Vanans förödande makt

En vecka på väg. Först norrut i Sverige, Tjörn, Dalsland, Värmland och Dalarna, sedan över till Norge och söderut, via Hamar och Fredrikstad. Hemma igen. Semestern har bara börjat. Ute lyser solen. Det var si och så med den saken på resan, fast vi undvek regnet. Tycker om att bara åka iväg utan någon egentlig plan än hotellen som bokats. Att bara ta dagarna som de kommer är vilsamt. Behöver det för att orka. Veckan som gått var händelserik. Attentat i Nice, försök till stadskupp i Turkiet och republikanernas konvent i USA där Donald Trump oroar. Världen är ingen trygg plats. Kulturen tar inte semester. Värderingar uppstår och förändras i vardagen. Sverige är inte, Sverige blir till. Reaktionerna på det som hänt och det som händer formar både människorna och samhället. Ett utmärkande mänskligt karaktärsdrag eller en egenskap som skrämmer är detta att människan vänjer sig. Ondskan är inte det värsta, utan detta att man väljer sig. Både historien och framtiden relateras ständigt till det som är nu. Mänskligheten närmar sig framtiden med blicken fästad vid backspegeln och rörelsen framåt styra av farhågorna inför framtiden. Rädslan för det okända i kombination med att man vänjer sig är farlig. Vill skriva om detta och det som ger tankarna bränsle är biskop Martin Modéus inlägg i DN om den nya asyllagen och om vanans makt. "Det är outsägligt torftigt, men man vänjer sig", sjöng Kjell Höglund. Många kloka människor har lagt märke till denna mindre smickrande mänskliga egenskap. Modéus skriver …

”Människan är skurkaktig nog att vänja sig vid vad som helst”, utbrister Raskolnikov, på väg ut från Marmeladovs sjaskiga lägenhet i S:t Petersburg. Han grubblar över det faktum att Marmeladovs familj försörjs av dottern Sonjas prostitution. 

”Sonja, ja! Där har dom allt en riktig brunn att ösa ur! Och som dom sannerligen utnyttjar! Det är just precis vad dom gör! Dom har blivit vana att göra det! Först grät dom och sen vande dom sej.” (Fjodor Dostojevskij, ”Brott och straff”) 

Man vänjer sig. SD har upprepat ordet och lögnen om massinvandringen under hela sin existens. Vi har vant oss vid lögnen och vid läget i landet och enligt logiken ingen rök utan eld börjar nu övriga partier tala om svenska värderingar. Det är inte SDs fel eller förtjänst, beroende på hur man ser på partiet, det är vårt fel. Det är vi som vant oss vid att göra skillnad mellan människor och människor. Värderingar kan bara vara bra eller dåliga, inte svenska eller något annat. Värderingar är dessutom ingenting i sig själva, värderingar styr inte kulturen, värderingar är handlingar som utförts och sedan förklarats i ljuset av det som hänt. Ingen vet på förhand vad som kommer att hända. Först förfasar man sig, sedan vänjer man sig. Sakta förändras samhället. Drömmar om ett förlorat paradis i kombination med farhågor om en oviss framtid, kryddat med oro om allehanda hot skapar kulturen som utförs här och nu. Människan har inget annat val än att vänja sig. Den egenskapen har tjänat mänskligheten väl, men den kan också utgöra ett allvarligt hot. Tänker på grodan som sägs sakna egenskapen att uppfatta gradvisa förändringar och som därför ligger kvar i vattnet som sakta hettas upp tills den kokats till döds. Först gråter vi, sedan vänjer vi oss och när rädslan och uppgivenheten blivit det nya normala ligger fältet fritt för ledare som Donald Trump och Erdogan. Hur ser vi på våra medmänniskor egentligen? Vad är normalt? Vad håller vi på att vänja oss vid?

I dagarna träder den nya asyllagen i kraft. Sällan har ett lagförslag mött så mycket motstånd från civilsamhälle och samhällsförvaltning. Motståndet kommer framför allt ur insikten att lagen, både i helhet och i delar, strider mot samhällets värdegrund. För ett år sedan slöt det svenska folket upp kring en av de mest generösa flyktingpolitikerna i EU. Nu är vi minst generösa. Vad gör det med oss? Först gråter vi, och sedan vänjer vi oss – är det så? 

Åsa Romson (MP) fällde tårar när de nya hårdare reglerna presenterades. Just tårarna lades henne till last – de kallades ”icke statsmannamässiga” – men sanningen är att det är precis tvärtom. Tårarna behövs. När de försvinner är vi förlorade.

