Känslans och farhågornas omöjliga "politik"

Samhällsdebatten håller allt mer på att frikopplas från fakta. Politiken handlar allt mer om framtiden som  ännu inte är här och som därför kan debatteras utan hänsyn till vad man faktiskt vet (ingen kan veta något säkert om det som ännu inte hänt). Politiken handlar tyvärr inte om en önskad framtid, det vill säga om det politikerna vill (jfr Palme) utan om förväntningar eller farhågor om framtiden. Idag handlar debatten inte om det som är just nu, utan om det som ännu inte är, om det som skulle kunna bli. Och då behövs inte kunskapen längre, och inga argument. Det enda som krävs är tydlighet, tvärsäkerhet och förmågan att med en dåres envishet upprepa inövade teser som visar hur bra man är och hur dålig den andre är. Möten mellan uppstår snart sagt aldrig i politiken. Att mötas innebär att man måste lyssna och den som lyssnar och försöker förstå riskerar att behöva ändra åsikt, vilket uppfattas som ett tecken på svaghet. På detta sätt och i enlighet med denna logik fjärmar sig politiken allt mer från samhället, vardagen och det liv som medborgarna är mitt uppe i.

"Det känns inte bra, sverigevänner" sa Jimmie Åkesson i Almedalen, och hur det känns eller hur man tror och befarar att det ska bli, har idag blivit viktigare än hur det faktiskt är. Hade man talat om ett önskat läge, om partiets visioner för framtiden hade det varit oproblematiskt, men man varnar för vad som kommer att hända om de andra får makten eller om regeringen får fortsätta. Att fälla regeringen eller att piska upp en opinion för att lämna EU anses (av de egna) vara ett tecken på ansvarstagande. Att söndra har kommit att bli ett verktyg bland andra i strävan efter makt. Politiken och samhället har därför med politikernas och samhällsdebattörernas goda minne utvecklats till en förändringsprocess långt ifrån jämvikt. Politiken handlar mer om makt och inflytande än om att förvalta arvet efter tidigare generationers slit. Därför är det nu bara en tidsfråga innan Moderaterna och Sverigedemokraterna kallar till gemensam presskonferens för att högtidligt deklarera att man ingår en ny allians för Sverige, vilket är ett Sverige som bygger på svenska värderingar (oklart vad det är dock, framförallt vad som skiljer de svenska värderingarna från andra värderingar som är kloka, bra och hållbara). Jag vet inte att det blir så, men tecknen finns där för alla att se, och det är upp till var och en att göra vad hen anser vara det rätta. Jag vet lika lite som någon annan vad som kommer att hända i framtiden, men så mycket vet jag, att en politik som varken bygger på kunskap eller visioner, en politik som prioriterar känslan och kartan framför kunskapen och verkligheten, kommer aldrig att kunna utgöra grunden för ett hållbart samhälle.

Det som får mig att tänka och skriva på detta sätt är Hynek Pallas kulturdebattartikel i DN: När man leker med elden. Han skriver:

”När den här boken skrevs satt Nelson Mandela fortfarande i fängelse.”
Så inledde sociologen Paul Gilroy 2002 ett nyskrivet förord till sin klassiska studie av ras och rasism i England – ”There ain’t no black in the Union Jack” från 1987.
Omläsningen är en 40-sidig essä i egen rätt – om tillståndet i England och hur det förändrats sedan apartheid rådde i Sydafrika och Linton Kwesi Johnson skildrade polisrasism. Förordet skrevs efter terrorattackerna den elfte september, när det stod klart att rasismen än en gång tog sig nya uttryck.

Rasismen lurar alltid under ytan. Känslan av att det som är annorlunda är hotfullt ligger djupt rotad i människans DNA. Det är en känsla som genom historien tjänat mänskligheten väl, men i ett modernt samhälle där det finns få risker och där tryggheten så att säga byggts in i systemet blir rädslan för det främmande istället ett hot för den vänder grupper av människor mot varandra och skapar oro som föder krav på åtgärder vilka bekräftar rädslan och ger upphov till mer oro. Och som ett brev på posten får vi Jimmie Åkesson. Han ser inte alls ut som alla dem i vars fotspår han vandrar, men han spelar på samma känslor, utgår från samma logik och förfalskar fakta och historien på exakt samma sätt. George Bush sa, efter 11 september: "Antingen är ni med oss, eller mot", och SD ställer hederliga svenskar mot ohederliga invandrare. Rasismen handlar om att göra skillnad, om att skilja det goda från det onda och alla sätt att tänka och agera som leder till skillnadsskapande vilar på racistisk grund. Snus är snus om än i gyllne dosor. Talet om svenska värderingar är därför bara ett annat sätt att skilja oss från dem.

