Kvalitet och bildning 2

Håkan Lindgren har skrivit en lysande Understreckare som satte igång en explosion av tankar om kunskap, kvalitet, bildning och kultur. Ute är det varmt och jag är ledig. Det får bli två bloggposter, och detta är den andra. Utgångspunkten för texten är Robert M Pirsigs roman: Zen och konsten att sköta en motorcykel och tankarna om kvalitet som där förs fram.

Romanens jag är en mycket känslig iakttagare. Han är lika uppmärksam på outtalade konflikter mellan människor som på landskapets skiftande sinnesstämningar. Han framstår också som irriterande okänslig på många punkter. Sonens kontaktförsök avvisas konsekvent. Chris får bara veta att han inte duger. Han har ytterligare en son och en hustru, som aldrig nämns vid namn. Allt ska göras i hans tempo: långsamt när han behöver tid att tänka, snabbt och korrekt när han behärskar handgreppen. Berättaren liknar en ny bekantskap av det slag som efter de första replikerna verkar vara spännande, djupsinnig och originellt tänkande, men som ju mer han pratar framstår som en besser­wisser med illa dold aggressivitet – dold bara för honom själv.

Efter ett tag märker läsaren, via små antydningar som Pirsig droppar in på samma sätt som skräckförfattare brukar göra, att det finns en femte person med på resan. En person som först presen­teras som ett spöke, varken död eller levande. Därefter får spöket ett namn: Phaedrus. Och sedan får vi veta att Phaedrus och berättaren är samma person. Phaedrus är hans namn på den han var tidigare i livet. Phaedrus brottades med samma problem som sysselsätter honom nu – motsätt­ningen mellan rationalitet och kvalitet – men ännu mer maniskt och besatt, tills han drabbades av ett mentalt sammanbrott. Mentalsjukhusets elchocker brände bort Phaedrus. Nu har han börjat komma tillbaka i mardrömmar och minnesbilder.

Jakten på kvalitet är intensifierad. Kvalitet anses kunna säkras och beställas fram, samt kunna upphandlas till lägsta pris och högsta effektivitet. Det finns en fara i att tänka och agera så. Samhällen kan också drabbas av mentala sammanbrott. Motsättningen mellan rationalitet och den definition av begreppet kvalitet som idag används, framförallt det faktum att det anses finnas en MOTSÄTTNING mellan rationalitet och kvalitet leder till dissonans som skapar spänningar och som mycket väl kan leda till sammanbrott. Söker man efter en rationell definition av begreppet kvalitet, ett entydigt sätt att beskriva vad man önskar sig och letar efter; den enda sanna och rätta definitionen. Om det är målet och vad man föresatt sig är man dömd att misslyckas. Kvalitet är inte ett sådant begrepp, det finns inte en enda definition. Kvalitet är något vagt och gäckande, något som varken kan eller ska definieras. Kvalitet ska upplevas och njutas av, annars är det meningslöst att tala om kvalitet. Liksom kultur är kvalitet ingenting i sig själv, det är något som uppstår mellan förnuftet och känslan. Kvalitet är snille och smak i harmoni. Därför leder sökandet kvalitet i bestämd form singular till sammanbrott, för det är en paradox som inte kan lösas. Ett problem som man måste acceptera och förhålla sig till för att kunna uppskatta kvaliteten man far efter.

Plötsligt dubbelexponeras en sträcka av vägen, berättaren känner igen sig: här har Phaedrus åkt! Berättaren har nämligen inte varit helt uppriktig. Han har ytterligare ett syfte med sin resa. Han vill minnas Phaedrus, rekonstruera vad han tänkte, förstå vad han kom fram till, och därefter begrava honom. Därför söker han upp det college där Phaedrus under­visade. En dag sade en äldre kvinnlig kollega till Phaedrus – i förbifarten, medan hon vattnade blommorna – att hon hoppades att han gjorde sina studenter medvetna om vad kvalitet är. Hon visste inte vilket jordskred den repliken skulle utlösa. Phaedrus började grubbla. Klockan tre på morgonen grubblade han fortfarande.

Idag i Högskolesverige ska man vara kvalitetsmedveten. Kvalitet är ledordet, och det finns system som antas kunna säkra kvaliteten i verksamheten. Det mäts och vägs, räknas, jämförs och utvärderas. "Skattebetalarna har rätt att kräva kvalitet i verksamheten som betalas av det allmänna", visst är det så. Ingen accepterar dålig kvalitet, men bara för att man talar om kvalitet, endast det faktum att man utvärderar, kontrollerar, styr och ställer med verksamheten, betyder inte att verksamheten blir högkvalitativ. Phaedrus kan läsas som ett varnande exempel på hur det kan gå om man släpper fokus på innehållet och fixerar formen. Kvaliteten uppstår mellan. En elitgymnast som börjar tänka på vad hen gör kommer inte att kunna utföra sitt program med kvalitet, för det krävs intuition, närvaro, anpassning till nuet och förmåga att vara kreativ i stunden också, för att uppnå verklig kvalitet. Och samma gäller lärare och student. Tillsammans skapas kvaliteten i utbildningen och det är i mellanrummen som lärandet uppstår. Betraktas kvalitet som en beställningsvara och kunskap som en produkt kommer ingen verklig kunskapskvalitet att kunna uppstå. Kvalitetsutvärderingssystemen av högre utbildning är som Phaedrus kollega som riktar fokus mot en sida av saken, vilket gör att den andra sidan och samspelet mellan glöms bort. Risken är uppenbar att skolan och den högre utbildningen drabbas av ett liknande sammanbrott som Phaedrus.

