar ju bara vår kortsiktighet! Det finns inget mer där (ute), inget mer här (inne). Ingen talar till oss. Det är tyst. Universum är tyst. Vi är de enda. Carpe diem! Imorgon ska vi dö.
Men har inte många, kanske de flesta människor erfarenheter av ytterligare dimensioner i tillvaron? Något som pekar på förekomsten av ansvar för våra livsdagar? Oj, förlåt jag rör mig kring något som kan uppfattas som i närheten av en sanning.
Om man har ansvar har man det dessutom gentemot någon, inför någon, alltså mot en varelse med ett ansikte. Om det så bara är mot dig själv eller din medmänniska så erkänner jag att det ändå kanske är fel av mig av uttrycka mig så. Ansvaret förutsätter att det finns någon norm, en sanning som ger mig uppdrag att fullfölja.
Förlåt om jag hela tiden missförstår och fantiserar om en utvidgad upplevelsesfär, en högre verklighet här mitt ibland oss. Men inte högre än att även den oupptäckta fiskarten på de djupaste djupen i haven omfattas.
Förlåt att jag tog upp både tid och rum nu. Men det verkar finnas oändligt av dessa varor och varje morgon börjar allt på nytt, samtidigt som allt är kvar som det alltid varit. Tänk om utrymmet för något mer än detta var lika lättillgängligt. Kanske ska man bara vara glad för sakernas tillstånd. Att något fortfarande är för heligt för att besmittas av Mammons hantlangare.
Eva
Den rumstid-värld vi lever våra jordiska liv i och av, är onekligen en övertygande konstruktion. Mätbar, förutsägbar och ändå tillräckligt fantastisk för att rymma obeskrivliga upplevelser. Åter dock, detta är trots allt endast begränsade aspekter av Sanningen. Det finns större, djupare svar. Och du nuddar dem, Eva.
Likväl har vi naturligtvis behov att klä vårt begränsade spelrum med sanningar som vi kan förhålla oss till och som är, eller som vi tror är relevanta för oss i våra liv, enskilt och gemensamt. 1+1=2. Kaffe smakar bäst nymalet. Alla ska vi dö.
Men stanna inte där. Zooma ut.
Det finns mer...
DL
Nå DL, berätta mer! Min zoom fungerar bättre när den ska fokusera på mer närliggande detaljer. Är ju kvinna. Ser det främst som en manlig princip att vilja zooma ut och se den stora bilden och att ibland till och med vilja lämna planeten och undersöka andra världar. Det är för mig och många av mina systrar fullkomligt ointressant. Här på jorden, i den lilla världen, i den omedelbara vardagen finns tillräckligt att upptäcka och aldrig sinande arbetsuppgifter. Måtte jag aldrig lämna vardagen för att fly till Mars!
Samtidigt misstänker jag starkt att det inte är andra världar därute du syftar på med din uppmaning att zooma ut. Du skriver om sanning och Sanning. Är du då platonist eller präst/kristen/katolik? Sanningen med stort S kan väl inte vara någon annan än Jesus Kristus. Detta är dock även djävulen övertygad om och darrar. Så det kommer väl inte an på att tro om detta är sant eller inte. Sanningen måste få herraväldet i en människas inre och yttre liv om Sanningen ska få ta plats i människan och således leva och verka i världen. För detta måste den falska personligheten, "den yttre människan" dö. Det kan vara en lång process men inte desto mindre nödvändig. Det är min tro.
Eva
Eva, Kvinna - jag är människa! Inte mer, inte mindre.
Vi behöver ibland zooma ut, ibland zooma in, från vår vardag. Att zooma ut innebär att vilja se saker i sitt sammanhang. Att zooma in innebär att vilja se och förstå detaljerna. Vi behöver båda synsätten för att kunna leva våra liv väl.
När jag skriver Sanningen är det den sanning som har sitt ursprung utanför tid och rum, utanför fysiska kroppar. Jesus Kristus är en manifestation av Sanningen, själva skärningspunkten mellan Sanning och Kärlek. Detta origo har ett namn: Nåd. Jesus är Guds Kärlek till oss TROTS Sanningen om oss.
Sådan är Gud.
Modern till alla konflikter på vår jord är vår gudsbild. Hurdan är Gud? Människors olika svar på denna fråga har skapat vår mångfald av religioner. Svaret att Gud manifesterat sig som en dödlig människa för att av oändlig kärlek kunna dö en människas död för vår skull har skapat kristendomen. Svaret att Gud är en trollkarl har självklart skapat de fullständigt onödiga motsättningar som finns mellan vetenskap och tro.
Hurdan är din Gud?
DL
Hurdan är min Gud? Oj vilken fråga!
För att undvika att i onödan bryta första budet så hänvisar jag direkt till Abrahams och Isaks Gud. Någon egen gud vill jag åtminstone inte medvetet skapa mig. En sådan skulle bara spegla mig och mina behov och tyckanden och i förlängningen bara bli en del av mitt ideala själv. Jesus är Gud i mänsklig gestalt men fanns redan i begynnelsen enligt Joh 1:1.
Men hurdan frågade du. Tja, Gud är nog på många sätt som jag inte vet om. Det viktiga för mig är att jag inte på något sätt bestämmer eller styr det. Gud är. Den som är. Gud är den han är. (Har inga problem med att kalla Gud för han.) I Jesus blir Gud förstås mer begriplig. Genom den helige Ande blir Guds vilja konkret manifesterad i vår rumtid-värld. (Treenigheten som lära är jag dock tveksam till. Ser inget stöd för den i Bibeln, det verkar vara ett hittepå.)
Kanske hade du väntat dig ett mer personligt svar men sådant tar jag inte upp på en blogg.
Eva
Skicka en kommentar