14 år senare står vi i skuggan av en annan dyster milstolpe. Och det är hög tid att återvända till böcker som likt ”There ain’t no black in the Union Jack” försöker förklara rasismens väsen så att vi bättre förstår den. 

Rasism och främlingsfientlighet var ett tydligt inslag i Brexit-kampanjen. Under hotet om att Turkiet skulle gå med i EU vibrerade ”80 miljoner muslimer”. Nigel Farage var inte blyg när det gällde att framställa flyktingar som våldtäktsmän, och kampanjpostern med syrier polisanmäldes (den hade också likheter med nazistpropaganda). 

Ingen bör förvånas över att de gångna veckorna har varit fylld av öppen rasism – antalet hatbrott i England har skjutit i höjden. Det är som om ingen blygs för de värsta av glåpord och påhopp. Men så var ju Brexit också en kampanj mot ”pk-samhället”. Som chefen för migrationsstudier vid Oxfords universitet förklarade häromdagen: “Det onämnbara blev inte bara nämnbart, det blev vardag”.

Samma glidning ser vi här i Sverige. När Moderaterna hävdar att de inte kommer att gå samman med SD är det på grund av skillnaderna i synen på ekonomin, inte på grund av synen på de andra. Flyktingarna betraktas stereotypt som en hotfull och krävande massa som kommer hit för att få del av det avundsvärda svenska, våra pengar, vår natur, vårt, vårt, vårt. Vi hotas av dem, av alla utifrån som bara vill ha. SD talar om massinvandring och M talar om en förestående systemkollaps, och båda hävdar att de står för trygghet och är garanten för det som är vårt, det som vänstern vill skänka till de andra. Politiken är mer polariserad än på länge och tonläget är högt. Vad vi behöver nu är att stanna upp, tänka efter och analysera rådande läge. Vi behöver samtal om vad som är önskvärt och gott. Vi behöver inte fler oroande rapporter om framtiden som bygger på farhågor om hur det kan bli. Att ta ansvar kan aldrig handla om att varna för andra, det kan bara handla om något man gör själv. Hotet kommer alltid inifrån, den växer i och mellan oss. Det är vi som är faran, vi som raserar skyddet mot framtida risker genom att bejaka rädslan för det främmande.

Trots detta – trots slogans som ”Take back our borders” – behandlas det mer som olyckliga utslag, än de underkastas analyser om vad som ligger bakom långsiktigt och just i England. (Ett strålande undantag: nationalitets- och migrationsforskaren Clara Sandelind i SvD 29/6.) 

Oförståndet för rasism, hur den förändras över tid och är sammantvinnad med nationalism gör att man underskattar farliga krafter. Gilroys insats består i att han frågar: Vad är rasismens natur i detta historiska skede – och varför? Han visar hur ”ras” passar in i den engelska diskursen – varför den forna imperiemakten har svårt att konfrontera rasismen och dess rötter och vilka konsekvenserna blir. 17 år efter ”There ain’t no black in the Union Jack” utvecklade han tankarna i en annan läsvärd bok, ”After empire: Multiculture or postcolonial melancholia”. 

Där fokuserar Gilroy på den smärtsamma förlusten av imperiet, och hur den spökar. För att diskutera saken lånar han melankolibegreppet ur psykoanalytikerna Alexander och Margarete Mitscherlichs studie av obehandlad skuld och sorg i efterkrigstidens Västtyskland. I ”Oförmågan att sörja” menar paret att tyskarna lever i en empatilös ”nationell självcentrering”. 

Gilroy lyfter de melankoliska reaktioner som uppstod när fantasin om omnipotens dog med imperiet – fantasier som var kopplade till nation och rasdominans. Han menar att innan britterna kan börja bygga en ny nationell identitet, så måste de se hur det brutala kolonialväldet gynnade dem.