Zen och konsten att sköta en motorcykel är skönlitteratur, och Lindgren visar hur även en sådan text kan användas för att dra lärdomar och fördjupa kunskaper. Inte direkt, men indirekt. Det är genom att läsa, reflektera och analysera bokens innehåll som ny och användbar kunskap uppstår, mellan och i arbetet med att skapa förståelse. Kunskapen, liksom kvaliteten, finns inte på en plats och handlar inte om antingen rationalitet eller kvalitet utan om kombinationer av både och. Det finns ingen motsättning här, det är i resonansen som uppstår mellan som kvaliteten uppstår.

Pirsig argumenterar mycket väl, men jag har en invändning, som för att komma till sin rätt kanske kräver mer utrymme än vad som återstår i den här understreckaren. Trots att han sysslar så mycket med rationalitet har han inte förstått vad rationalitet är. Det gör att han – i likhet med många andra – trasslar in sig i onödan.

Jag instämmer, och ser paralleller till skolan och samhället som helhet. Likt Pirsig söker vi efter svaret, det enda och rätta SVARET. Fast det existerar inget sådant svar. Det enda som finns är livet här och nu. Människan är ingen maskin och kultur går inte att kontrollera, därför kan kvalitet aldrig vara något i sig. Kvalitet är kontextuell, komplex och föränderlig. Det behövs inte nya och bättre metoder för att styra och säkra verksamheten, utan alternativa sätt att se på begreppet kvalitet. För att finna det man vill ha måste man söka på rätt ställe, och det gör inte Skol- och Utbildningssverige idag.

Rationalitet är inte lika med tänkande, intelligens, den enda rätta vägen eller något sådant. Den är ett verktyg för tänkande, varken mer eller mindre. Genom att använda detta verktyg har vi gjort beundransvärda framsteg inom astronomi, ingenjörs­konst, medicin och så vidare – det vill säga de områden som verktyget lämpar sig för. Att ställa frågor om det som Pirsig kallar kvalitet till rationaliteten är lika dumt som att ställa dem till en skiftnyckel. Pirsig vill förena ”konstens och naturveten­skapens separata språk till ett enda.” Varför då? Mellan dem finns en produktiv konflikt. Produktiva motsättningar är inget problem, tvärtom, männi­skan är gjord för dem.

Sökandet efter teorin som ska förklara allt är en hopplös dröm, en längtan efter något som inte existerar, ett uttryck för hybris. Det finns inte en eller ett. Världen är flera och blir till i samspel, mellan. Vetenskap, samhällen, kultur och kunskap är inte fasta enheter, det är processer och rörelse, förändring och ömsesidig tillblivelse. Att låsa fast det som måste vara levande är att förändra det eller ta död på det. Kvalitetsarbetet på högskolan må följa manualen till punkt och pricka och resultatet blir det förväntade, men någon kvalitet blir det inte. Att påpeka detta uppfattas provocerande och eftersom maktförhållandet mellan beställaren/makthavaren och budbäraren är asymmetriskt är det lättare att offra läraren än att tänka om och ändra systemet. Talet om kvalitet är med andra ord kontraproduktivt. Först när man slutar TALA om kvalitet kan man börja hoppas på kvalitet i landets högre utbildning, och detta att hoppas är viktigt. Kvalitet är inget man kan tvinga fram, det är en nåd att stilla bedja om. Motsättningen mellan rationalitet och känsla/kvalitet är produktiv och själva förutsättningen för kvalitet, inte ett problem. Det är en utmaning att hantera, inte ett problem att lösa.

Rationaliteten är ett effektivt och användbart verktyg just på grund av att den ute­sluter allt som inte kan vägas och mätas – allt som är mänskligt, om man så vill. Lösningen är i stället att inse att vi behöver mer än ett mentalt verktyg. Vi behöver kunna växla mellan en mängd per­spektiv, rationella och humanistiska. Så länge det gäller motorcyklar har Pirsig inte svårt att förstå det: han räknar upp allt som en riktig motorcyklist bör ha i sin verktygsväska. Det skulle aldrig falla honom in att en kedjespännare kunde lösa alla hans problem, men när det gäller tänkande är han, som så många andra, förhäxad av rationaliteten. Han kan inte se att den bara är ett verktyg.