Tårarna behövs och är stadsmannamässiga, annars får vi känslokalla politiker som endast ser till ekonomin. Lätt att vänja sig. "Jag är inte rasist, jag är realist", är det många som säger till sitt försvar. Om många gör och tänker så blir det en värdering och när den typen av värderingar blivit vardag har samhället förändrats. När folket vänjer sig vid en politik som inte tar andra hänsyn än ekonomiska får vi ett hårt, oresonligt och kallt samhälle. Talet om svenska värderingar visar bara att vi håller på att förlora kontakten med allt det som vi vill vara stolta över. Verkliga värderingar talar man inte om, de agerar man i enlighet med. Talet om svenska värderingar visar alltså att Sverige har förändrats. Hatet mot Romson visar vart vi är på väg. Tårarna är ett tecken på svaghet, vilket är ett an människans viktigaste egenskaper. Donald Trump och andra som jagar väljare genom att vara "realister" bygger sin politik på förnekelse av det mänskliga, och det i sin tur gör att de måste slira på sanningen, om de nu inte medvetet ljuger. Om vi vänjer oss är vi alla illa ute. Även slavarna i Amerikas söder vande sig. Så fungerar människan.

​I den kristna kyrkans historia spelar ökenfäderna en stor roll – de som under de första århundradena efter Kristus vigde livet åt bön och fasta i öknen. Hos dem fanns föreställningen om att tårarna som viljemässig övning var ett sätt att hålla hjärtats förkrosselse vid liv.

Slutar vi beröras är vi inga människor längre. Realisterna får säga vad de vill, men de ljuger. En människa som föraktar gråt och som bygger sin livsfilosofi på kallt beräknande är ingen människa, det är en maskin. Och ett samhälle som slutat känna och börjar agera likt Eriksson, som varslar tusentals anställda utan att fälla en tår, ivrigt påhejade av aktieägarna som endast ser till sin egen ekonomiska avkastning. Ett land är inte ett företag, och drivs ett land enligt den logiken tvingas folket vänja sig vid osäkerhet och hot. Det är en farlig utveckling. Därför är tårarna viktiga, för de påminner oss om att vi är människor. Ingen människa är en ö. Ingen klarar sig helt på egen hand. Därför fungerar den ekonomiska logiken inte, den är det allvarligaste hotet mot mänskligheten och det Sverige vi vant oss vid att ta för givet. Pengar är ett verktyg, inte ett mål. Att hålla hjärtats förkrosselse vid liv är att hålla sin och samhällets mänsklighet vid liv.

En ledarskribent i Svenska Dagbladet (23/5) skrev, lite raljant, om den generösare flyktingpolitikens förespråkare som ”vår tids gråterskor”. Detta har faktiskt en poäng. Ökenfädernas erfarenhet var just att viljan att gråta behövs. Annars vänjer vi oss. Och vi måste skapa rum där förkrosselsen blir hörbar och synlig. Där vi påminner varandra om att medmänniskans nöd också är min nöd. Mer än någonsin behövs det i dag sammanhang som håller samhällets värdekompass synlig – gudstjänster, debattfora eller bara tystnadens rum där vi vågar konfrontera oss med sanningen om tillståndet i världen. Och stå kvar på smärtpunkten.

Efter dådet i Nice talas det återigen om att vi (vita, sekulära, västerlänningar) befinner oss i krig mot de andra (muslimerna, vad det nu är?!). Valet av krig som metafor är inte vald av en slump. Likt ordet massinvandring är det ett ord man (förfärande lätt) vänjer sig vid. Väljer vi att odla hat och sluta gråta får vi ett hårt samhälle, ett stängt, odemokratiskt och omänskligt samhälle. Exakt detta är vad extremisterna vill. Vad är mest hållbart, att bygga ett land att dö för, eller ett land att leva i och för? Frågan är retorisk, men eftersom det är lätt att vänja sig vid hat och hot, rädsla och en ekonomisk, realistisk logik är det viktigt att påminna sig om att det alltid är mer som förenar än skiljer människor åt. Genetiskt är alla människor identiska. Alla skillnader är skapade och kulturellt upprätthållna. På båda sidor om muren väljer sig människorna och när rädslan ökar växer behovet av ledare som pekar med hela handen. Erogan fick stöd av mer än halva Turkiets befolkning och Donald Trump kan mycket väl väljas till USAs nästa president. Hur är det möjligt, och hur ska det gå? Man vänjer sig …

Om människokärlek kommer att betraktas som ett utkantsvärde så är vårt samhälle illa ute. För detta handlar inte bara om flyktingmottagande utan om samhällsvärderingar.
​Värderingar och praktik är alltid i ett samspel som går i båda riktningarna. Vill man påverka detta samspel så kan man ändra sina värderingar – och då förändras praktiken. Förändrar man praktiken så följer värderingarna med. Enkelt exemplifierat: om mina värderingar säger att man inte slår barn, så är sannolikheten liten att jag kommer att göra det. Men om fasansfulla omständigheter gör att jag ändå börjar slå mina barn så kommer jag antagligen att hitta sätt att motivera detta på värdenivån, typ den man älskar den agar man.