Samma gäller här i Sverige. Talet om svenska värderingar ligger skrämmande nära andra diskurser och är samma andas barn som fruktansvärda rörelser. Varför är det så viktigt att värdringarna är SVENSKA?! Värderingar kan vara bra eller dåliga, hållbara eller ej, realistiska eller inte. Värderingar kan aldrig vara svenska, för vad är Sverige? Vem är svensk? Hur avgörs en sådan fråga? Svaret är enkelt: Genom att göra skillnad, genom att dela upp landet och världen i vi som är goda och berättigade och de som är onda och bara vill ha. Nationalism, konservatism och ekonomism är en livsfarlig kombination. Värden består av människor och människor är alltid mer lika varandra än olika. Därför är alla tankar på skillnad felaktiga, ovetenskapliga och riskabla. Talet om skillnad skapar gränser och olikhet och det utgår från känslor, inte från fakta. Därför är det en omöjlig politik som det aldrig kan komma något gott ur. En naiv och hopplös längtan efter ett förlorat paradis som aldrig existerat.

För där brittisk samhällskultur förr var uppbyggd kring klasshierarkier, utgörs kulturens föreställda gränser i dag av invandring och krig vilket skapar xenofobi. I den sociala hierarki som har uppstått upplever sig arbetare och lägre medelklass ha halkat ner under icke-vita och EU-migranter. En bättre illustration av denna situation än när vita brittiska arbetare i förra veckan röstade för att ”ta kontroll” eftersom de ville få bort ”utlänningarna som tagit deras jobb” är svår att tänka sig. 

Redan i ”There ain’t no black in the Union Jack” – titeln är ett slagord som användes av British National Party – insisterar Gilroy på att det inte går att separera nationalism och rasism. Genom exempel om kungahus, medier, Falklandskrig och invandring visar han att rasismen är djupt vävd i det moderna England och rutinmässigt artikuleras gemensamt.
Det här är förstås en nödvändig debatt i hela Europa. Det EU som hukar i flyktingfrågan och med sin omoraliska uppgörelse med Turkiet bäddar för mer rasism, måste i stället vara drivande i en debatt där en europeisk identitet inte är synonym med att man är vit (som det i många länder är). Även flyktingfrågan måste närmas på sätt som inte skapar mer rasism. Exempelvis genom att sluta betrakta Europa som en oskyldig, självförsörjande enhet som inte har någon relation till krigen och människorna som flyr dem (genom exempelvis vapenhandel).

Nationalism är ett slags rasism, visst är det så, för det handlar om att skilja ut och göra skillnad, inte om någon objektiv beskrivning av fakta. Sverige är en konstruktion som bara finns i föreställningsvärlden. Sverige är en känsla och känslor är bräckliga. Hotet blir därför så mycket farligare, för det växer fram inom oss och projiceras på den andra, den hotfulle som kommer utifrån för att ta det som är vårt. Först sänkte Alliansen skatten, vilket gjorde att välfärden och det allmänna fick svårt att upprätthålla en godtagbar standard, och sen skyller man på flyktingarna. Det kan man bara göra i ett land där kunskapen satts på undantag och där vetenskap likställs med åsikter och forskare betraktas som en grupp tyckare bland andra. Kartan går att kontrollera, men inte verkligheten. Känslor kan man spela på för att locka väljare, men fakta måste man acceptera. Därför skrämmer talet om svenska värderingar, för utan kontrasterna mot det andra, det annorlunda och hotfulla, finns inget svenskt. Det ena förutsätter det andra, hur mycket företrädarna för den poltiken än förnekar detta. Det enda som finns är värderingar som leder till eller från hållbarhet, som är bra respektive dåliga! Detta borde vi tala om. Vad är bra och dåligt, hållbart och önskvärt? Vart vill vi som lever i Sverige, vilket samhälle vill vi ha?

I Sverige tycks vi istället gå baklänges. För varje öre som anslås till studier av rasism raljeras det. Senast i en osignerad ledare i Expressen (27/6) som kallade forskningen för ”tyckande” och motsatte sig ett Nationellt forskningsinstitut om rasism – då kan högerradikaler lika gärna få ett ”Centrum mot invandrares svenskfientlighet”. Dessa röster blundar för decennier av forskning, repeterar Brexits expertförakt, och ser rasism som apartheid eller rasbiologi. 