Samhället och skolan är liksom människan och kultur en mångfald delar som måste samverka för att hållbarhet ska kunna uppnås. Kvalitet handlar om samverkan och utbyte, interaktion och ömsesidig påverkan. Kvalitet är det som sker i mötet mellan. En eller ett är förenklingar som reducerar levande helheter till själlösa delar. Svaret på frågor som rör kvalitet kan inte preciseras närmare än: Fler än en men färre än många. Däremellan, någonstans finns svar, men det förändras och rör sig och det är alltid kontextbundet. Ett bra och högkvalitativt svar som fungerar och ger kvalitet i ett sammanhang kan vara förödande i ett annat. Därför är förmågan till anpassning och kompetensen att hantera komplexitet så oerhört viktig. Ett hållbart samhälle kan aldrig bygga enbart på rationalitet, det krävs fler verktyg och samverkan mellan, förståelse för olikhet och förändring, också. Fler än en, men färre än många. Först när många inser detta kan samhället börja hoppas på kvalitet, och mer än så går inte att göra.  

Har boken åldrats? Det som främst skiljer Pirsigs 1970-tal från vår tid, tror jag, är den livsinställning som boken ger uttryck för. En uppriktig vilja att förstå saker på djupet, bortom ytfenomen och åsikter. Önskan att tillägna sig ett zen-inspirerat mästerskap, oansenligt, ödmjukt, fritt från stora ord och självberöm. Ett mästerskap som kan tillämpas inom alla verksamheter, från motorcykelverkstan till dataprogrammering, och som skulle kunna läka ihop ett samhälle som har stressats sönder av en ohelig allians av ingenjörer och försäljare. Den livshållning som är Pirsigs ideal är kanske det bästa botemedlet mot den blandning av skryt och lätt­sårat missnöje som just nu säljs under det falska varumärket Stolthet. Pirsig flätar samman de olika trådarna och tidslagren i boken erfaret och skickligt. Resan bakåt genom filosofihistorien växlar med resan längs vägarna och resan genom berättarens minnen fram till sammanbrottet.

Nyttan med skönlitteratur har debatterats i sommar. Även där har det handlat om antingen eller, bra eller dåligt, rätt eller fel. Så länge man envisas med att avkräva skönlitteraturen ett bestämt svar kommer den aldrig att kunna bli nyttig, att läsa böcker är varken nyttigt eller onyttigt, i sig. Det är vad man gör med helheten och hur väl samspelet mellan fungerar som det kommer an på. Nyttan med en sådan bok som Zen och konsten att sköta en motorcykel står inte att finna bland bokstäverna, i innehållet. Nyttan uppstår mellan läsaren, handlingarna och det omgivande samhället. Samma gäller nyttan med humaniora. Bildning är inget i sig och kan därför inte fångas och låsas fast med mindre än att värdet går förlorat. Detta måste man inse och förhålla sig till om man verkligen vill ta den av rikedomen som finns i skönlitteraturen och dra nytta av värdet med humaniora. 

När de möter solen och havet i Kalifornien når de till sist ett slags försoning. Chris ställer sig upp medan de kör och tittar över berättarens huvud. ”Det är så annor­lunda”, säger han förtjust. ”Vadå?” ”Allting. Jag kunde aldrig se någonting bakom din rygg förut.” ”Det kommer att bli bättre nu”, avslutar berättaren. ”Sådant vet man liksom.” Det blev det inte. I efterordet berättar Pirsig att Chris, som hans son hette även i verkligheten, mördades av två rånare, 22 år gammal.

Boken är som livet, en nåd att stilla bedja om. Vi ska alla dö och det viktiga är inte vilja mål vi uppnår, utan hur väl vi förvaltar det som händer och det vi lär oss under resans gång. Hållbarhet, kvalitet, kunskap, kultur och kvalitet är inga mål, utan medel för att göra tillvaron lite bättre. Allt och alla kan alltid bli bättre, men ingen är färdig, framme eller bäst. Vi står på jättars axlar och först när vi inser det och lär oss göra det bästa av det vi har kan verklig kvalitet uppstå, mellan. Kvalitet är ömtålig och inget man kan garantera. Därför är det så viktigt att njuta av den när och där den finns, istället för att försöka fånga den och lägga den på hög. Likt levande snittblommor vissnar den och det finns en gräns för hur man man kan samla på sig och uppleva. Vill vi ha kvalitet måste vi tänka på nya sätt om vad kvalitet är, annars är vi dömda att misslyckas.

Och jag själv? Blev jag klokare? Nej. Resan med Pirsig tog mig inte så långt som jag hoppades. När det gäller begreppet kvalitet befinner jag mig fortfarande på tröskeln till ruta ett. De svårigheter jag sökte en lösning på återstår fortfarande.

Jag blev klokare av att läsa Lindgrens text och av att reflektera över hans tankar om Pirsigs bok. Nyckeln till förståelse för begreppet kvalitet tror jag är att inse att ingen någonsin kan komma närmare det man säker än tröskeln till ruta ett. Kvalitet är ett gäckande mål som varken kan eller ska nås, därför är det inget problem att inte komma fram, det är en förutsättning. Förstår vi bara det är halva jobbet gjort. Hållbarhet, kunskap och kultur fungerar på samma sätt, och studier i humaniora handlar om detta, och däri ligger nyttan med bildning. Närmare än tröskeln till ruta ett kommer vi inte, och det är som det ska.