Svenska värderingar är värderingar som omsätts här i Sverige. Värderingar är ingenting i sig, och därför kan man inte tala om dem som svenska. Värderingar är bra eller dåliga, och vad som är bra eller dåligt är kontextuellt betingat. Kultur är summan av interaktionen mellan delarna. Och vi människor vänjer oss. Först händer något, sedan skapas förklaringarna. Synen på gråt har förändrats över tid, liksom värderingar. Inget samhälle blir ondskefullt över en natt. Gränser förflyttas sakta och människorna vänjer sig. Gradvis förvandlas det svenska genom att vi som lever här gör det vi gör.

Vad förslagen gör med flyktingarna är uppenbart. Men vad gör de med vårt samhälle? Med oss, etablerade, som lever här? Det är när det slutar göra ont i oss som vi är riktigt illa ute. När vi vänjer oss.

Novus undersökte svenska folkets uppfattning om den nya lagen, strax innan den klubbades 20 juni 2016. Den visade att 44 procent av befolkningen tyckte att detta var ett beslut i rätt riktning. Men den visade också att hela 42 procent var osäkra. Jag vill påstå att den stora osäkerheten har att göra med att det politiska ledarskapet pekar i en riktning som strider mot den svenska värdegrunden. Ledarskap i dag borde vara att ta oss igenom de svåra tiderna utifrån vår värdegrund, inte att ändra den. Och många verkar vara beredda att lyssna.

När politikerna talar om svenska värderingar är det ett tecken på bristande ledarskap. Politikerna söker efter en kompass när de gått vilse och låter folket avgöra. Men när folket är rädda och osäkra tas inga bra beslut. Den som hotas av uppsägning eller höjd skatt ser till sig och sitt, blir egoistisk. Ordet massinvandring har upprepats och blivit vardag. Och plötsligt anses det svenskt att göra livet svårt för människor som inte kommer från Sverige. Plötsligt har Sverige blivit ett land man ska dö för, inte ett land att leva i. "Det går bra för etniska svenskar mitt i livet", sa Fredrik Reinfeldt, och det stämmer. Frågan är dock om man vill leva i ett land där det bara går bra för den del av befolkningen som delar etnisk tillhörighet med människorna som bodde här långt innan någon av oss ens var påtänkta? Jag vill leva i ett land jag kan vara stolt över, och det är endast möjligt om det landet inte gör skillnad på vi och dem! Det är igen svensk värdering, det är en human värdering. Värderingar förändras och människor vänjer sig, det är två av kulturens konstanter. Därför står vi där vi står, handfallna och utelämnade åt ledare som avskaffat ideologin och viljan till något bättre som grund för politiken. I England visade ledarna för lämnasidan vad populismen ärt värd. Efter att man lyckats få folket med sig avgår man och överlämnar åt andra att ta ansvar. Så fungerar realismen i praktiken, det är bara ett annat ord för ansvarslöshetens och omänsklighetens politik.

Så vad gör vi nu? ”Först grät dom och sen vande dom sej”, så var det för Marmeladovs familj i ”Brott och straff”. Klarar vi av att inte låta samhällets värderingar förskjutas?
​I kyrkans tradition inleds varje gudstjänst med den liturgiska sången ”Kyrie eleison”, vilket betyder ”Herre, förbarma dig”. Den sången ger röst åt det som väcker vår vanmakt, smärta och sorg. Sången hindrar oss att glömma, hindrar oss att sticka huvudet i sanden. Den hindrar oss från att låta våra hjärtan förhärdas. 