En förklaring är att samtalet i Sverige istället domineras av en debatt för eller emot ”identitetspolitik”. Vilket är en konsekvens av en annan sak som hänt sedan 1987: bakslaget mot multikulturen. Ett begrepp som pyr i en askhög med intet att ersättas med. Klass är det ju igen som talar om. Så nationella identiteter? Religiösa? Ras?
Redan 2002 vänder sig Gilroy mot att använda ras som en ”absolut status” istället för att bekämpa rashierarki. Med andra ord en kritik av identitetspolitik. Nu har vi istället en vit arbetarklass som ser sig som eftersatt ända sedan dess kultur mosades under Thatcher, varpå icke-vita ”tog” utrymme.

Så här går det när debatten handlar om den andre. Politikerna talar mer om andra partiers politik än sin egen, och det talas mer om invandringen än om det som sker här hemma av dem som bor här. Samhället skapas av oss alla tillsammans och vi är alla del av samma vi. Ingenting är absolut och evigt, allt förändras och rör sig. Sverige är ingenting, det skapas och blir till genom att vi som bor här lever våra liv, fullt upptagna med att få vardagen att gå ihop. Sverige är ett mångkulturellt samhälle vare sig vi vill det eller ej. Det är inte en fråga om det går eller är önskvärt, utan ett faktum som vi måste hantera. Det går inte att rösta om mångkultur, svenskhet eller stängda gränser, det är utmaningar som måste hanteras. Ju förr vi inser detta och börjar agera desto bättre är det, för vi skjuter bara problemen framför oss annars. Samhällsdebatten måste handla mer om verkligheten och debatten måste ersättas med samtal som bygger på fakta och som handlar om det som är här och nu. Vart vill vi, är frågan vi borde tala om. Allt tal om vart man befarar att vi är på väg leder bara till söndring och splittring, vilket är rasismens, nationalismens och populismens grogrund.

Den främsta anledningen att ägna sig åt omläsningar är ett stycke som jag hade strukit under hårt i min tummade kopia av ”There ain’t no black in the Union Jack”. Det är när Gilroy går igenom förändringarna i det politiska språk som öppnat upp för ”anti-immigration” – det som förklarar för arbetarna att utlänningarna tar deras jobb – och konstaterar att det var nyckeln till att de ultranationella kunde få legitimitet. Alla ”sociala patologier” – kriminalitet, drogmissbruk, våld – fick nu sin förklaring med främlingarnas intrång: 

”Just när ras var på vippen att försvinna fördes det tillbaka in i politiken. Inte av arga vita röster ur innerstadens postindustriella ruiner, utan av de som orkestrerar politisk information. De som föreställer sig att de kan leka med elden och skörda dess farliga krafter för sina egna pragmatiska syften.”

Jimmie Åkesson, Kent Ekeroth och alla andra som, utan att visa några vedertagna fakta som pekar i den riktningen, talar om för oss att det är "massinvandringen" som är källan till allt ont, skapar skillnad, lever på skillnad och bidrar till allt det som de hotfulla andra beskylls för. Talet om svenska värderingar är ett annat sätt att säga att vi är bättre och mer värda än alla andra. Hot, hat och rädsla för allt som är annorlunda är känslor. Och ett samhälle som känner mer än det tänker kan aldrig bli hållbart. Krisen i skolan är en nationell katastrof som krattar manegen för obehagliga krafter som förenas av att de spelar på känslorna snarare än förnuftet. Det gör mig rädd att se, men jag vägrar skrämmas till tystnad.

Jag blir kall när jag läser dessa ord. Vi hade kunnat lära av dem för länge sedan. Istället beskriver de på pricken vårens Brexit-kampanj. Vilka som blir offren när dessa krafter släpps lös märker vi redan. Återstår att se om det också slår bakut så pass mycket att det ens finns någon Union Jack kvar när dammet lägger sig.

Försvaret för Sverige och svenska värderingar förs fram som just ett försvar och som ett uttryck för ansvar, men alla som ser förbi känslorna och verkligen värnar kunskapen inser vad det handlar om, och att det inte als är ett försvar, utan en attack på allt det som gjort att vi överhuvudtaget kan debattera frågan. Inget hållbart kan byggas på känsla eller farhågor om framtiden. Ett hållbart, mångkulturellt samhälle skapas av alla vi som lever här och nu. Hur det känns är helt enkelt ovidkommande, för det är ändå altid som det är.