Allt fler tar allt tydligare avstånd från kyrkan. Jag tror inte på Gud, men jag tror på medmänsklighet, solidaritet och kärlek. Jag vill inte sticka huvudet i sanden, vill inte glömma och förlora kontakten med mina känslor. Jag vill förlåta och skapa något tillsammans med mina medmänniskor. Att förkasta allt vad religionen står för bara för att ett förhållandevis fåtal galningar säger sig utföra sina dåd i en guds namn är lika illa som att läsa bibeln (eller någon annan religiös text) bokstavligt. Människan är till sin natur inte sekulär, utan troende. Realism ifråga om samhället är också en tro. Ingen kan veta säkert. Kulturen finns inte, den skapas och förändras. Därför är vi alla troende. Vi tror bara på olika saker, med olika konsekvenser. Och det spelar roll vad vi vänjer oss vid. Vanmakt, smärta, sorg och tårar är del av allas liv, våra likväl som flyktingarnas. Vi är alla människor och det som skiljer oss åt är kulturen vi skapar tillsammans genom att exkludera och inkludera. Vi och dom är en konstruktion, liksom realismen och kulturen, inte sanningen. Vi människor är utelämnade åt varandra och de sanningar vi väljer att göra till våra och vänja oss vid.

För den som vill uttrycka det så: vi går till Gud med vår förtvivlan, inte för att förtvivlan blir mindre utan för att det är vårt enda hopp. I kristen tradition är Gud inte moralist, trots att många tror det. Förtvivlan möter nåd, vilket ger kraft att stå kvar i kyriet. Detta är motsatsen till att stoppa huvudet i sanden, att byta värdesystem för att slippa det obehagliga.

Att se, förstå och försöka göra det rätta är att vara mänsklig. Att bygga murar och stänga ute med argumentet att man är realist är omänskligt, orealistiskt och farligt. Sverige kan inte hjälpa alla, men vi kan göra mer än idag. Vi kan välja att öppna våra hjärtan. Skatter kan kan både höjas och sänkas och fler kan ta mer ansvar. Åtta timmars arbete är ingen naturlag. Allt kan förändras och vi människor vänjer oss vid det mesta. Allt handlar om vad vi vill och önskar oss och hur långt vi väljer att se och var vi väljer att dra gränsen mellan vi och dem. Ingen annan går det åt oss, det är vi som gör det med och mot oss själva. Kulturen växer fram mellan och ingen har monopol på sanningen om Sverige.

Religiöst eller sekulärt: vår enda möjlighet att rädda värdegrunden är nog att stanna kvar på kyriepunkten. Att dag in och dag ut erkänna för oss själva att detta inte är ett gott sätt att behandla människor. Att leva med den typen av insikt kräver något utöver det vanliga. Nåd.

Att vara god och felfri är omänskligt, men att erkänna sina fel och försöka göra rätt kan alla göra. Om man bara inte väljer att vänja sig vid det som är. Det går alltid att säga stopp! Det räcker nu! Låt oss förändra vår syn på varandra. Låt oss lyssna och försöka förstå, även den som inte ser ut som vi och som tänker annorlunda. Vi kan om vi vill. Det är inte flum eller idealism att hävda det. Realisten är den verkliga idealisten och flummaren, för det existerar inte en enda väg fram. Människan är en drömmare till sin natur och det spelar roll vad man drömmer om. Lägre skatt, resor till Thailand, en ljus och fräsch lägenhet i Stockholms innerstad, är det vad man drömmer om kan vi så klart inte ta emot fler flyktingar. Men låt oss då erkänna det, låt oss stå upp för våra verkliga värderingar. Låt oss möta livet och våra medmänniskor utan att ljuga både för dem och oss själva. Det är att vara realist. Att vifta med en svensk flagga och tala om allt som är gott är en lögn. Livet är inte rättvist, men det behöver inte vara mer orättvist än vi väljer att göra det. Och bara för att man vänjer sig betyder inte att det är bra, önskvärt eller realistiskt.

Vi kan börja med att inse att Åsa Romsons tårar var det mest statsmannamässiga som vi hittills sett i denna sorgliga historia. Måtte kommande generationer räkna dem henne till godo när de undrar hur vi egentligen tänkte.

Romson fick gå. Hon offrades för opinionssiffrornas skull. Och M och KD flyttar sakta sina positioner allt mer och allt tydligare höger ut, för maktens skull närmar man sig sig SD. Med folkets goda minne förskjuts värderingarna i Sverige och Västvärlden allt mer i en riktning som förvandlar tårar och allt annat som tills för bara ett kort tag sedan var tecken på mänsklighet till indikatorer på ansvarsfullhet och realism. Och sedan undrar vi hur politiker som Donald Trump och Jimmie Åkesson kan komma fram och få makt. Det är vi som ger dem makt genom att välja att blunda och genom att vänja oss.